För några år sedan läste jag den både fascinerande och sorgmodiga reseskildringen ”Vid Joniska havet” av George Gissing – boken var en gåva från en god vän. Originalet heter ”By the Ionian Sea” och den svenska översättningen är gjord av Christina Sjöholm. Boken skildrar en resa i Kalabrien 1897 och det är förlaget Atlantis som givit ut den.
Här är några rader ur Christina Sjöholms förord:
Resan i Kalabrien ägde rum på hösten, i ett landskap där man redan skördat frukterna, där träden fällt sina löv, där solen blivit svagare och lyste mera sällan. Man anar hösten också i författarens inre landskap; den avklarnade livssynen, det stilla vemodet, medvetandet om att han aldrig skulle återvända och den påminnelse om sin egen död som han hade fått i Cotrone [egentligen heter staden Crotone, men det står fel också på kartorna i bokens början och slut]. Från och med nu försämrades hans hälsa och han hade bara sex år kvar att leva. Illa till mods över den moderna civilisationen, den industriella utvecklingen och krigshetsen, den giriga penningmarknaden och storstadens feberaktiga aktivitet, som är reflektionens och livsnjutandets fiende, blickar Gissing vid resans slut ut över havet i Reggio och önskar att han inte måste återvända till sitt gamla liv. I slutorden ”den som aldrig kan forma sitt liv som han vill och vars omständigheter oupphörligen hotar att fördystra tillvaron” ger han en antydan om bakgrunden till resan. Han betraktar Sicilien tvärs över Messinasundet och drömmer om att få stanna kvar i den antika världens skönhet och tystnad, kanske den enda värld som han, författaren som så inträngande skildrat det moderna samhällets mest brännande frågor, kände sig helt hemma i.
Vad minns jag då från min läsning 2004? Inte så många detaljer mer än delar av själva resvägen, eftersom jag rest i trakterna själv, visserligen i högsommarhetta och närmare hundra år senare än Gissing, men platserna och havet är ju ändå desamma. Jag minns berättelsen som en smutsig väv med hål i här och där. Genom hålen såg jag en skimrande antik drömvärld. Den smutsiga väven var nöden i de syditalienska byarna, mörkret i gränderna, lidandet och alla sjukdomarna. Fast ibland lyste solen plötsligt upp den här sidan av väven och bjöd på hopp trots allt. Eller så ägde ett litet oförutsett intermezzo av glädje rum. Jag vill med ett citat ur kapitlet ”Miseria”, som börjar mycket dystert, visa ett litet exempel på det här ljuset mitt i mörker och smuts:
På en liten brant gata där luften var outhärdligt förpestad, möttes jag av en märklig syn: en gris och en katt lekte tillsammans helt för sig själva och roade sig av hjärtans lust. Grisen lade sig ned i den rinnande leran och misse som hade hoppat upp på honom började klia honom på ryggen, nafsa honom i öronen och smeka honom längs sidorna. Plötsligt var nasse överst och katten, som låtsades kämpa för livet, låg under hans framben. Det var den enda roliga händelsen i Squillace och det enda ögonblicket av något som liknade livsglädje.
Bodil, vad jag speciellt fastnade vid var inte boken, inte utdragen, som alla är fina nog. Titta på vad som står längst upp på omslaget: ”Atlantis väljer ur världslitteraturen”. I de fyra orden finns en kultur bevarad. Som vi nu går omkring i spillrorna av, enligt dom flesta (jag är inte helt övertygad). Men vilka uppmuntrande ord de är!
Gunnar,
jag la också märke till den där raden och studsade till lite inför den. Ja, uppmuntrande låter den. Dessutom tyckte jag det var intressant att man pekar på översättaren redan på framsidan.
Du har förresten inte läst något annat av Gissing? Han beskrivs i förordet som en framstående romanförfattare.
Bara ”New Grub Street”. Som jag tycker förtjänar sin klassikerstämpel. Men han kanske är värd att återupptäcka.
Själv har jag bara – och det framgår kanske redan – läst just den här boken, som jag tycker är mycket fin.