Pirandello är utvägslöshetens intensive skildrare. Han såg sig själv som en son av Kaos och han kunde därvid också luta sig mot oemotsägliga (nej, säkerligen motsägbara) fakta; han var nämligen född på en lantegendom nära skogen Càvusu, vars namn lär gå tillbaka på det grekiska ordet ”kaos”:
Io son figlio del Caos; e non allegoricamente, ma in giusta realtà, perché son nato in una nostra campagna, che trovasi presso ad un intricato bosco denominato, in forma dialettale, Càvusu dagli abitanti di Girgenti, corruzione dialettale del genuino e antico vocabolo greco Kaos.
I världen är Pirandello nog främst känd som dramatiker, men han är också en intressant romanförfattare och novellist. Novelle per un anno är titeln på Pirandellos hela novellverk och samlingen kom ut mellan 1922 och 1937 i femton volymer. Vart och ett av dessa band bär den respektive första novellens namn. Jag har tre av dem (i nyeditioner): Donna Mimma, Dal naso al cielo och den som ligger här framför oss La giara. Jag har just läst om titelnovellen och försöker nu ordna mina intryck från den här läsningen. Novellen utspelar sig på den sicilianska landsbygden och det är tid för olivskörd och sedan ska oljan pressas och förvaras i krukor eller tunnor. ”Giara” betyder ”kruka” eller ”tunna”, man kan i det här fallet tänka sig en ”giara” som en av de tunnor som rövarna kröp ner i Ali Baba och de fyrtio rövarna, fast med smalare hals.
Året lovade en ovanligt rik skörd och don Lollò Zirafa insåg att han skulle behöva en ytterligare en tunna för att härbärgera den. Han beställer en i Santo Stefano di Camastra, en underbar tunna som skulle bli ”abedissan över de andra fem”. Don Lollò var byns rättshaverist, ett slags Michael Kohlhaas i det lilla, och han lät för nästan vilken småsak som helst sadla sin mula för att rida till staden och prata med sin advokat. Tunnan kommer till don Lollò och den är något alldeles särskilt och där den för tillfället blivit ställd i ett unket utrymme, kommer den inte alls till sin rätt:
Una giara così non s’era mai veduta. Allogata in quell’antro intanfato di mosto e di quell’odore acre e crudo che cova nei luoghi senza aria e senza luce, faceva pena.
Don Lollò har fullt upp med att bråka om olivskörden:
E bestemmiava come un turco e minacciava di fulminare questi e quelli, se un’oliva, che fosse un’oliva, gli fosse mancata, quasi le avesse prima contate tutte a una a una sugli alberi;
(Och han svor som en turk och hotade att slå ner än den ene än den andre, om en oliv, om det så bara vore en endaste, skulle fattas honom; det var som om han hade räknat dem en och en på träden;)
I slutet av skördens tredje dag kommer tre av bönderna som arbetar för don Lollò in i rummet där tunnan står. Vad ser de? Tunnan har gått i två bitar, sprickan löper runt om hela dess runda buk. Först vill bönderna fly, men då skulle de bara få skulden. I stället går de till don Lollò och berättar och får förstås skulden ändå. Don Lollò tror sig vara utsatt för en kupp och han vrålar och sliter sitt hår.
När han lugnat sig lite föreslår en av bönderna att han ska vända sig till Zi’ Dima Licasi, en man som uppfunnit ett fantastiskt klister.
Era un vecchio sbilenco, dalle giunture storpie e nodose, come un ceppo antico d’olivo saraceno. Per cavargli una parola di bocca ci voleva l’uncino.
(Det var en krokig gamling med skeva och knotiga leder, som en saracensk olivträdsstubbe. För att dra ett enda ord ur munnen på honom behövde man en krok.)
Zi’ Dima kommer till gården och don Lollò och han börjar ”diskutera” hur reparationen ska gå till. De intar varsin position: Zi’ Dima vill bara använda klistret (han känner ju dess magi) med don Lollò vill att krukan ska sys ihop med järntråd också. Till sist ger sig Zi’ Dima och arbetet börjar. Han borrar hålen för tråden och kliver in i tunnan och den övre halvan träs på och tunnan klistras och sys ihop.
Nu anar ni kanske vad som har hänt. Och ja, det är riktigt: Zi’ Dima kommer inte ut ur kruset, halsen är för smal:
Ma quanto larga di pancia, tanto quella giara era stretta di collo.
Don Lollò skriker till någon underlydande att sadla mulan. Innan det bär av till advokaten slänger han in betalningen för reparationen i tunnan, så att han ska ha ryggen fri. Advokaten har hejdlöst roligt åt historien, men till sist säger han att don Lollò med detta gör sig skyldig till olaga frihetsberövande. Don Lollò ylar och advokaten fortsätter:
Da un canto, lui don Lollò, doveva subito liberare il prigioniero per non rispondere di sequestro di persona; dall’altro, il conciobrocche doveva rispondere del danno che veniva a cagionare con la sua imperizia o con la sua storditaggine.
(Å ena sidan måste han, don Lollò, omdelbart befria fången för att inte göra sig skyldig till olaga frihetsberövande; å andra sidan måste krukreparatören ersätta den skada som han ställt till med genom sin oskicklighet eller sin obetänksamhet.)
Don Lollò skiner upp. Då får han betala mig för tunnan, utropar han. Advokaten svarar att han inte kan få det pris som tunnan hade som ny. Don Lollò rider hem och säger till Zi’ Dima: ”Nu ska vi se vad du tycker att ditt klister är värt. Hur mycket är tunnan värd efter din lagning? Om du säger att den är värdelös, så betyder det att ditt klister är värdelöst.”
Zi’ Dima funderar lite och svarar sedan: ”Om jag hade fått reparera den med enbart klister, så hade den varit lika mycket värd som en ny tunna, men nu har jag ju borrat hål i den och då är den knappast värd en tredjedel. Dessutom hade jag inte varit här inne då.”
Don Lollò bestämmer sig för att acceptera: ”Hit med pengarna då.” Men se Zi’ Dima har andra tankar: ”Nej, här tänker jag sitta tills jag ruttnar.” Han tänder sin pipa och röken börjar stiga upp ur krukhalsen. Don Lollò vill just skrika efter mulan, men eftersom det redan är sent bestämmer han sig för att vänta till nästa dag. Då ska han anklaga Zi’ Dima för olaga intrång och för att han hindrar honom från att använda sin kruka.
Zi’ Dima svarar att han inte alls hindrar honom att använda krukan. ”Vill ni inte ha mig här, så släpp ut mig. Jag kommer att ge mig av genast.” Don Lollò griper tag i krukan och skakar den. Inifrån säger Zi’ Dima: ”Ser ni, vilket klister?” Don Lollò ser rött och skriker att Zi’ Dima ska dö i krukan. Till sist går han sin väg.
Det mörknar och Zi’ Dima bjuder till fest med pengarna han fått för reparationen. En av bönderna handlar det som behövs i tavernan intill och så kan festen börja. Vinet flödar och bönderna dansar kring krukan och Zi’ Dima sjunger för full hals där inne. Till sist vaknar don Lollò av oväsendet. Nu rinner vreden över och han rusar ner på gården och sparkar till krukan så att den rullar iväg och rämnar mot ett olivträd.
E la vinse Zi’ Dima. (Och det var Zi’ Dima som vann.)
…
Innanför utvägslösheten gömmer sig ibland små nischer av eufori.
”Såg att Bodil läser La Giara. Den har jag läst i skolan.” skrev min dotter på Skype idag. Och jag blev otroligt glad att hon också läser din blogg. Den konkurrerar numera med Kulturbilagan i SvD. 🙂
Det är nog inte så vanligt att man läser Pirandello i skolan idag, även om det ju finns mängder av noveller att välja mellan. Det lilla formatet är väl trots allt det möjligaste i skolan. ”La giara” är en underbar novell, så perfekt formad som just en ”giara”.
PS Då blev det inte mycket lördagsläsning för din dotter här och vem vet om hon fick någon tidning i snöstormen. Hit kommer ingen post alls. Jag vet inte ens var i snöberget brevlådan kan befinna sig.
Det var nog under lektionerna i italienska de läste den.
Jag brukar spara kulturbilagorna åt henne.
Vi ser med allt större förvåning hur snön kryper upp mot trädkronorna. Att åka ut och handla är omöjligt. Brevlådan får man skotta sig fram till. Vad säger Londi?
Nog är det synd att det inte läses mera Pirandello nuförtiden för novellsamlingen ”Krukan och andra berättelser från Italien” innhåller en rad verkliga pärlor. Jag kan bara hoppas att den senaste tidens stora intresse för italienska nobelpristagare (åtminstone om man får tyda bloggstatistiken) ska leda till något fruktbart… Jag behärskar själv inte italienska så är helt beroende av översättningar. Femton volymer med noveller lär man förstås få hoppas förgäves på… tyvärr, tyvärr….
Ja, min bloggstatistik talar också om ett slags ”Pirandello-feber” i Sverige och jag har till min sorg konstaterat att jag inte har något alls av Pirandello i mina bokhyllor här i Zagreb… men det kanske jag kan ändra på ganska snart.
Väldigt länge sedan var det som det här inlägget skrevs men jag fastnade på din sida och läste om din kommentar angående La Giara och kan bara hålla med dig om att det är en enastående novell. Läser just nu Pirandello på universitetet.