Det har snöat igen i massor och mina skidspår har snöat igen. Som en stor mjuk filt ligger nysnön över skaren och över alla spår. Londi och jag ger oss ut i det vida vita och trampar och skidar upp nya vägar för oss och de vilda.
…
PS Imorgon kväll – den 7 februari klockan 19.00 – visas en skakande dokumentärfilm från Vitryssland av regissören Viktar Dashuk. Platsen är Salong Romanowska på Torbjörn Klockares gata 14 i Stockholm. Inträdet är fritt.
En av Celans allra vackraste dikttitlar tycker jag är ”Schneepart” (1971). Som om det är en kör som sjunger och en viss stämma som tar hand om snön.
Det finns mycket Schnee hos Celan; till exempel här:
Heimkehr
eller här:
Schneebett
Augen, weltblind, im Sterbegeklüft: Ich komm,
Hartwuchs im Herzen.
Ich komm.
Mondspiegel Steilwand. Hinab.
(Atemgeflecktes Geleucht. Strichweise Blut.
Wölkende Seele, noch einmal gestaltnah.
Zehnfingerschatten – verklammert.)
Das Schneebett unter uns beiden, das Schneebett.
Kristall um Kristall,
zeittief gegittert, wir fallen,
wir fallen und liegen und fallen.
Und fallen:
Wir waren. Wir sind.
Wir sind ein Fleisch mit der Nacht.
In den Gängen, den Gängen.
Tredje strofen Schneebett är inte klok. Jag ville gärna ha tillagt, men glömde, att själva dikten ”Schneepart” inte bara är förstummande (inte vacker, det är inte ordet) utan är en av hans sista dikter och bildar titeln till hans sista (levande) samling.
Bodil: hur länge kan vi hålla på med Celan? Kanske borde vi starta en särskilt blogg där vi bara pratar om honom. Jag har inte ens BÖRJAT sluta prata om Paul Celan.
Ett litet PS: sen kan man också bli realistisk/historisk. Anledningen till att så mycket snö och dimma förekommer i litteratur som har kopplingar till Förintelsen, är förstås att vintrarna 1941-42-43 var arton gånger värre än vintern vi genomlider i år.
Klimatets påverkan på poesin är ju ännu ett matigt ämne. Det var för det mesta sommar när Shakespeare skrev. Sensommar för Ekelöf. Julafton för Lindegren.
Gunnar,
länge, tänker jag mig. Jag grubblar ofta över vad det är som händer i de här dikterna, vad de har i sig. De är ofta så förtätat tunna, så helt essens. I dem finns: sten, stjärna, öga och en riktning, kanske ett fall. Och de hugger sig in i (det själsliga) köttet på läsaren. Nej, det går inte att beskriva dem, men jag måste om och om igen försöka.
På tal om Celan: jag tar fram Serhiy Zhadans diktsamling ”Maradona” från 2007 där det finns en del Celans dikter han översatt och läser om dem. På ukrainska blir ”Schneepart” ”Pártija sníhu”. (Som låter trokigt nog som [politiskt] ”snöparti”. Jag menar, om man inte vet att det är musik som menas då kan man läsa fel.)
Lev: det där är en klassiker! Snöpartiet måste vara ett rasistiskt parti: allting är vitt, vitt, vitt…
🙂
Lite till om Celan medan jag nu läser Yoko Tawadas ”Talisman” i svensk översättning: För en tid sedan talade vi ju om Celan-texten i boken, om hur Celans dikter, som Tawada säger, ”blickar in i det japanska”. På ett ställe i den texten säger Tawada (i Sofia Stenströms översättning) så här: ”Den fascinerande översättligheten hos Celans dikter kan bland annat ligga i deras ordlighet.” Vidare säger hon att ”ordet avbildar tigandet”. Jag tycker att hon här pekar på något av det särskilda med Celans dikter. Orden talar liksom själva, vart och ett för sig.