Då och då gör jag i samarbete med Lev Hrytsyuk små experimentella översättningar av nutida ukrainsk poesi. Nej, jag kan inte ukrainska. Det är Lev som bär det hela över språkgränsen innan spelet kan börja. Så här kan processen se ut: Lev skickar mig råöversättningen av en dikt – ja, ofta är det mer än en råöversättning – med markeringar för problematiska textbitar. Jag ställer sedan frågor kring för mig svårbegripliga ställen. Och sedan börjar ”omgrävandet” och vi skickar förslag efter förslag hit och dit mellan Lviv och Vänersborg. Vi ställer frågor till varandra, jämför lösningar och i lyckosamma fall kan något som närmar sig en översättning eller tolkning ta form.
Under några kvällar har vi nu brottats med Jurij Andruchovytjs Gripen. En hel del är vi överens om, men inte allt. Lev har publicerat en version hos sig och jag lägger nu försöksvis in ”min” version här, en version som ännu är ”rörlig” och som kanske inom någon dag kommer att se annorlunda ut på någon eller några punkter. Poesi kan man aldrig översätta slutgiltigt – om jag får predika lite – det finns hela tiden möjligheter till nya tolkningar, men så här ser Gripen ut just nu:
Gripen
Min herre, vilken meningslös värld!..
Vilken sorg sjunker ner på ruinen!
Under himlen svart som grafit
förgås jag i sanden. Och gripen från vapenskölden är där.
Råkor skriker från slocknade träd.
Jag föll av hästen och torneringen har jag förlorat.
Genom mig växer nu kvistar
som i pansaret borrat trehundra hål.
Flyg du ifrån mig, banerens vidunder,
bevingade lejon! Spelet är slut.
Gullkragen blommar ur ögonhålan.
Jag hade inget svärd. Det var en lutas nacke.
Och skydda med vingen henne, som väntar,
som gång efter annan skriver mina namn
på en griffel. Och när hon tystnar
göm henne då i jorden från skymfer och svek.
Varför flyger du inte? På den fuktiga sanden
dansar du runt mina korslagda armar.
Och dricker ur mig den långa eviga floden,
du, som är lik en korp. Du nästan-korp.
Fin dikt. Men ( 😉 ) en ”griffel” är väl själva pinnen man skriver med på ”griffeltavlan.” Naturligtvis kan dock en poet skriva litet var som helst.
Eller är det kanske en nattlig rovfågel från min sida nu igen?
Tack Bengt! Under vårt samarbete med Bodil pratade vi om detta och jag kollade jag noga de ukrainska ordböcker som jag hade tillgång till och överallt stod det att ”griffel” är själva stiftet och inte ”griffeltavla”. I originalet står det faktiskt ”på en griffel”. Författare menade kanske en griffeltavla. Så tack vare Andruchovytj får nog en griffeltavla heta en griffel på svenska nu också. 😉
Jag skall helt fräckt våga mig på en amatörmässig analys och dito recension av dikten och den preliminära översättningen. Jag är medveten om att den senare är under arbete, och inte färdig. Jag vill gärna få hjälp med de tillkortakommanden som min diktanalys belastas av. Hur tolkar ni det som jag undrar över?
Jag har på allvar gjort ett försök att ta till mig den här dikten. Jag hävdar inte att man måste eller ens bör ”förstå” alla enskildheter i en dikt, för att den skall kunna ge läsaren det avsedda (eller icke avsedda) helhetsintrycket. Men i just detta exempel har jag hittat ett par sådana enskildheter som jag menar att man faktiskt bör ”förstå”, för att inte dikten skall förlora sin pregnans och sin ryggrad.
Jag antar att detta skall tolkas som att den grip som dyker upp i dikten i någon mening är identisk med en grip som finns avbildad i ett visst vapen. Gripar är ju ytterst vanliga bildelement i olika slags vapen. Men VILKET vapen frågar man sig. Några tidigare referenser till ett sådant vapen finns inte. Hos mig ger formuleringen en smått parodisk association till ”JAS Gripen” och ”Flygvapnet”. Alltså ”gripen från vapnet” = Flygvapnets JAS-flygplan. Långsökt, javisst, men jag kunde inte undgå den tankeslingan. Därmed förlorar dikten lite av sitt allvar. Jag tappar koncentrationen. Även en icke miljöskadad läsare tror jag kan reagera lite på den här formuleringen, som känns som ett stilbrott.
Hm. Har det varit skogsbrand? Nåja, denna oklarhet kan jag leva med, men det skulle kännas bar att veta lite mera.
Här ges ingen antydan om vem eller vad detta mystiska femininum skulle kunna vara. Det blir FÖR mystiskt. Mystik utan innehåll.
Men i övrigt är det en fin dikt!
Jag har kanske inte några problem med ”henne” eller ens med ”korpen” (det skulle väl ha varit ”gam” kanske men utan tvekan är ”korp” bättre i sammanhanget.)Tvärtom tycker jag att det är en fin, fast otäck, avslutning. Men däremot undrade även jag vilket vapen det var fråga om. Det borde ju vara ett specifikt sådant för att konkretisera bilden. Jag kan inte se att Ukraina har en grip i sitt vapen.
Levs förklaring till ”griffel” tycker jag var mycket intressant. Kanske är det litet fräckt men vi kan väl vara överens om att Andruchovytj skrev fel här. Hur gör man som översättare i sådana fall? Jag antar att man måste bibehålla det.
På svenska får ju sedan ljudlikheten ”grip” -”griffel” en fin effekt. Finns det något liknande i originalversionen?
Jag har faktiskt skrivit ett par inlägg om Andruchovytj men naturligtvis gällde det då politik och EU, inte poesi 😉
Gripen kommer nog från nåt… europeiskt heraldiskt vapen, om jag skulle välja. 🙂 Ljudlikheter spelar en stor roll i originalet: här finns inte bara ”hryfon” (grip) och ”hryfel” (griffel) och ”hrafit” (grafit) – en luras nacke heter ”hryf” på ukrainska (åså för den tanke till fågeln ”hryf” (gam)). Om jag var säker att ”griffeln” var J.A.s fel då skulle jag nog skriva ”griffeltavla” på svenska – där finns t o m lite plats i raden. 🙂
Lars,
”JAS Gripen” = J.A.s ”Gripen”?
😉
Lev, din fyndiga observation av JAS-projektets litterära symbolik gör mig verkligen gripen (!).
Det var suveränt roligt att läsa din kommentar. Om man kan skratta gott inombords, så gjorde jag det.
Mina herrar,
jag ser att här har hänt åtskilligt medan jag varit borta och gjort annat. Jag vill bara tillägga att när jag fick Levs första mail med själva förslaget, så förstod jag rubriken lite fel. Den lydde ”Gripen av Andruchovytj” och jag trodde blabla ja, att Lev var gripen eller lite ironiskt gripen av A:s poesi. Sedan halkade jag vidare när jag läste diktens titel: ”Gripen”. Jaså dikten HETER ”Gripen” (fortfarande tänkte jag mig något med vara gripen av något)! Aha! Nej, verkligen inte osv osv ”gripen från vapnet? – hur kan man vara gripen från vapnet?” tills det äntligen klarnade.
Lite allvar nu: Om man sätter in ”vapenskölden” i stället för ”vapnet” – skulle det hjälpa?
Mystiken tätnar …
Jag upptäcker att grip heter ”griffin” på engelska. Den av Bengt O. uppmärksammade ljudlikheten med ”griffel” blir alltså än mer slående på engelska. Men, å andra sidan, så heter griffel ”slate-pencil” på engelska. Och griffeltavla heter ”slate”. Men visst är det intressant med språk?!
För griffinologer rekommenderas denna web-sida: Gripar
Bodil,
”vapenskölden” kan vara en lösning.
Bodil, ja det blir mycket bättre med ”vapenskölden”, tycker jag. Riktigt bra, till och med.
Jag vet inte om man som översättare behöver ”lägga sig” nära originalets rytm och meter, när det gäller J. A.:s poesi. Ibland måste man förstås kompromissa. Jag inser hur utomordentligt svår och kvalificerad konsten att översätta poesi måste vara. Översättaren måste själv vara poet. Jag är full av beundran för er som tar på er och behärskar detta ”kall”.
Jag har, under min nyligen påbörjade bokliga klassiska ”bildningsresa”, läst Homeros och Vergilius i svensk översättning, och har haft tillfälle att jämföra olika översättningar. Hur olika är inte dessa översättningar, och hur omätligt stor betydelse har inte översättaren i dessa fall. Ofta föredrar jag de lite äldre översättningarna framför nyare sådana. Jag vill särskilt rekommendera Johan Bergmans översättning av ”Aeneiden”. Ett mästerverk, översatt av en mästare. Johan Bergman var under några år professor i Dorpat, men hade i övrigt sin akademiska karriär i Sverige. En av hans söner var upptäcktsresanden Sten Bergman, som vi lite äldre minns från ångradions tid.
Förlåt mig dessa återblickar mot antiken och min egen (något senare daterade) ungdom. Men vi bör vara medvetna om vårt kulturella arv. Läs ÄVEN klassiker!
Så nu är ”vapenskölden” där. Raden blev lite lång men det är väl ”bättre än en pinne i ögat”.
Lars,
lugn, här under pausträdet har vi aldrig varit främmande för läsning av klassiker även om det väl inte har varit så mycket från antiken som jag skrivit om här just.
Beträffande översättning av poesi, så hittade jag (via ”Salongen”) din blogg från den 9 november 2006, där du refererar till en artikel med namnet ”Poesiöversättandets offerväsen”. Den artikeln benar ut översättandets problem på ett mycket bra sätt. Jag rekommenderar övriga bloggläsare att hitta rätt på det gamla inlägget.
Min uppmaning ”Läs även klassiker!” hade ingen specifik adressat. Det var en subjektiv känsloyttring inför Gud och människorna, som en avslutning på min utläggning om antikens litteratur. Det hade alltså inget med dig eller din blogg att göra, Bodil. Keep swinging 🙂
Tro det eller ej men jag såg just ikväll ett kort teveprogram om korpar. Oerhört intelligenta djur tydligen. Dem skulle jag gärna vilja ha med i en dikt. Och det finns ju fler exempel i litteraturhistorien…
Lars,
tack för påminnelsen om Mannerheims artikel om poesiöversättandet. Jag ska se om jag kan hitta det numret av tidskriften. Här är en länk till mitt gamla inlägg, så att det jag skriver här inte verkar alltför konstigt.
Bengt,
har du någon korpdikt i ärmen?
Så intressant! Och vilken fantastisk dikt – jag har inga problem vare sig med korpen eller ”henne” eller ”slocknade träd”, utan tycker att träden fungerar utmärkt som metafor, och uttrycket ”Du nästan-korp” är en utmärkt avslutning. Korp-dikten nummer ett är förstås Edgar Allan Poes på alla sätt och vis vidunderliga ”The Raven”. Bokförlaget Korpen gav för många år sedan, eller i början av 90-talet kanske, ut en antologi med texter om korpar, jag har sett den, men minns inte några ytterligar exempel utöver Poe, tyvärr …
Ja som bernur skriver så är ju ”The Raven” korpdikten nr 1. Sen kan jag bidraga med ”Le Corbeau et le Renard” (La Fontaine). Mycket lärorik. Jag återkommer med några resonemang om detta senare idag om jag får.
Naturligtvis FÅR du komma med ”några resonemang om detta”, Bengt. Jag har funderat lite över korpdikter men hittills bara kommit på min barndoms ramsa:
Hoppa Hoppa Reiter,
wenn er fällt dann schreit er
Hoppa Hoppa Reiter
wenn er fällt dann schreit er
fällt er in den Graben
fressen ihn die Raben
Hoppa Hoppa Reiter,
wenn er fällt dann schreit er,
fällt er in den Sumpf,
macht der Reiter plumps
Jo. Min översättning av ”The Raven” är gjord eller åtminstone
undertecknad av Viktor Rydberg. Med bästa vilja i världen kan jag inte tycka att den är särskilt lyckad. (Varför heter korpen t.ex. ”Förbi” och inte ”Aldrig mer”?) I en kort (hehe) bloggkommentar kan jag inte göra någon detaljerad analys men den som har texterna till hands kan ju t.ex. jämföra fjärde versen. När Poe på alldagligt och inte särskilt konstigt
språk tilltalar den person som han tror har knackat på dörren brister Rydberg ut i tillgjorda konstigheter utan motsvarighet. (”But the fact is I was napping, and so gently you came rapping” / ”Över nyss i slummer bragta sinnen smög så sakta, sakta [eder knackning]”)
Jag har tidigare skrivit om en annan Poeöversättning (”Ulalume”) gjord av Fröding. Han avlägsnar sig en hel del från originalet men lyckas i motsats till Rydberg behålla, och i flera fall förstärka, den dystra och skräckinjagande stämningen i originalet (”griftskum” för ”ghoul-haunted”
är en klar förbättring tycker jag liksom ”med den döda jag stapplade här” för ”I brought a dread burden down here”).
Det finns flera översättningar av Fröding men då har han alltid underrubriken ”efter Byron”, ”efter Shelley” osv.
Allt det här får mig att fundera på hur mycket engelska de här killarna egentligen kunde. Kanske har de jobbat efter samma modell som Bodil/Lev dvs. någon har översatt från engelska och sedan har den store skalden fått ge det en poetisk form – ja här sprack min metafor Bodil/Lev ordentligt…
(Jag hade egentligen tänkt lägga till Dan Andersson som exempel eftersom jag alltid trott att det var han som översatt Kiplings ”Brookland Road”. Så står det t.ex. i ”Projekt Runeberg” men när jag bingar efter texten så hittar jag info som tyder på att Dan Andersson snarare tonsatte dikten medan en för mig okänd förmåga gjorde översättningen. Det är väl ingen här som kommer ihåg ’Hootenanny Singers’ men fråga Mamma, hon minns säkert deras fina insjungning. På den tiden kunde man alltså ligga etta på svensktoppen med en sång av Kipling tonsatt av Dan Andersson.Tempora mutantur.)
Kanske stora skalder skall låta bli att översätta eftersom de inte kan motstå frestelsen att förbättra texterna?
(Á propos ”Gripen”: skulle ”en vapensköld” fungera? Då kom man bort från den där besvärande syftningen på en bestämd dylik. Men kanske vore det att ’förbättra’ A. vilket väl inte bara stora skalder bör avhålla sig från.)
Ursäkta längden men jag hade inte tid att skriva kort som vahannuhette sa.
Vi får väl fråga Lev om inte det ukrainska ordet möjligen täcker både ”vapen” och ”vapensköld”.
(Ursäkta kortheten.)
Även jag har ägnat mig åt lite korpologi, men som ni förstår har jag sökt mig långt tillbaka i världslitteraturen. Det är uppenbart att korpen i litteraturen symboliserar dels olycksbådande profetior, dels själva döden. Bodil efterlyser ”korpdikter”. Jag tar mig friheten att med ”dikter” mena texter i bunden form, även om det råkar gälla epik eller drama, snarare än lyrik. Med detta sagt, så börjar jag med ett exempel från Shakespeare (”Troilus och Cressida”):
Om jag bara kunde råka den kanaljen Diomedes, / skulle jag kraxa som en korp; / det skulle bli ett förebud, det skulle bli ett förebud!
(Observera att även en råka har smugit sig in i texten, för att komplettera det ornitologiska spektrat. Men råkan är ju nära släkt med korpen!)
Låt oss nu gå ännu längre tillbaka i tiden. I ”Eddan” har jag hittat sex exempel på referenser till korpen. Jag nöjer mig med två korta utdrag:
Nu är blodig örn med bitande svärd / snidad i ryggen på Sigmunds bane; / få voro främre bland förstesöner / som färgat fältet och fägnat korpen. (Reginsmål, strof 26)
(Här förtjänar noteras att den i denna dikt nedkämpade stackars fienden tycks ha utsatts för den förfärliga seden, åtminstone i myten, att ”rista blodörn”)
Hur klövs härskruden? Hur har jag vaknat? / Vem var det som bröt mina bleka fjättrar? / Han svarade: / Sigmunds arvinge – Sigurds slagsvärd / har nyligen skänkt näring åt korpen. (Sången om Sigdrifa, strof 1)
Efter min nyvunna insikt om korpens betydelse som dödssymbol, i synnerhet i egenskap av asätare, är jag nästan benägen att hålla med övriga kommentatorer om att korpen kan passa in som slutkläm på J.A.:s dikt! Det blir då en otäck avslutning, som Bengt O. skriver. Och det passar ju in i detta fall.
Men när det gäller ”slocknade träd” ger ja mig inte så lätt. Var god, någon, och ge mig en trovärdig analys av detta uttryck. Har det varit skogsbrand eller inte? Något tredje alternativ gives icke. 🙂 🙂 🙂
Ja, drar Lars till med Shakespeare får jag väl bjuda på följande från ”The Scottish Play” (Akt 1, Scene 5).
”The raven himself is hoarse/That croaks the fatal entrance of Duncan/Under my battlements”.
Hagbergs översättning (ur minnet): ”Hes själva korpen är som kraxar/ om konung Duncans olycksintåg / inunder mina murar.”
Man måste säga ”den skotska pjäsen” eftersom det betyder olycka att säga ”Macbeth”. Hoppsan….
Imponerande, Bengt O. ”Ur minnet” hade du nästan, men bara nästan, rätt. Enligt projekt Runeberg skrev Hagberg så här:
Hes sjelfva korpen är,
Som kraxar om kung Duncans olycks-intåg
Inunder mina tinnar.
Denna text ingår, som jag numera vet och som du förstås ”alltid” har vetat, Bengt O., i en riktigt djävulsk monolog av Lady Den skotska pjäsen. Eller vad sägs om följande fortsättning på Bengt O.:s citat:
… – Kommen, andar, / I som på mördartankar passen upp, /
Och kläden af mig qvinnan! Fyllen mig /
Från topp till tå bräddfull med värsta grymhet /
Och gören tjockt mitt blod; tillspärren vägen /
För all barmhertighet …
Det blev mycket Shakespeare, vilket kan vara en smula opassande nu när Bodil har flaggat för ”Tysk vår”.
Inte ens Rachel Carson göre sig besvär.
Jag vill därför avrunda min korpforskning med en strof ur en dikt av den garanterat tyske Johann Wolfgang von Goethe :
”Grenzen der Menschheit”, tredje strofen:
Steht er mit festen / Markigen Knochen / Auf der wohlgegründeten / Dauerndem Erde, / Reicht er nicht auf, / Nur mit der Eiche / Oder der Rabe / Sich zu vergleichen.
Bäste Bengt O., tror du att vi är en samling barnrumpor som läser den här bloggen? Vi behöver verkligen inte fråga mamma om Hootenannny Singers. Men jag måste erkänna att jag hade ett slags ”Trygga räkan”-komplex visavi den där Dan Andersson-texten. Jag fick inte ihop syntaxen, och slutade alltid lyssna efter de inledande orden: ”Om kring tiggarn från Luossa satt allt folket …”. På 1980-talet upptäckte jag att texten i själva verket lyder ”Omkring tiggarn från Luossa …”. Men då var det för sent. Låten låg inte längre på svensktoppen.
Fel låt av mig? Bengt O., när jag nu återvänder till din gamla kommentar, ser jag att du skriver om en Kipling-dikt som Dan Andersson INTE har översatt! Men icke desto mindre tycks Hootenanny Singers ha sjungit den också, om jag tolkar dig rätt. Vad heter DEN låten (på svenska)?
I min enfald så känner jag bara till ”Tiggarn från Luossa” med koppling till Dan Andersson och svensktoppen.
Ännu mera angående kommentar nr 19.
Som Bengt O. påpekar har man ofta inte tid att skriva kort.
Vem är då ”vahannuhette”? Det finns minst två möjliga svar på den frågan:
Blaise Pascal skrev ”Jag har inte haft tid att skriva kortare.” (… parce que je n’ai pas eu le loisir de la faire plus courte.) som avslutning på en av sina skrifter.
Walter Scott svarade ”Jag hade inte tid” när han fick frågan varför han inte hade nöjt sig med tre volymer (i stället för nio) i sin bok om Napoleon.
(Källa: Pelle Holm, Bevingade ord.)
P.S. Om jag lyckas med länken nedan, så kan ni klicka och lyssna på Hootenanny Singers’ inspelning av ”Brooklandsvägen”, som alltså är den av Dan Andersson tonsatta dikten av Kipling. Som det, sent omsider, gick upp för mig, så var det inte ”Tiggarn från Luossa” som Bengt O. skrev om. Men har ”Brooklandsvägen” legat på Svensktoppen?
<ahref=”http://www.youtube.com/watchv=UVaTirn2jbw”>Brooklandsvägen
D.S.
Jäklar, jag gör ett nytt försök:
Här
”Brooklandsvägen” låg 11 veckor på Svensktoppen 1974. Nu ger jag mig innan Bodil kastar ut mig.
Här kommer jag tassande med lite mer om korpen i dikt. Tror att korpen förekommer här och var i Eddan och annt äldre gods. Men har inget direkt citat just nu, så det får bli något förhållandesvis sentida.
Så här inleds dikten ”En okänd” av Vilhelm Ekelund
I Stigamo bland rös och snår, / där gällt ur lidens mörker går / kring åsen ugglans hesa låt, / där tjut av räv och skri av korp / hörs ödsligt vilt om kvällen, / där grävling går bland kumlets bråt / och ljungen blekts på hällen, / står Strykar-Daniels gråa torp.
Ekelunds dikt ”Det snöar” liknar, i sin inledande strof, just Poes ”Korpen”:
Det var midnatt. Lampan sjöd. / Över boken jag lutad satt. / Då plötsligt spratt / jag upp. Något ljöd / prasslande, lent och lätt / mot rutan fint, tätt …
För övrigt beskådar jag dagligen mången råka. Enskilda par men också stora råkflockar drar om morgonen förbi vårt köksfönster och återvänder i kvällningen. På morgonen beger de sig till Lunds utkanter, om kvällen är det innerstadens träd, t.ex. kring UB och Lundagård, som är råkornas natthärbergen.
Corvus corax i myt och verklighet
Ja, nu hade jag ju lovat att inte skriva mer om detta men uppgifterna under Agnetas länk stämmer precis med det teveprogram jag nämnde. Korpen är oerhört intelligent. Den kan lösa problem som den inte förut ställts inför. Den kan tillverka (!) och använda verktyg för att nå sina mål utan att tidigare ha varit i samma situation. Den samarbetar utomordentligt med sina ”Artgenossen” för att uppnå sina mål. När vi såg en flock korpar lura en hund för att komma åt hans matskål skrattade vi högt.
”Att stjäla som en korp” – det tror jag nog kan vara riktigt. Någon moral har de naturligtvis (?) inte men en enorm skicklighet att komma över det de behöver.
Prata kan han också: ”Nevermore”!
Det är mer än de flesta av oss kan skryta med.
Nu går jag äntligen och definitivt och drar något ännu äldre över mig.
När tanken är satt på korpspåret står det först still, sedan droppar ett och annat ur minnets skafferi. Alldels nyss dök Bataki, korpen i ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” upp.