Jag är inne på andra varvet i Jenny Erpenbecks roman Heimsuchung – det första var lite för febrigt och nu vill jag se vad jag egentligen läst, fast kanske klär den här boken också i feber, jag tror nästan det. I alla fall vill jag genast säga att Erpenbeck är något alldeles särskilt; hon är min största upptäckt sedan Olga Tokarczuk, kanske är hon ännu större. Dessutom kommer det hon skriver till mig direkt, medan jag läser Tokarczuk i översättning (bra översättningar, men ändå) och då blir det alltid ett glapp.
Romanen utspelar sig vid Scharmützelsee i Mark Brandenburg (lustigt nog har jag själv ett slags luftiga rötter vid Schermützelsee inte så långt där ifrån). Egentligen är det ett hus som är huvudpersonen eller trädgården runt det eller den anonyme och ”evige” trädgårdsmästaren.
Det hela börjar med en blick tillbaka in i den senaste istiden och isens bortsmältande:
Eine Zeitlang würde der See jetzt inmitten der märkischen Hügel seinen Spiegel hinhalten, würde glatt daliegen zwischen Eichen, Erlen und Kiefern, die jetzt wieder wuchsen, viel später würde er, wenn es irgendwann Menschen gab, von diesen Menschen sogar einen Namen bekommen: Märkisches Meer, aber eines Tages würde er auch wieder vergehen, denn, wie jeder See, war auch dieser nur etwas Zeitweiliges, wie jede Hohlform war auch diese Rinne nur dazu da, irgendwann wieder ganz und gar zugeschüttet zu werden.
Under någon tid skulle sjön nu hålla fram sin spegel där inne bland de märkiska kullarna, den skulle ligga blank mellan ekar, alar och furor, som nu växte på nytt, långt senare skulle den, när det så småningom kom människor, till och med få ett namn av dessa människor: Märkisches Meer, men en dag skulle den också försvinna igen, ty, som varje sjö, var också denna bara något tillfälligt, som varje hålighet var också denna ränna bara där för att någon gång åter fyllas igen helt och hållet.
Husets liv varar i ungefär 100 år. Det bebos av en rad olika människor och i dem bevittnar det den tyska 1900-talshistorien: Arkitekten var medlem i Gruppe Albert Speer, Germania Projekt, den judiska fabrikörsfamiljen förs efter en tid till koncentrationsläger, Röda Armén stormar in och trasar sönder, DDR-tidens privilegierade tar över, DDR-tiden upphör… I slutkapitlet rivs huset. Under tiden har den mytiske trädgårdsmästaren försvunnit.
Strax innan husets liv tar vid finns kapitlet ”Der Großbauer und seine vier Töchter”, som kan sägas utgöra marken under huset, marken efter is- och urtid, marken i historisk men ännu förmodern tid. Kapitlet ger också en bild av kvinnans trånga tvångsvärld i den tid som med några andetag föregår vår.
Trädgårdsmästarens tysta arbete löper som en bård genom hela romanen. Länge är bården vacker och tydlig, trädgårdsmästaren ser vad som behöver göras, han kan alla handgrepp, han vet tingens rätta tid och plats, men så småningom blir han gammal och bården blir suddigare och hans grepp blir allt osäkrare. Kanske är det just den här trädgårdsmästaren som är det bästa med romanen. Erpenbecks skildringar av hans sysslor blir till ett slags vackert monoton musik, som sjunger bakgrunden till bokens individuella händelser.
°°
Tillägg: Jag har hittat en ny text om boken här.
Chrystyna Nazarkewytsch (Nazar Gontjars fru och oversattare fran tyska (nummer tva i ”min” serie oversattarintervjuer)) rekommenderade ocksa Jenny Erpenbeck mycket. Hon har redan oversatt henne en del och tanker gora det i framtiden.
Jag för min del är nyfiken på Chrystyna Nazarkewytsch. Strax ska jag ”maskinläsa” intervjun hos dig igen.
(Kanske blir det Nazarkevytj i svensk transkription?)
Ja, Nazarkevytj blir det pa svenska, men eftersom hon ar ”tysk” oversattare foredrar jag att lata det vara ”…wytsch”. 🙂 Hon ar iallafall mycket rolig manniska.
OK, jag förstår din princip.
Träffade igår Chrystyna på en jazzkonsert och pratade, bl a, om Erpenbeck. 🙂 Hon sa att hon älskade Heimsuchung och att det är något intressant med titeln. Vad blir det på svenska? Hemsökning?
Roligt att ni pratade om Erpenbeck, ja, ”Heimsuchung” är verkligen en mångbottnad och läsvärd bok. Titeln är nog bredare i sin betydelse än vad något enskilt svenskt ord skulle återge: ”Hemsökelse” täcker nog bara en del av ordet.