Lucija Stupica (f. 1971) är en slovensk poet med tre diktsamlingar bakom sig. Jag fick för bara någon dag sedan den första svenska översättningen av hennes dikter i min hand. Alla de tre diktsamlingarna Cello i solen, Vindfångare och Ön, staden och de andra har fått lämna textbidrag till den svenska volymen som heter När avtrycken vaknar efter en dikt ur Vindfångare.
Snäckan här är min egen
Det första intrycket – jag har, får jag erkänna, inte hunnit läsa riktigt alla dikterna ännu – är en luftig känsla, en känsla av att vara i ett landskap och ett slags stilla, kanske ytligt sett omotiverad, glädje.
Jag läser en dikt ur Cello i solen, så får ni känna efter lite:
Stulen skönhet
Vi vaknade upp till en solig morgon,
borstade tänderna och satte oss vid bordet.
Dagen hade precis börjat.
Därute, olivlundar
och människoöden som vecklas ut
likt färgglad tvätt över
en stor, stenig bakgård.
Allt som likt utdragen, långsam musik
klev in i det mörka scenlandskapet fick klarare färger.
Bilderna blev starkare, större
än denna tunna skrift fångad mellan papperets kanter.
Med våra ögon slutna kastades vi av vinden likt båtar,
ett citronträd gav oss sina mörka, gröna vingar.
Vi planterade små och stora frön av lust,
skrev brev till fåglarna som fridfullt
korsade tystnadens breda vägar,
spelade in filmer i våra halvslutna ögon,
och om du sa: Vad du är vacker,
så sa du det för att du menade det.
Medan dagen sänkte sig ner över våra axlar
var det som om vi gick längs en avfolkad strand,
smekt av himlen. Den liknade
Arkadien och den var nära.
Sommaren blåste
och formade oss till två bägare
bräddfyllda med milda,
allt mildare tankar.
Medan jag skrev ner dikten läste jag den långsamt högt för mig själv och jag märkte att jag tyckte ännu mer om den när jag fick höra den också.
Översättningen – och i sådana här fall är översättarens betydelse nästan absolut – är gjord av Jan Henrik Swahn. Han har också skrivit ett efterord och jag vill citera det lilla avsnittet där han talar om slovenskans dualis:
Kärleken är något som diktjaget hela tiden förhåller sig till: ”Jag behöver omfamningar för att få luft.” Stupica har sagt att slovenskan är ett språk för älskande. Varje verbform, varje ändelse påminner de älskande om att de är två och att det de säger omsluter dem och utpekar dem. Slovenskan är nämligen sällsamt nog ett slaviskt språk med alla dualformerna levande bevarade och i Stupicas dikter duggar dessa tvåsamhetens markörer tätt.
Det här påminner mig om en slovensk novellantologi som jag köpte på Leipziger Buchmesse 2006, ett år då särskild uppmärksamhet riktades mot nutida slovenska författarskap. Titeln till antologin anspelar på just den speciella slovenska dualisformen: Zu zweit nirgendwo – Neue Erzählungen aus Slowenien.
PS Det är det lilla skånska förlaget Rámus som givit ut När avtrycken vaknar.
PPS Här finns en av mina texter om Aleš Šteger, en annan ung slovensk poet.
Det är svårt att tänka i duala former på svenska.
Jag inte van att tänka i tvåhet på det sättet. Det enda jag kommer på är duo, men det är ju egentligen latin.
Dualis är inte så ovanligt i språk i centrala och östra Europa. Att det är lite obekant beror ju på att vi saknar pluralformer av verb numer, och dualisformerna härrör ju inte bara från substantiv, flera grammatiska former bevarar dualis, hur är det med tjeckiskan och polskan, Bodil? Litauiskan är ju formdjungelns hemland i Europa, men här verkar dualisformerna också vika, men fortfarande finns det särskilda former av räkneord för 2-4 m.m., och det minns jag från bulgariskan också. Det handlar ungefär som om man betraktar något väldigt nära, något på lite avstånd och något på väldigt avstånd. Dualis blir det emellan.
Omslaget till boken påminner om Eurovision, men snäckan kan man ju stoppa i örat och lyssna om man vill. Vart tog radions gränsöverskridande kraft vägen? Lyssnar vi numer på mellan- eller kortvåg? Jag kör NDR 1 Niedersachsen via datorn ibland.
Länken http://www.exalead.com/search/web/ verkar inte mycket att ha enligt mig. Men citat 1 bör väl komma från herr Strindberg, varifrån kan jag dock inte härifrån komma närmre. Kanske Stockholms skärgård, typ. Påminner en del om Jarl Hemmer, om ni inte läst, läs! Först tänkte jag på Fridegård, han kallade väl personerna i sina böcker också Jan. Har glömt.
Kör den här noten i garnet, då om ni kan: O. och C. stod i vattenporten och halade, de andra skulle ta emot noten och lossa fisken ur maskorna. Och alltsom noten nu kom in, så fylld av grann makrill, att den blänkte som en regnbåge, lyste det upp i ansiktena.
Men ingen klarade allusionen: Vi fortsätter skriva som vi gör, men vi håller på att dö. Typ Götet då eller…
Michael: Det är inte Strindberg eller någon av de du nämner, men väl av en författare som jag har för mig att du uppskattar. Inte heller Selma, som väl ligger bakom ditt citat.
Fridegård heter själv Jan. Fridegård har jag inte läst på mer än fyrtio år; namn jag minns från hans böcker är Johan From och Lars Hård.
Så vitt jag vet finns det en del rester av dualis i tjeckiskan och polskan. Jag har läst att sorbiskan har mer kvar av formen. På svenska finns orden båda och bägge och pluralerna ögon och öron är egentligen gamla dualformer. Jag antar att en del av dualresterna i de språk, som mer eller mindre övergivit dualis, består av just sådana här ord för kroppsdelar som finns i par. Kanske är italienskans braccia (armar) ursprungligen dualis (fast detta är bara en gissning).
Hur är det med tvenne? Det är nog bara en form av ett räkneord. Eller tvilling?
Men några duala verbformer finns väl inte i svenskan. Har vi ens haft några?
För att förstå vad ni diskuterar blev jag tvungen att anlita gamla pålitliga ”Uggleupplagan”. För de fåvitska, inklusive mig själv, citerar jag:
”
Dualis, lat. (af duo, två), språkv., den form
af ett ord, som tjänar att uttrycka begreppet
”tvåhet”. Den förekommer i större utsträckning
endast i de formrikaste språken, såsom sanskrit,
forngrekiska, m. fl. I urnordiskan är en dual verbform
anträffad en enda gång. Duala pronominalformer finnas
i de fornnordiska språken. De duala pronomina heta
i fornsvenskan vit (vi två), okar (bådas vår), oker
(oss två) samt it (I två). Vidare finns där ett
possessivpronomen okkar (tillhörig oss båda). Redan
före reformationen voro dualformerna ur bruk. Se
A. O. Freudenthal, ”Spår af dualis i ett par af
Finlands svenska dialekter” (1880), och E. Brate,
”Dualis in dem… westmannagesetze” (i ”Bezz. beiträge”, 1888).
”
Lars,
när jag läser det här med okar och oker frestas jag till en vild gissning. Kan ordet också (och kanske även ordet och) ha något med ”tvåhet” eller dualis att göra? Ett av engelskans ord för också är ju dessutom lustigt nog too, som ju verkligen låter väldigt ”tvåigt”.
Detta är alltså bara en privat tankelek.
Angående Agnetas litteraturtävling.
Jag har grubblat länge över citat nr 1, som är så ”perfekt” skrivet att jag kom att tänka på Hjalmar Söderberg. Men miljön mm. stämmer inte, tyckte jag. Söderberg var ju främst en stockholmsskildrare, och lite cyniskt genomskådande.
Jag har därför sänkt mig ned till Google-nivån, och funnit att författaren är en annan Hjalmar, nämligen Hjalmar Bergman. Boken heter ”En döds memoarer”.
NEJ!
Det blev pangkaka, alldeles.
Bodil får ta bort när hon återkommer.
Menade förstås pannkaka. Tydligen går det inte att kopiera från kommentarerna och sedan klistra in, utan att texten far i väg som en lång, lång rad.
Eftersom tiden nu kan anses ha löpt ut för alla gissningar utan hjälpmedel, och då Agneta dessutom tror att de två återstående författarna inte går att googla fram, så har jag antagit utmaningen. Nr 4 är:
Björn-Erik Höijer, ”Martin går i gräset”
Nr 3, som är en översättning, lär däremot bli svår.
Jag får väl översätta tillbaka till några vanliga språk, innan jag googlar vidare. Men ryska klarar jag inte, så om det är Solsjenitsyn … Texten tycks beskriva litteraturens villkor i en totalitär repressiv stat. Som exempelvis Sovjetunionen. Men det kan ju lika gärna handla om DDR eller något annat land med ett tragiskt förflutet.
Regnbågscitat nr 3 :
Jag prövade med att översätta till tjeckiska, och det gick ju bra:
Milan Kundera, ”Zivot je jinde” (sv. ”Livet är någon annanstans”)
Nej, skämt åsido, jag tog omvägen via engelska språket. Jag sökte på strängen ”innocence with its bloody smile” i Google Books.
Här kan ni läsa om boken:
The author intially intended to call this noel, The Lyrical Age. The lyrical age, according to Kundera, is youth, and this novel, above all, is an epic of adolescence; an ironic epic that tenderly erodes scarosanct values: childhood, motherhood, revolution, and even poetry. Jaromil is in fact a poet. His mother made hima poet and accompanies him (figuratively) to his love bed and (literally) to his deathbed. A ridiculous and touching character, horrifying and totally innocent (”innocence with its bloody smile”!), Jaromil is at the same time a true poet. He’s no creep, he’s Rimbaud. Rimbaud entrapped by the communist revolution, entrapped in a somber farce.
Tack, Agneta, för dina litteraturcitat. Det är alltid roligt med utmaningar. Du och övriga läsare skall nu få en av mig.
Vem har skrivit detta om konsten att vara författare:
”Jag satt länge och stirrade på skrivmaskinstangenterna och undrade i vilken ordning de skulle tryckas ned för att skapa ett stycke världslitteraturens mästerverk. De fanns där, samtliga bokstäver, det var bara den inbördes ordningen, som jag inte hade funderat ut ännu.”
Torsten Ehrenmark, enligt någon på googles jaktmarker, det gills ju inte. Den här frågeleken går inte, google pajar all fair play. Kanske inte ens stämmer.
Men ingen har ännu ens försökt klura ut min allusion, det är inget direkt citat…”Vi fortsätter att skriva som vi gör, men vi håller på att dö.” Går alltså knappast att googla sig till. Ledtråd: musik.
Eller: vilken filosof satt och glodde på ett tomt papper tills alla bitar fallit på plats i skallen och sedan skrev sida upp och sida ner?
Agneta,
nu är jag tillbaka och jag har tagit bort den där ”tarmen” som uppstod…
PS I övrigt återlämnar jag ordet till er som pratar litterära och andra citat här.
Michael, beträffande din allusion kan jag inte hitta något annat än Nationalteaterns rockorkester, som tycks ha gjort en låt där texten
”Vi fortsätter spela rock’n’roll
men vi håller på att dö!”
förekommer som ett slags omkväde.
Man kan ladda ner låten som ringsignal i mobilen!
Jag håller med dig om att existensen av Google mer eller mindre omöjliggör ”citattävlingar” mm på bloggen. I varje fall när det gäller äldre klassiker. Men det kan ju vara kul ändå. Den som söker skall finna. Det är roligt på samma sätt som när en hund finner nöje i att hämta upp pinnar som husse eller matte kastar iväg. Inte svårt, men kul. (Jag hoppas att ”kul” är OK i vardaglig text. Även om det är söndag i dag.)
Slutligen: Torsten Ehrenmark stämmer förstås. Grattis!
Michael ställde en fråga om en filosof, som började med att glo på ett tomt papper. Jag får spontant bara en association, nämligen till Renée Descartes. Han är ju en av dessa systembyggare, som ha startat från ”scratch”. Descartes började med att förkasta allt som han tidigare hade lärt sig och startade om från början med en enda utgångspunkt: ”Jag existerar” (cogito-argumentet: jag tänker, alltså finns jag till). Detta, menade Descartes, var det enda som han med säkerhet kunde veta. Detta, om något, är väl att börja med ett tomt pappersark?
Det finns även andra filosofer som har gjort liknande uppgörelser med ”arvet”, och börjat om från början med ”den första filosofin”, exempelvis Martin Heidegger med sitt fundamentalontologiska projekt, men jag lägger min röst på Renée Descartes. En chansning, som troligen är fel, och det skall bli roligt att senare få reda på vilken filosof som Michael tänker på.
Sammanfattning av regnbågscitaten som kan läsas här
Bengt löste nummer 5 och Lars var flitig och lyckades med alla de övriga. Grattis och tack för att ni löste citaten.
1) Hjalmar Bergman: En döds memoarer (1918)
2) Viktor Rydberg: Vapensmeden (1891)
3) Milan Kundera: Livet är någon annanstans (1969, svensk översättning 1976)
4) Björn Höijer: Martin går i gräset (1950)
5) Lars Forsell: Brokigheten (1980)
Och så en liten rättelse till nr 4.
Björn-Erik Höijer ska det vara.
Ja, här har vi en räv. Lars, utmärkt, Nationalteatern är det förstås, anno dazumal, men jag kan inte ta åt mig någon ära (!) för Ehrenmark, tredje sidan på google und fertig. Filosofen är nog mer knivig. Min förra kollega, sinologie prof. Göran Aijmer, brukade använda den här sedelärande historien för att få mig att arbeta, men det hjälpte föga. Han påstod att Wittgensteins kollega/mentor/etc Russell arbetade med detta tomma papper framför sig, alltså rent konkret. Descartes kanske praktiserade samma metod, vem vet? För mig slutar med det mest med disk, eller att jag går hemifrån. Det litauiska ölet kan också få en att tänka.