Det här är en dag för en sång av Fabrizio de André igen:
Hotel Supramonte
E se vai all’Hotel Supramonte e guardi il cielo
tu vedrai una donna in fiamme e un uomo solo
e una lettera vera di notte falsa di giorno
e poi scuse accuse e scuse senza ritorno
e ora viaggi ridi vivi o sei perduta
col tuo ordine discreto dentro il cuore
ma dove, dov’è il tuo amore
ma dove è finito il tuo amore.
Grazie al cielo ho una bocca per bere e non è facile
grazie a te ho una barca da scrivere ho un treno da perdere
e un invito all’Hotel Supramonte dove ho visto la neve
sul tuo corpo così dolce di fame così dolce di sete
passerà anche questa stazione senza far male
passerà questa pioggia sottile come passa il dolore
ma dove, dov’è il tuo cuore
ma dove è finito il tuo cuore.
E ora siedo sul letto del bosco che ormai ha il tuo nome
ora il tempo è un signore distratto è un bambino che dorme
ma se ti svegli e hai ancora paura ridammi la mano
cosa importa se sono caduto se sono lontano
perché domani sarà un giorno lungo e senza parole
perché domani sarà un giorno incerto di nuvole e sole
ma dove, dov’è il tuo amore
ma dove è finito il tuo amore.
…
Jag översätter på prov början av den tredje strofen:
Och jag sitter på skogsbädden som numera bär ditt namn
tiden är en tankspridd herre den är ett sovande barn
men om du vaknar och ännu är rädd ge mig då handen igen
vad spelar det för roll om jag har fallit om jag är långt borta…
Underbart med en ny sång av Fabrizio de André! Jag ska just spela den för andra gången, men av konstdebatten förstår jag inte mycket, trots att jag läste artikeln igår?
Nåja, man behöver inte förstå allt!
Hälsningar Kristina
Hej Kristina!
Ja, de André lyssnar jag gärna på och så småningom ska det komma fler sånger av honom här.
Ärligt talat förstår jag inte heller så mycket av den här konstdebatten, men eftersom jag blev offentligt angripen, ville jag på något sätt försvara mig.