Under en del av min tidiga barndom bodde jag i Göttingen med mina föräldrar och syskon. Det var sent femtiotal och även om jag var liten eller kanske just därför upptäckte jag en del skillnader mellan det Sverige jag lämnat som treåring och det Tyskland jag kommit till. Den största skillnaden var att det hade varit krig i Tyskland och inte i Sverige. De gång på gång återkommande mötena med krigsinvalider berättade detta för mig. Och till min skam var jag rädd för dem. Jag kände djupt inom mig att det inte var ”rätt” att vara rädd. Som om det inte räckte att ha förlorat ett ben, en arm eller båda händer eller en bit av ansiktet – människor skulle dessutom stirra förskräckt på dem varje dag i hela deras liv!
När vi bodde på Nußanger hade jag en vän som hette Adelheid. Jag minns henne som en stillsam och ofta finklädd liten flicka. Själv var jag inte så finklädd, eftersom jag smutsade ner mig för ofta och om jag var stillsam så var jag det nog på ett annat sätt än hon. Adelheids pappa hade bara en hand. Den andra hade han förlorat i kriget. Jag minns inte när jag först fick syn på stumpen, men jag vet att den liksom stämplades in i mitt sinne och att jag efter det aldrig för ett ögonblick glömde det när jag var hos Adelheid.
En dag skulle vi gå hem till Adelheid och hennes föräldrar, Mamma, Pappa, mina bröder och jag. Jag tror att det var Adelheids födelsedag – kanske fyllde hon fyra. När jag fick veta att vi skulle dit, blev jag alldeles kall inombords, för jag förstod att hennes pappa skulle vara hemma. Jag kände att jag inte kunde säga till mina föräldrar att jag inte kunde följa med för Adelheids pappas hand. Det gick inte, det insåg jag. Först försökte jag övervinna mig, men det gick inte heller. Snart skulle vi ge oss av och jag kände att jag måste ta mig ur nödvändigheten att gå dit. Framför mig såg jag ett hörn av vardagsrummet hemma hos Adelheid. Jag såg en mörk glänsande bordsskiva, Adelheid i ljus klänning och ett fint hårband. Bredvid henne stod hennes pappa i mörk kostym och ur ena kavajärmen stack en smal hand fram, ur den andra ingenting. Plötsligt blev den inre bilden mig övermäktig och jag rusade ut genom ytterdörren och sprang över den lilla gångvägen och in i ett buskage. Jag trängde mig längre och längre in bland buskarna tills jag tyckte att jag hittat en säker plats. Här skulle jag vänta, vänta tills allt var över.
Jag vet inte hur länge jag satt där i buskarna, kanske i timmar. Jag minns bara att jag aldrig kom till det där födelsedagskalaset. Vad jag kan ha hittat på för ursäkt, vet jag inte.
…
Här är ett lite senare minne av samma rädsla.