Härom dagen skickade mig Lev Hrytsyuk en provöversättning av ännu en dikt av Jurij Andruchovytj: Enhörningen. Och nu har vi karvat, putsat och tänkt och skickat den fram och tillbaka något tiotal gånger eller mer mellan Lviv och Vänersborg. Så här ser den ut just i detta ögonblick:
.
Enhörningen
Min enda…
Mörkrets timme finner mig i skogarna,
som när musik i en stad dyker upp runt hörnet.
Jag hör: i utkanten av skogen betar en en-
hörning (skall ej förväxlas med en noshörning).
Jag bestormade dig, som fästningsmurar,
och lät mig stickas full med pilar.
Och nu är natten här, som en stor morian,
och enhörningen klagar bedrövad.
Den är ett sällsynt djur. Jag tränger mig in
i gläntor och bland väldoftande buskar. Där
dricker den, som drucke den vatten, varje skönhet,
men jag ger den inte ens din utandning.
Den är ett milt djur. Och tunt är dess skinn:
spjutet bryts för alltid, som vore det en stav.
Jag somnar upprätt vid det dödade djuret,
genomborrad av hornet.
…Min enda.
Och här kan ni se den hos Lev.
Jag läser dikten, och det kliar lite i fingrarna, eftersom jag hittar ett par intressanta passager i den. Inga värdeomdömen från mig denna gång, bara två frågor i all ödmjukhet:
Parentesen med noshörningen låter en smula beskäftig, om man utgår från att dikten vänder sig till vuxna. Skall parentesen tolkas som en medveten ironi, eller trivialisering? (Jag kommer att tänka på Thomas Manns milda ironier i ”Doktor Faustus”.)
”… spjutet bryts för alltid, som vore det en stav.”
Ordet ”stav” associerar jag inte till något som brukar ”brytas för alltid”, eller över huvud taget som något lätt brytbart. Stavar brukar vara ganska robusta. Visserligen är det så, att om en stav bryts, så är den bruten för alltid, men det gäller i lika hög grad om spjut och andra föremål. Brutet är brutet. Kan här föreligga ett översättningsproblem?
Ta inte illa upp, Bodil och Lev, för dessa petimätersynpunkter. Det är antagligen jag som gör bort mig. Men det är väl tillåtet? Beträffande staven, så har jag kanske för höga krav på metaforer och liknelser.
Hej Lars!
Parentesen med noshorningen ar, som du helt ratt marker, ironisk och trivialiserande. Jag laser det som om JA vander sig (smaleende) till samtida lasare har (och hela diktcykeln handlar ju om medeltida djur).
Apropa ”stav”: vilka trakapp ar med latt brytbara an ”stav”? (Jag skrev ”kapp” forst, men sen tyckte jag inte om klangen.)
Vad sager du, Bodil?
JA skriver ”zherdyna”: den ar lang och tunn, alltsa.
Lev, tack för bekräftelsen av min tolkning av noshörningen.
Jag håller med om att ”stav” är bättre än ”käpp”. Och jag har inget bra förslag som alternativ till ”stav”. Man måste bara akta sig för att välja ett ord som innebär att föremålet kan böja sig i stället för att knäckas. Ordet måste alltså indikera ”oböjlighet”. Och så långt är ju ”stav” utmärkt. Kruxet är kanske att de flesta stavar är kanska tjocka. En ”pinne” är kanske tunnare? Den uppfyller kravet att vara oböjlig, tycker jag. Men ”pinne” känns ändå fel. Kanske fungerar en omskrivning, där ett attribut tillkommer: ” … en skör stav”?
Men jag bör nog avstå från beskäftiga förslag, jag vill bara förmedla min upplevelse av dikten. Du och Bodil hittar säkert den bästa lösningen, kanske uten att ändra nuvarande ordval.
Det ar roligt med den har diskussionen, tycker jag. Det ar bara det att JA valjer har ett ord (”zjerdyna”) som man inte ofta sager i talspraket. (Jag har alltid tankt pa ”zjerdyna” som lite tjokare an den tunna ”palytsja” (som forekommer vanligtvis i talspraket)). Men nu ser jag i en ordbok att ”zjerdyna” ar faktiskt ”lang och tunn”. Vad sags om ”som vore det en kapp” da?
Lev, som jag nyss skrev, så känner jag att jag fortsättningvis vill låta denna dikt, utan inblandning från mig, vårdas av dina och Bodils kompetenta omsorger!
Jag vill i stället kvittera din geniala JAS-vits med en betydligt mindre genial vits angående vår lilla översättningsdiskussion:
”Är dikten kanske behäftad med ett stavfel?”
Denna vits skulle kunna vara klippt ur den förträffliga tidningen Grönköpings Veckoblad, och givetvis är det postmästare Brunander som avfyrar detta sublima yttrande inför den beundrande skaran av Grönköpingsbor i postkön.
”Zjerdyna” bokSTAVeras ”жердина”. 😉
Jag har funderat en hel del på den käppen/staven. ”Spö” går inte för det är för böjligt, även om det ju är tunt. En sticka är visserligen tunn och lätt att bryta, men den är väl för liten för att passa. Käppen är för grov och på något vis alldaglig och inte så där speciellt lätt att bryta. Staven är relativt tunn och lång, men kanske för böjlig för att vara särskilt lätt att bryta.
Lev – hur formulerar JA det där ”för alltid”?
Vad heter ”stick” (engelska) pa svenska? ”For alltid” = ”for ever”, utan atervando. En synonym till ”for alltid” kan ga… Men vilken?
Det har heter faktiskt ”zjerdyna” pa ukrainska %) –
http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/4/45/Serhij_Bubka.jpg
Den mest normala översättningen av engelskans ”stick” är ”käpp”, men det betyder förstås inte att en ”stick” är EXAKT en käpp. Men det vet vi ju.
Det där ”för alltid” är nog den bästa lösningen. Nu frågar jag mig om ”för alltid” alls har ett samband med ”som en stav”. Kanske är det så att spjutet bryts dels för alltid, dels som en stav. Nu blir det här babbligt, men det är alltså inte så att spjutet bryts för alltid på grund av sin likhet med en stav, men när det bryts, så bryts det just så som en stav bryts.
Och om staven på bilden med den store stavhopparen är en zjerdyna, så är väl ”stav” inget så dumt förslag i texten..
Bodil, jag gillar ditt krav på logik, även inom skönlitteraturen.
Bodil,
Din sista kommentar var valdigt lugnande for mig! 🙂 Nu ska jag dra till stan och ga ut! Vi hors, kara vanner!
Det förvånar mig en aning att diskussionen inte snuddat vid uttrycket ”bryta staven över någon.” Jaq citerar ur Hellsings m.fl ”Bevingade ord”: ”fälla en hård dom över någon; utdöma; underkänna.Ursprungligen betydde det det att sedan domaren hade avkunnat en dödsdom bröt han sönder sin ämbetsstav över den skyldige som tecken på att dennes liv var slut.” Pelle Holm ger en liknande förklaring men igen av dessa auktoriteter förklarar varifrån uttrycket och seden kommer.
Såvida det inte finns ett motsvarande uttryck i originalspråket och författaren medvetet syftar på det (vilket jag håller för osannolikt) blir det alltså inte så lyckat att skriva ”bryts för alltid som vore det en stav” eftersom man då likson i Gripen/Vapnet fallet riskerar att leda in läsaren på fel spår.
Nedan följer ett klipp ur en uppsats av forskarassistenten TD Martin Bergman, Institutionen för Teologi, Lunds Universitet.
Uppsatsen har titeln ”Vägen till himlen går över schavotten
En folklig föreställning och dess vedersakare”.
Avrättningen kunde tjäna som ett avskräckande exempel på målet för syndens, omoralens och brottets väg. Under 1700-tal och tidigt 1800-tal är berättelser om hur skolor i samlad tropp avbryter undervisningen, går ut till avrättningsplatsen,
gärna sjunger några sånger, och ser på det lärorika skådespelet inte ovanliga. Och ett skådespel var det. I Tyskland lades tonvikten vid det högtidliga avkunnandet
av dödsdomen. Noggranna ordningar för processioner och sittplatsfördelning för honoratiores uppgjordes. Kanske byggdes en särskild scen. Skådespelet på torget ledde fram till att domaren högtidligen bröt en stav över den dömde som sedan fördes till avrättningsplatsen.
(© Författaren och Teologiska Institutionen, Lunds Universitet)
Jag grubblar återigen över raderna:
Den är ett milt djur. Och tunt är dess skinn: /
spjutet bryts för alltid, som vore det en stav.
Observera det kolon som tycks implicera ett orsakssamband mellan enhörningens tunna skinn och det faktum att spjutet bryts (för alltid). Sambandet kan finnas i den meningen att spjutet rimligtvis måste tränga in en bit i djurets kropp för att alls kunna brytas av. Annars skulle spjutet bara studsa tillbaka, obrutet. Detta förutsatt att ett spjut verkligen har slungats mot enhörningen, vilket inte beskrivs explicit i dikten. Man får gissa sig till detta. Teoretiskt skulle ”spjutet” kunna syfta på enhörningens horn, men jag tror inte för egen del på den tolkningen. Det återstår dock att köpa påståendet att en ”stav” särskilt lätt bryts av, om den bringas att penetrera ett djur eller ett föremål.
Tänk om Bengt O. har hittat nyckeln till lösningen: att J. A. faktiskt använder en bruten stav som metafor för en dödsdom?
Diktens jag tycks ju få plikta med livet (”somna upprätt”) för sitt övermod att ge sig på en enhörning. Endast en jungfru kan ostraffat närma sig en enhörning, enligt myten.
Anm. Jag har härmed redan frångått min uttalade ambition att inte lägga mig i denna dikts tolkning och översättning. Jag får skylla på att det är lördag kväll. Medan Lev och andra roar sig ute i vimlet, får jag nöja mig med en utsvävning vid datorn.
Bodil och Lev, jag har hittat ytterligare ett par tre dikter av J. A. på nätet. En eller två av dem har du översatt, Lev.
Dessa dikter var mycket lätta att förstå, och ett under av klarhet jämfört med de två dikterna om fabeldjur (Gripen och Enhörningen). Spontant undrade jag om det är samma författare, så olika är dikterna. De två ”svåra” dikterna framstår, för mig fåvitske läsare, som ett slags nonsenspoesi. Eller parodi på lyrik. Kan det ha funnits en räv bakom pennan, när J. A. skrev dessa dikter?
Lars,
de ”enklare” dikterna av JA kommer nog fran hans senaste diktsamling ”Sånger för den döda tuppen” från 2004. Där hade han för avsikt att skriva fria verser – helt olika från de han skrev fram till 1997 när ”Exotiska fåglar och växter” med ”India” publicerades; en helt annan poetik helt enklelt. Men bade de ”lättare” nya dikterna och de äldre ”svårare” dikterna är bra poesi och ingen parodi, förstås.
Lars,
kanske kan du länka till de där lättbegripligare dikterna av JA du hittade. Det skulle vara spännande att få se.
Jag gjorde nyss en ny sökning, och hittade den här. Det är en annan dikt än de som jag hittade i går. Även denna dikt har jag inga problem med att förstå. Den är också glasklar för mig, i den meningen att jag rent språkligt (semantik och syntax) kan avkoda textens bokstavliga betydelse, och få den att stämma överens med min uppfattning om hur ”världen” fungerar eller, med fantasins hjälp, kan tänkas fungera.
Att ”förstå” en dikt i en djupare mening är förstås en helt annan sak: dess stämningar, dess öppna eller dolda budskap etc. Men när det gäller Gripen och Enhörningen så lyckas jag inte ens komma över den basala språkliga tröskeln. Jag förstår helt enkelt inte delar av vad J. A. skriver i dessa två dikter.
Jag kanske återkommer senare med de andra dikterna som jag hittade i går.
Bodil, om jag misslyckas med länken, kanske du kan fixa till den. Jag får problem ibland när jag klistrar in webbadresser som inte får plats på en rad. Och ibland slarvar jag med html-syntaxen!
Till Lev vill jag tillägga att jag inte på allvar betvivlar att även ”fabeldjurs-cykeln” är stor poesi. Att jag inte beriper mig på den är nog ett symptom på ovana vid modern poesi.
Intressant nog fick JA en hel del kritik i Ukraina när han började skriva sådana fria dikter ockh lämnade rimmad poesi. Jag själv ser det som utveckling eller ny sida i hans författarskap: både det förra och det nya sätt att skriva är roliga, tycker jag. 🙂
Bodil, här kommer nästa dikt, som jag också förstår utan problem. Om du använder länken, måste du skrolla dig neråt en bra bit innan du hittar dikten, som tydligen bygger på en autentisk händelse, där J. A. blev bestulen på ett hotell i Göteborg. Om du inte orkar skrolla, kan du läsa dikten nedan:
JURIJ ANDRUCHOVYTJ
GUESS WHO WAS MY GUEST
Till svenska av Lev Hrytsyuk och Annette Nordlund
Efter att på dörrhandtaget ha hängt en triangel
med påskriften Do not disturb please,
stänger en hotelltjuv
in sig i mitt rum.
Han intresserar sig för pengar och dyrbarheter.
Det gör egentligen jag också.
Det visar sig att till och med i det här landet
finns tjuvar.
En av dem tittar precis igenom lådorna,
mina foton, adressböcker
(varför har jag två – och vad fan
har jag ännu inte sammanfört alla adresser i en för?),
granskar noggrant resväskans innehåll,
lämnar noggrant i fred de intimaste sakerna,
som, till exempel, leksakschryslern,
en dåraktig souvenir från sponsorerna.
Sedan tar han ur baren en dietcola,
dricker den mekaniskt,
betraktar de kyrilliska bokstäverna
på mina böcker,
drar slutsatsen att jag är ryss.
I can’t give you anything but love.
Dock har jag också här gått för långt.
För jag kan inte ens ge dig kärlek –
såvida den inte är broderlig,
vilken inte räknas.
Sådana är tiderna.
I sista ögonblicket hittar han dock
sina drygt fyra hundra dollar,
inte ens en tjugolapp hryvnjor ratar han
(förmodligen tar han dem för några algeriska dinarer)
tillsammans med returbiljetten till tåget
Kyїv-Lviv.
Stor nytta kommer den att göra i hans Sverige,
där det inte finns något Kyїv, där det inte finns något Lviv,
där det enda som finns är främmande mark!
Jag är redan i hissen,
när han går ut i korridoren,
när han stänger dörren bakom sig,
när han vänder på triangeln på handtaget
nu med den lämpligare sidan
Please make-up.
Vi träffas vid hissen.
Förlåt, jag kunde inte ge dig kärlek.
Köp dig heroin för alla fyra hundra.
Bodil,
den här JA-dikten är föredömligt begriplig. Jag skall läsa den noggrannare om en stund och tror att jag kommer att tycka om den.
Slutet på länken försvann av någon anledning. Du måste klicka på ”Vardags 24” i vänstra kolumnen för att komma till JA-dikten!
Jag gör ett nytt försök med HELA länken:
Klicka här
Lars,
tack för länkarna! De visar mig – tillsammans med sådant jag läst i tysk översättning – att det är dags att ge ut Andruchovytjs texter på svenska i bokform.
Jag tror JA berättade att det var i Stockholm som hade blivit bestulen. Dikten om biblioteket kommer från cykeln ”Nya byggnadsetyder” som är också lite äldre (90-talet, tror jag, alltså inte ”Sånger för den döda tuppen” från 2004). Cykeln publicerades i sin helhet (7 dikter) i tidskriften ”Ariel” Nr 3 2000.
Lev,
vem har översatt de sju dikterna som publicerades i Ariel? Har du?
Sanna Witt står det.