Jag får inget riktigt grepp om varför, men det här året känner jag inför den annalkande vintern något som nästan liknar skräck. Den första snön har fallit, men jag kan alls inte glädja mig. Jag tycker bara det är skrämmande. Är det olyckan som spökar? Det var ju vid den här tiden förra året som den där förfärliga upplevelselsen kastade om mitt liv. Och ändå överlevde vi ju alla.
Den här morgonen har jag försökt besvärja rädslan genom att läsa några iakttagelser om klimatet i Hinterpommern i Christian Graf von Krockows Die Reise nach Pommern. Så här skriver han på ett ställe om resan österut:
Denn hier im Tal der Persante liegt eine Klimascheide. Im vorderen und mittleren Pommern ist es zwar etwas trockener, aber auch milder. Von jetzt ab aber wird es rauher; der Frühling zögert, ehe er weiterwandert. Er spürt, wie er vom ozeanischen Einfluß sich entfernt und gegen die Macht der Kontinentalmassen samt allen Eisheiligen ankämpfen muß. Sie liegt die Durchschnittstemperatur des April in Stettin bei 7,1, in Lauenburg dagegen nur bei 5,7 Grad. Und während man hier im Jahresmittel 7,2 Grad mißt, bringt der deutsche Westen, zum Beispiel Frankfurt am Main, auf 9,6 Grad. Um es handfester, also genauer zu sagen, als Regel fürs Überleben:
Ein rechter Bauer alter Art
trägt seinen Pelz bis Himmelfahrt.
Und vierzehn Tage nach Johann,
da zieht er ihn schon wieder an.
Oder sogar: ”Ohne Fußsack darf der Pommer nur vom 27. Juli bis zum 3. August reisen.” Dabei sind die Sommer eigentlich trocken und warm. Aber man kann’s ja nie wissen.
…
PS Av en slump upptäckte jag alldeles nyss att Hufvudstadsbladet lagt ut min kortrecension av Andrea Maria Schenkels obehagliga kriminalroman Bunker på nätet. Här finns den.
Rädsla är knepigt. Den ”finns” ju inte alls i realiteten, bara som ett hjärnspöke… ”Bara”… Obearbetad skräck eller sorg kan skapa en rädsla som är större än livet. Ändå är man helt ensam om den – för den finns ju inte.
Jag jobbar sedan några veckor i Småland tre dagar i veckan. Varje måndagsmorgon klockan sex kör jag 23 mil till en liten by mitt ute i ingenstans, där det ligger ett riksinternat/en gymnasieskola. Kanske var det för att det var så bitande kallt i morse, ja, i Småland är det ännu bitande kallt, som en ny, obekant rädsla smög sig på. Jag märkte det även på F, som otaliga gånger uppmanade mig att köra försiktigt. De första 10-12 milen satt jag vid ratten med magmusklerna så spända, att det blev som statisk träning. Sedan slappnade jag av. Tänkte att jag var en farlig förare om jag var spänd och rädd. Insåg att vägen ju var både saltad och blöt och det var inte svårare än normalt att köra. Ändå… Jag är ju inte ensam på vägen och olyckor händer så lätt och fullständigt oväntat – det vet vi ju båda. Jag lyckades fördriva rädslan, tack och lov.
Men, det är något med den annalkande kölden i år… Något nytt och obehagligt… Kanske är det klimatförändringarna, kanske något helt annat. Jag har aldrig frusit så mycket som den här vintern – mest beroende på iskalla klassrum att jobba i och kylan sitter liksom i kroppen efteråt.
Vet inte vad detta något är, men du behöver inte känna dig ensam med den där odefinierbara skräcken. Min lurar lite vagt i bakgrunden, medan hjärnan febrilt arbetar med att klura ut vad detta något är, vad som är annorlunda i år. Kanske har din skräck med olyckan att göra, men…”något” är annorlunda i år även för mig. Glädjer mig åt det lilla pudrade snötäcket gör jag dock. Ljuset piggar upp. Tycker jag.
Tack Marita,
nej, så rationellt är det säkert inte, men det hjälper inte så mycket att veta det. Mer hjälper det i så fall att veta att rädslan finns hos någon annan också. Jag har tittat lite på snön – ja, jag har inte tagit mig helt ur influensan än – och försökt förlika mig med den. Jo, lite ljus ger den väl.
Annars låter det spännande med småländska skola – om man bortser från de långa vintervägarna dit och därifrån.
Jag skulle aldrig klara av att köra 23 mil på det där sättet, på morgonen …? (Är det Gränna?) Alltså, jag somnar nästan när jag kör bilen till affären, det är så tråkigt …
Jo, jag läste Fallet Kalteis i somras, och tyckte om den, lite grand av just de orsaker du verkar inte gilla den senaste romanen … Just att den var så annorlunda.
Marita, om du fryser mer än du normalt brukar göra, så kolla upp att det inte är någon vajsing med din skölkörtel. Görs via ett enkelt blodprov på vårdcentral.
Bernur,
det jag kanske har svårast för i romanen är de där minutiösa miljöbeskrivningarna som fången producerar trots sitt oerhört utsatta läge. Det verkar helt enkelt konstigt. Däremot är kanske det otäcka med de båda huvudpersonernas identitetslöshet att betrakta som ett företräde hos boken.