Den italienska delen av min ungdom har satt djupa spår i mitt liv: människorna, sättet att leva, språket, sångerna. Mycket av språket kom till mig genom sångerna vi sjöng eller lyssnade på. Och det är just sångerna som oftast hälsar på i mitt nu. Jag behöver bara vända på huvudet, så sjunger det där inne. För en stund sedan hörde jag den här lilla gamla visan av Gino Paoli:
La gatta
C’era una volta una gatta
che aveva una macchia nera sul muso
e una vecchia soffitta vicino al mare
con una finestra a un passo dal cielo blu
Se la chitarra suonavo
la gatta faceva le fusa
ed una stellina scendeva vicina
poi mi sorrideva e se ne tornava su.
Ora non abito più là
tutto è cambiato, non abito più là
ho una casa bellissima
bellissima come vuoi tu.
Ma ho ripensato a una gatta
che aveva una macchia nera sul muso
a una vecchia soffitta vicino al mare
con una stellina che ora non vedo più.
Alldeles nyss satt det en katt här på bänken. Om vi väntar lite kanske den kommer tillbaka.
Och här kan ni lyssna på Gino Paoli.
Jag översätter första strofen lite halvfritt utan någon särskild rytm:
Det var en gång en katta
med en svart fläck på nosen
och ett gammalt vindsrum vid havet
med ett fönster rakt under himlen blå
”…den gamla lilla soffan i havets närhet…” – har väl alla suttit på någon gång?
😉
Härligt att läsa och höra! Jag har några gamla kassetter från 80-talet med Gino Paoli, men det var ett bra tag sedan jag lyssnade till honom senast. Vet du om han lever och är aktiv fortfarande?
Britta,
det är något särskilt med sådana där bänkar, även om den är i verkligheten egentligen befinner sig vid en damm och inte vid havet, men man kan tänka sig havet när man sitter där.
Einar,
jag tror att han lever och sjunger ännu, men jag vet inte. Roligt att du också tycker om hans sånger.
PS Nu googlade jag hittade hans hemsida och där kan man bland annat läsa att han fortfarande turnerar: http://www.ginopaoli.it/
så sjunger det där inne…
vackert, Bodil
vackert…
Ljuvlig sång, fantastisk röst – trots italienskan fick den mig att längta till Lissabon (och det är inte så konstigt som det kan verka); samma tradition, samma klang… och samma känsla.
Tack, Julia…
Ja, Thomas, det kan jag tänka mig att du gör…