Theodor Storms dramatiska Nordsjönovell ”Der Schimmelreiter” är innesluten i flera ramberättelser. I slutet av boken säger berättaren i den inre berättelsen till berättaren i den mittersta ramen något om människors sätt att handskas med det exceptionella. Han pratar om huvudpersonen i själva novellkärnan, Hauke Haien, som lät bygga en vall mot havet efter nya principer och som straffades med svek och slutligen med döden för sin fria tankes och sin kampviljas skull:
Aber der Hauke-Haien-Deich steht noch jetzt nach hundert Jahren, und wenn Sie morgen nach der Stadt reiten und die halbe Stunde Umweg nicht scheuen wollen, so werden Sie ihn unter den Hufen Ihres Pferdes haben.
Der Dank, den einstmals Jewe Manners bei den Enkeln seinem Erbauer versprochen hatte, ist, wie Sie gesehen haben, ausgeblieben; denn so ist es, Herr; dem Sokrates gaben sie ein Gift zu trinken, und unsern Herrn Christus schlugen sie an das Kreuz! Das geht in den letzten Zeiten nicht mehr so leicht; aber – einen Gewaltsmenschen oder einen bösen stiernackigen Pfaffen zum Heiligen, oder einen tüchtigen Kerl, nur weil er uns um Kopfeslänge überwachsen war, zum Spuk und Nachtgespenst zu machen – das geht noch alle Tage.
…
Men Hauke-Haien-vallen står fortfarande efter hundra år och när Ni rider till stan imorgon, om Ni inte tvekar inför en halvtimmes omväg, så kommer Ni att ha den under Er hästs hovar.
Det tack från de efterlevande som en gång Jewe Manners hade utlovat byggherren uteblev, som Ni ser; för så är det; Sokrates gav de gift att dricka och vår Herre Kristus spikade de upp på korset! Det går på senare tid inte så lätt längre; men – att göra en våldsmänniska eller en ond tjurnackad svartrock till helgon eller att göra en duktig karl, bara för att han vuxit oss över huvudet, till spöke eller nattlig vålnad – det går lika lätt som någonsin.
Tack för denna påminnelse om Storm och ”Der Schimmelreiter.” Som jag har berättat i annat sammanhang besökte jag Husum och landet däromkring tidigare i höst. (Där fanns faktiskt en ”Hauke-Haien-Deich” som vi körde längs, antar att den var uppkallad efter novellen på senare tid.) Därefter har jag läst ett antal noveller av Storm och fascinerats av hans berättarförmåga. Tekniken med ”nästade” berättelser som genomgående återkommer känns dock ibland litet knepig och ”orealistisk” eftersom en verklig berättare knappast skulle ha kunnat framställa en historia så in i minsta detalj som exempelvis ”Dr Schulmeister” som du ju citerat ovan.
Vad som slår mig i de av Storms noveller jag läst är att det alltid handlar om omöjlig och olycklig kärlek, ofta mellan barndomsvänner. Omöjligheten betingas oftast av klasskillnader men det kan också vara andra saker. I vad jag läst är det bara i ”Pole Poppenspäler” som det får ett lyckligt slut och det var ganska knepigt innan man kom så långt.
Sen har jag just läst en avhandling om Storm som politisk människa och om stridigheterna mellan Danmark och de tyska staterna. Det var mycket intressant och för mig i stora delar okänt – framför allt fick man ett helt annat perspektiv på striderna om Schleswig/Holstein och Sönderjylland än vad vi fick oss itutat i den svenska skolan. Din Fontane förekommer i sammanhanget som politisk motståndare men personlig vän till Storm.
Ja, ursäkta långrandigheten men det var väldigt trevligt att möta ”Der Schimmelreiter” under Pausträdet. Skriv gärna mer eller kanske om nordtyska författare överhuvudtaget. Jag har ju själv berättat litet om Gustav Frenssen, en otrevlig men på sitt sätt fascinerande typ.
Tack själv, Bengt,
egentligen hade jag velat länka till någon Storm-text hos dig, men jag gick vilse bland alla lökskal och -skivor, så jag inväntade dig här i stället. ”Nästad” – vad betyder det? Är det de här ramarna? Även om Storm ju räknas till Realismus, så är det ju fråga om einen ”poetischen Realismus” och den behöver ju inte vara så där alldeles som-i-verkligeheten-realistisk. Å andra sidan finns det väl berättare som kan berätta lika detaljerat som vår Schulmeister här, vilken sedan å ytterligare en sida inte behöver betyda att ”just så och på inget annat sätt” gick det till.
När det gäller kärleken i Storms verk, så är väl förhållandet mellan Hauke och Elke ett exempel på en både djup och lycklig kärlek. Olyckan i ”Schimmelreiter” har andra rötter.
Ja, Fontane och Storm kände varandra ganska väl, men var väl ofta oense, inte bara om politik. Någon gång vet jag att det skar sig riktigt rejält mellan dem, fast nu har jag inte detaljerna i huvudet.
Textstället här ovanför använde jag som ett slags kampparoll under min tid på en viss dumt ledd högskola.
Gustav Frenssen kan jag tyvärr inte samtala med dig om – jag saknar kunskap där – men det går säkert att hitta fler nordtyska författare vi kan fundera över tillsammans. Och Storm-ämnet är ju egentligen bara ”vidnuddat”.
Tack för att du gav dig tid att svara. Jag har inte kunnat samla mig till något eget inlägg. Här är i all fall ett klipp ur en utställningbroschyr från i höstas som kanske kan vara av marginellt intresse: Deichspuk auf Umwegen.
Jag kommer som hastigast till Sthlm nästa vcka och då skall jag köpa Per Landins bok som lär ha ett kapitel om Frenssen. Möjligen återkommer jag om detta.
”Deichspuk auf Umwegen” är en intressant text. Jaha, vid Weichsel alltså och inte i Nordfriesland utspelade sig det ursprungliga ”spökhistoriemomentet”. Annars nämns ju ”Pappes Hamburger Lesefrüchte” i den yttre ramberättelsen.
När jag tänker på de båda egentligen mycket omaka trådarna ”saklig skildring av tämjandet av den vilda nordfrisiska naturen” och de övernaturliga momenten, så slår det mig igen hur överraskande lyckad jag tycker att kombinationen av dem är i den här novellen.