Péter Nádas om Europa

För några veckor sedan beställde jag mastodontverket Minnesanteckningarnas bok av Péter Nádas från ett antikvariat. Boken kom och av en helt naturlig slump hittade jag ett eller snarare två tidningsurklipp i den. På svenska kom romanen 1994 – originalet kom 1986 – och 1995 fick Nádas Leipziger Buchpreis für europäische Verständigung (Leipzigs bokpris för ömsesidig europeisk förståelse) till stor del motiverat av just den här romanen, för att den kan ses som ”en analys av vårt av ideologier präglade århundrades inre historia”.

Vad innehåller då de här tidningsurklippen, undrar ni kanske nu (om jag lagt upp det här rätt). Det rör sig om urklipp ur SvD från den 25 och 26 mars 1995. Under vinjetten ”Samtider” finns här – i Ervin Rosenbergs översättning – det tacktal Nádas höll i Leipzig efter att han mottagit priset.

Min första reaktion, innan jag alls hade börjat läsa talet, var förvåning: Tänk att man i en svensk tidning publicerar en sådan här europeiskt angelägen text! Min nästa tanke, fortfarande utan att ha läst texten, var ungefär den här: Men det är nog inget man vill upprepa… (Numera är det bara Salongen som ger sig på sådant.)

Här finns för den intresserade en lista över pristagarna (1994-2009) med kort information om dessa och länkar till hyllnings- och tacktalen.

Jag läste talet med en ökande känsla av obehag och skuld. Det handlar om de starkas svek mot de svagare, de friskas och oskaddas svek mot de olycksdrabbade. Det handlar om Västeuropas nonchalans och egoistiska positioner eller positioneringar gentemot de nyfödda vacklande demokratierna i Östeuropa. I början av talet säger Nádas att han tror att vi missat en viktig chans att förstå varandra:

Det senast bortspelade ögonblicket ligger strax bakom oss. Det inträffade när ungrarna öppnade gränserna, när tjeckerna tog itu med sin sammetsrevolution, när rumänerna darrande och i vällustig glädje massakrerade de två tyrannerna, när tyskarna äntligen med sina bara händer och naglar störtade sig över betongmuren. Det var som om hoppet om ett förnuftigt formbart gemensamt liv på nytt blänkte till för första gången på mycket lång tid. Även om vi inte talar frihetens språk på samma sätt, borde vi i princip förstå det var och en på sitt håll.

Men redan i ögonblicket efter har var och en blivit upphunnen och infångad av sitt långa och mörka förflutna, var och en tystad med hjälp av sitt eget förflutna, efter sitt eget sinnelag, och på sin egen mun de nyss befriade människornas vackert ljudande kör. Den döve Beethoven skulle inte heller kunna urskilja annat än vanmäktigt och meningslöst gapande.

Lite längre ner i texten fortsätter han så här:

Det artiga och andefattiga gapandet, den traditionella europeiska skenhelighetens väl inövade stora kör, som inte ett enda ord, inte en enda suck av mänskligt lidande någnsin har kunnat överrösta. Återstod de sanktionerade skenbilderna. Spegelsalarnas tystnad, galamiddagarnas tystnad, kristallkronornas tystnad, de röda mattorna under fötterna, dessa mattor som så diskret absorberar de politiska brottslingarnas och de besökande massmördarnas steg.

Och värre blir det:

Mänskligt och andligt befinner sig Europa i ett så dåligt tillstånd att det inte längre har någon enda tänkare som vore i stånd att trovärdigt deklarera konkursen.

I det fjärde huvudstycket säger Nádas sedan så här om sig själv och sin bakgrund:

Jag växte upp bland ruiner och allvarligt skadade människor. Med största säkerhet är jag också en allvarligt skadad människa.

Och längst ner i samma stycke kommer den tunga meningen:

Det finns bara ett Europa, de skadades Europa.

I SvD delades som sagt det långa talet upp på två dagar och alldeles i början av dag två kan man läsa följande:

Om vi överhuvudtaget hade anledning att tala om ömsesidig europeisk förståelse, och inte endast om bristen på densamma, om dess meningslösa sken, då skulle den verkliga frågan i dag inte vara, varför Europas i demokratisk samhällsordning hemmastadda folk och fritt valda regeringar inte hjälpt de nya demokratierna att komma på fötter, trots att det borde ha varit deras moraliska plikt, eller varför dessa folk och regeringar för sina kortsiktiga intressens skull tvingar dem på knä.

Den verkliga frågan är varför Europas utvalda tänkare inte vaknar äntligen, varför de försummar att högt uttala en mänskligt begriplig, realistisk mening.

Här faller anklagelserna tungt över det lyckligare lottade Västeuropa, över folken, regeringarna och över ”de utvalda tänkarna”.

Talet fortsätter sedan ett bra stycke till och röstläget blir allt mer sargat och förtvivlat. Nádas ser inget hopp, inte vad jag kan gräva fram i alla fall. Jag undrar hur han ser på den europeiska frågan idag…

Här är i alla fall hela talet (på tyska).

Och Minnesanteckningarnas bok då? Jo, den läser jag. Hittills har jag läst en dryg sjättedel av de 840 sidorna. Jag känner mig ibland som vore jag blind under läsningen. Jag famlar mig fram. Samtidigt känns det som att driva runt i en sugande ström. Skeendet rör sig på något vis ”under ytan”, innanför detta att vara människa. Denna läsupplevelse är nog ganska nära något som man skulle kunna kalla obeskrivligt. Och ändå måste jag hela tiden vidare.

Och vem har översatt alla de 840 sidorna från ungerska till svenska? Ervin Rosenberg.