Kanske kommer det här att bli ett Karlfeldt-år för mig. När jag härom dagen satt och bläddrade i Samlade dikter, som jag köpt på någon bokrea för år sedan, märkte jag att ”här talar en röst direkt till mig”. Jag lämnade de dikter jag kände igen sedan gammalt och började läsa nytt och för första gången. Mycket om naturen, om skogen och stigarna och människans tankar där i ensligheten tedde sig så helt bekant. När man som jag ofta går i mosskanten eller längs åsarna blir många av Karlfeldts dikter till beskrivningar av det jag också ser och känner och tror mig veta. I Vildmarks- och kärleksvisor finns dikten Villgräset och jag tror jag vet var det växer.
Villgräset
Det gror i de gamla skogar en ört
med blågröna, späda strån.
Hon växer dold av grenarna skört,
djupt under vindarnas dån.
Det sägs att ej mången den gömda sett,
men den som i skogen gått
har kanske, fast akt ej därpå han gett,
en dag hennes stänglar trått.
Då har han känt, som bak grönskande mur
all världen där ute försvann,
som han och den sköna drottning Natur
vore brudgum och brud med varann.
Vid hennes, den endas, ledsagande hand
han gått som i mystiskt rus;
allt djupare in i sagornas land
han lockats av toner och sus.
nej, villgräset ser man nog inte här
”Ett Karlfeldt-år” – en bra idé. Kanske kan det bli något av ett ”talko” eller kanske något i stil med ”Herrarna i skogen.” Jag ber att få bidra medföljande (om radbrytningen fungerar nuförtiden). Texten blir allt mer aktuell tycker jag av någon anledning:
Kronos kör sitt spann
mot höstens gula hagar.
Han samlar med sin kvast
all vägens fallna skräp –
ett Venusskärp som brast,
en ros från Floras släp;
och när vi blomstrat på vår stjälk och vissnat utan gagn,
då mötas vi bland soporna i Kronos stora vagn.
Ja, Bengt, hur går vi till väga? Jag läser och hittar den ena dikten efter den andra, som jag tycker om och så småningom sätter jag väl in någon här under trädet igen. Kanske öppnar du också en Karlfeldt-sida i Dunkelt?
”mot höstens gula hagar” låter ändå ganska ljust. Men de där soporna är ju svårare. Fast samtidigt – när jag ser ordet ”sopor” i en dikt, tänker jag alltid på:
Du fann bland sopor kronan
Jag sökte med mitt liv
Och då blir jag full i skratt, för jag minns min gamle svensklärares (avsiktliga?) felläsning där:
Du fann bland kronor sopan
Jag sökte med mitt liv
Men nu tappade jag visst Karlfeldt-spåret…
Vi får se, det är en idé. Det finns så mycket hos Karlfeldt som jag uppskattar men för att inte bli alltför seriös låt mig dra till med två egendomligare citat:
se Julia, se djupp, djupp, djupp,
se Julia Djuplin!
och den odödliga:
”Jag är en högkrönt bröllopsälg
bland rönn i Munga vret.
Jorum, jorum om jag säger så.
Nu ser jag att jag skulle ha sagt ”Flarnfritt” och inte ”Dunkelt”, men du gick finkänsligt förbi detta. ”Flarnfri scharlottenlök” alltså.
Det första egendomliga citatet känner jag inte igen – där verkar K var helt lössläppt – men väl det andra, förstås och jag minns att du hade det i ”Ollonskogen”. Det må vara hur det vill med bröllopsälgen, men ”bland rönn i Munga vret” tycker jag är vackert och suggestivt. Det är något med ortsnamn i dikter, om de är lite märkliga och kanske ålderdomliga och om de ”placeras rätt”, som jag är svag för.
Jorum?
Jag håller helt med dig om ”rönn i Munga vret” – det är vackert. Men vad är en bröllopsälg? Jag vill minnas att Kerstin Ekman menade att det var ”en symbol för den manliga brunsten”. Och det kan man ju alltid säga.
Julia Djuplin förekommer tillsammans med Adrian Brushane i Flora och Bellona där hon, enligt K, dansade in som en vind från den mörka älven, sol- och månhylt i skinnet och omgiven av fikna bin. Jo, det står så.
”Jorum” är den sista av ”Dalmålningar, utlagda på rim” och representerar, enligt min uppfattning, en av de mest lockande, hemlighetsfulla, magiska eller hedniska sidorna hos K. ”Jorum är ett namn på döden” säger han och då får vi väl tro honom. Det finns också en dikt med detta namn i samlingen ”Liv och död.”
Det lyste mig att spela och göra mig glad
milorum.
Jag rörde vid gigan, men tyckte hon kvad:
Jorum, Jorum
…
Jag gladdes att möta en främmande man,
milorum.
Jag sade: Gud signe; då svarade han:
Jorum, Jorum.
Här räds vi varken Jorum eller »Karlfeldtsfaran«!
Karlfeldt bjuder på en uppfinningsrik ordakonst. Var annars kan man finna ord som bommom (Nu bommon vår dörr och stängom vår grind), Krävetans [Kräftans] (Men i Krävetans tid, om oss luften blir kvav utav hödoft och blommande lind), gökskog och näktergalsland …
Är man glad i skog och äng så finns mycket att hämta hos K. Dessutom bjuds man på inblickar i gångna tider, då Bondepraktikan och Katekesen var bekant för de flesta. En tid då då flertalet svenskar var landsbygdsboende.
Jag fann en sida där man kan höra Karlfeldt själv läsa några av sina dikter. Det är inspelningar från trettiotalet: Jag är en sjungandes röst
Bengt,
det där med ”fikna bin” ger mig en liten ilning av det som är roligt. Och tack för jorum-förklaringen!
Agneta,
vad fint att du ger den här länken till Karlfeldts egna uppläsningar. Jag ska lyssna igenom dem. Nyss hörde jag på ”Sub luna”.