Från det nu mjuknande skidspåret som löper längs åsen har jag under en tid dag för dag hållit utkik efter en märklig grå fågel med gåshals och risiga fjädrar. Den är stor och tung och verkar hålla något dolt under snön. Den kastar vaksamma blickar åt sidorna. Har den gömt sina vinterägg där under skaren?
Är min fågel en nordlig urtidsstruts? En gåsikon? Eller är den en inkarnation av mytens Fågel Rock?
Kanske en dront? Det vore något!
Tja, den är väl rätt lik Wikidronten här. Kanske har du rätt. Fågel Rock var väl att spänna ut vingarna för vitt. (Och inte är den någon rondellgås heller.)
Kanske är det det sista exemplaret av den Tasmanska emun (D. novaehollandiae diemenensis), som hamnat på alldeles fel breddgrad? Den försöker inte gömma sina vinterägg, den letar hål för att ta sig hem till sin ö down under.
När jag försökte leta mig tillbaka i historien till den tasmanska emun fann jag cirkeln till Fågel Rock på ett märkligt sätt sluta sig.
Det här blev litet för långt för en kommentar så jag lade upp det på en särskild sida. Titta gärna på:
Jakt på fågel.
Hej då.
Tack Bengt,
som jag sa hos dig, så blev jag lite ledsen över den stora bruna drontens olycka. Men annars är det en fin text.
Tack för att du kommenterade. Men jag har alltid tolkat texten (fel?) som att diktens ”jag” bara hittat på en skröna för att göra sig märkvärdig och sedan försöker att misstänkliggöra den som inte tror på henne/honom. Sådant förekommer ju även i verkliga livet.
Jag har svårt att tänka mig att den ömsinta Harriet verkligen skulle vilja ha skjutit denna fågel.
dager dädan all jordens didakter
jag är trött på ert pjoskiga pjunk
eller
Tag mig.-Håll mig.-Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
…
I natt skall jag dö. – Det flämtar en låga.
Det sitter en vän och håller min hand.
I natt skall jag dö. _ Vem, vem skall jag fråga,
vart jag skall resa – till vilket land
När jag hör eller tänker ordet ”posei” är det något sådant jag associerar till. Mer sällan Lotta Lotass eller Adriana Szymanska eller Valentina Swm..Scz.. ja du vet vem jag menar. Men det är bara jag. För alltid utestängd från de lönnliga rum där mera initierade personligheter vistas.
Jag vaknade vid att jag grät
och kände hjärtats sting,
och i min drömbok sökte jag,
men där stod ingenting.
Bengt,
jag ”tolkade” nog inte texten; jag blev bara lite sorgmodig av de här raderna:
Han var en stor, han var brun, och han skrek som ett barn
och vingarna klapprade som på en kvarn,
då han föll till det rum, där som fiskarna bo.
Jag går alltså ohjälpligt in i skrönans värld och tappar kontakten med ”ramen” som pekar på att det här inte är. Vad ska man göra? Man är som man är.