Irrungen, Wirrungen – kapitel 4

Jag stretar på med min översättning av Theodor Fontanes roman ”Irrungen, Wirrungen” – tro det eller ej – och nu har jag putsat lite på det fjärde kapitlet. Jag vet att det är lite långt för en sådan här nätpublicering, men kanske orkar någon ändå läsa.

Här finnns de tre första kapitlen.

Fjärde kapitlet

Och nu var nästa kväll kommen, kvällen då baron Botho skulle komma. Lene gick fram och tillbaka i trädgården, men inne i det stora rummet mot gatan satt som vanligt fru Nimptsch vid den öppna spisen och kring henne hade också idag hela familjen Dörr grupperat sig. Fru Dörr stickade med stora trästickor på en blå ullkofta som hennes man skulle få och koftan hade än så länge inte någon riktig form och såg mest ut som en stor fäll, där den låg i hennes knä. Bredvid henne med det ena benet bekvämt över det andra rökte Dörr på en lergodspipa, medan sonen satt i en stor öronlappsfåtölj som stod intill fönstret och lutade sin röda kalufs mot den ena öronlappen. Varje morgon steg han upp med tuppen, så också idag hade han slocknat av trötthet. Man sade inte mycket och därför hörde man ingenting annat än trästickornas klapprande och knaprandet från ekorren som då och då kom ut från sin koja och såg sig nyfiket om. Bara elden i den öppna spisen och återskenet från aftonrodnaden gav lite ljus.

Fru Dörr satt så att hon kunde se uppåt trädgårdsgången och trots skymningen kunde hon urskilja vem som närmade sig längs trädgårdshäcken.

“Åh, där kommer han”, sade hon. “Nu, Dörr, låt din pipa slockna. Du är ju som en skorsten idag igen och röker och bolmar hela dagen. Och en sån där krafstobak som din är ju inte för vem som helst.”

Dörr lät sig inte störas av sådant prat och innan hans fru hann säga mer eller upprepa sina visheter, steg baronen in. Man kunde se att han var lite på lyran, men så kom han också från en vårfest, som kommit till genom ett vad på klubben. Medan han räckte fru Nimptsch handen sade han: “Goddag mor lilla, hoppas allt är som det ska. Åh, här vi ju fru Dörr; och herr Dörr, min gamle vän och gynnare. Vad säger han om vädret? Som på beställning för trädgårdsmästarn och för mig också. Mina ängar därhemma som står under vatten fyra år av fem och som inte ger annat än ranunkler, de kan behöva sådant här väder. Och Lene kan också behöva det, så att hon är mer utomhus; annars blir hon för blek för min smak.”

Lene hade under tiden ställt fram en trästol intill den gamla, eftersom hon visste att baron Botho tyckte bäst om att sitta just där; men fru Dörr som var helt övertygad om att en baron borde sitta på en hedersplats, hade under tiden rest på sig och ropade, med den blåa fällen släpande efter sig, till sin fosterson: “Res på dig då! Nä, säger jag. Där inget finns, blir det inte heller nåt.” Den stackars pojken for upp med enfaldig och yrvaken uppsyn och skulle just till att lämna sin plats, men baronen ville inte vara med om något sådant: “För Guds skull, fru Dörr, låt pojken vara. Jag sitter helst på en pall, precis som min vän Dörr här.”

Och så tog han trästolen, som Lene hade ställt fram, och ställde den bredvid den gamla och sade medan han satte sig: “Här bredvid fru Nimptsch; det är den bästa platsen. Jag vet ingen öppen spis som jag så gärna tittar in i; alltid eld, alltid värme. Ja, lilla mor, så är det; här är det allra bäst.”

“Åh, Gud”, sade den gamla. “Allra bäst här! Här hos en gammal tvätterska.”

“Javisst. Och varför inte? Varje stånd har sin heder. Tvätterskan också. Vet mor att det har funnits en berömd diktare här i Berlin, som skrev en dikt om sin gamla tvätterska?”

“Är det möjligt?”

“Visst är det möjligt. Det är till och med helt säkert. Och vet mor, vad han sa på slutet? Då sa han att han ville leva och dö som sin gamla tvätterska. Ja, det sa han.”

“Är det möjligt?” mumlade den gamla smått smickrad en gång till för sig själv.

“Och vet mor, för det ska vi inte heller glömma, att han hade helt rätt i det och att jag säger detsamma? Ja, mor skrattar visst lite åt det. Men om vi ser oss om lite här, hur lever mor? Som Gud i Frankrike. Först har mor huset och den öppna spisen och sedan trädgården och fru Dörr. Och sedan har mor Lene. Eller hur? Men vart har hon tagit vägen?”

Han tänkte prata vidare, men i samma ögonblick kom Lene tillbaka med en bricka och på den stod en karaff med vatten och en med äppelvin, som baronen hade en speciell förkärlek för, som väl varit obegriplig om den inte hade berott på att han trodde på dess hälsobringande kraft.

“Åh, Lene, vad du skämmer bort mig. Men du får inte servera det på ett sådant högtidligt sätt, det är ju som om jag var på klubben. Du måste räcka mig det direkt i handen, då smakar det bäst. Och ge mig nu din lilla hand så att jag får smeka den. Nej, nej, den vänstra, den som är närmast hjärtat. Och sätt dig nu mellan herr och fru Dörr, då har jag dig mittemot mig, så att jag kan se på dig hela tiden. Hela dagen har jag väntat på den här stunden.”

Lene skrattade.

“Du tror mig visst inte? Men jag kan bevisa det för dig, Lene, för jag har tagit med mig något till dig från den stora festen som vi hade igår. Och om man har med sig något, då ser man också fram emot att träffa henne som ska få det. Eller hur, käre Dörr?”

Dörr smålog, men fru Dörr sade: ”Herremingu’, den va? Han och presenter? Han tänker bara på att gneta och spara. Så är det med trädgårdsmästare. Men jag är allt nyfiken på vad baronen har med sig.”

“Ja, då ska jag inte låta frun vänta länge, för annars tror hon till sist att det är en gyllene toffel eller något annat från sagans värld. Det är bara det här.”

Och så gav han Lene en påse och det såg ut som om det fransiga pappret från några smällkarameller stack fram ur den.

Ja, mycket riktigt, det var smällkarameller och påsen gick laget runt.

“Men nu måste vi också dra, Lene; håll i nu och blunda.”

Fru Dörr blev alldeles till sig när det smällde och ännu mer när det blödde från Lenes pekfinger. “Det gör inte ont, Lene, det där känner jag till; det är som när en brud sticker sig i fingret. Jag kände en gång en som var så tokig i det att hon stack sig gång på gång och sög och sög, som om det vore något underbart.”

Lene rodnade. Men fru Dörr såg det inte och fortsatte: “Och nu får baronen läsa versen.”

Och det gjorde han också:

“Om du i kärlek här på jorden går
Båd’ Gud och änglar glädje får.”

“Gu’”, sade fru Dörr och knäppte händerna. “Det är ju som ur psalmboken. Är det alltid så fromt?”

“Nej, bevare mig väl”, sade Botho. “Inte alltid. Kom här, kära frun, så drar vi också en gång, så får vi se vad det blir av det.”

Och så drog han igen och läste:

“Då Amors pilar träffar målet mitt i prick
Står båd’ himmel och helvete för din blick.”

“Nå, frun, vad sägs om det? Det låter allt lite annorlunda, eller hur?”

“Ja”, sade fru Dörr, “annorlunda låter det. Men jag tycker inte riktigt om det… Om jag skulle dra i en smällkaramell…”

“Ja, varför inte?”

“Det får inte vara något om helvetet, för jag vill inte höra att det finns nåt sånt.”

“Inte jag heller”, skrattade Lene. “Frun har alldeles rätt, hon har förresten alltid rätt. Men det är sant, att när man läser en sån där vers, så har man alltid något att börja med, jag menar något att börja ett samtal med, för början är alltid svårast, precis som när man skriver brev; och jag kan egentligen inte alls föreställa mig, hur man så där utan vidare kan börja ett samtal med så många främmande damer (och ni känner ju inte varandra allesammans, eller hur?).”

“Åh, min kära Lene”, sade Botho, “det är inte så svårt som du tror. Det är rätt lätt faktiskt. Och om du vill ska du strax få höra hur ett sådant här bordssamtal kan låta.”

Fru Dörr och fru Nimptsch tyckte att det lät intressant och Lene nickade också instämmande.

“Tänk dig då”, fortsatte Botho, “att du är en liten grevinna. Och jag har just fört dig till bordet och vi har slagit oss ner och nu tar vi den första skeden av soppan.”

“Ja, gärna. Men sedan?”

“Då säger jag: Har jag fel, min nådiga grevinna, men såg jag er inte på Flora igår, tillsammans med er fru mor? Inget att undra över förresten. Det här vädret lockar oss ju ur huset varenda dag och man kan nästan tala om reseväder. Har ni planer, sommarplaner, min nådiga grevinna? Och nu svarar du, att ännu inget är bestämt, för att far din absolut vill till Bayern, medan din högsta önskan skulle vara Sächsische Schweiz med fästningen Königstein och utsiktspunkten ‘Bastionen’.”

“Det är det också”, skrattade Lene.

“Där ser du, det passar ju bra. Och så fortsätter jag: Ja, min nådiga, där har vi samma smak. Jag föredrar också Sächsische Schweiz framför alla andra platser i världen, faktiskt också framför det riktiga Schweiz. Man kan inte alltid hänge sig åt storslagen natur, inte alltid klättra och vara andfådd. Men Sächsische Schweiz! Det är himmelskt, idealiskt. Där har jag också Dresden; på en kvart eller en halvtimme är jag där, där ser jag tavlor, teater, “Stora trädgården”, Zwinger och konsthantverket i “Gröna valvet”. Missa inte att låta dem visa er kannan med de fåvitska jungfrurna och framför alltid inte körsbärskärnan med hela fadervår på. Man behöver förstoringsglas för att se det.”

“Så där talar ni alltså!”

“Just så, min skatt. Och när jag är färdig med min granne till vänster, alltså grevinnan Lene, så vänder jag mig till min granne till höger, alltså baronessan Dörr…”

Fru Dörr slog sig av förtjusning på knäna, så att det klatschade till ordentligt…

“Till baronessan Dörr alltså. Och vad ska jag nu tala om? Ja, om murklor, säger vi.”

“Men herregud, murklor. Om murklor, baronen, det går väl ändå inte.”

“Och varför inte, varför skulle det inte gå, kära frun? Det är ett mycket allvarligt och lärorikt samtalsämne och det betyder mer för en del än frun kan tro. Jag hälsade en gång på en vän i Polen, en kamrat från regementet och kriget, som bodde i ett stort slott, rött var det med två tjocka torn och så fruktansvärt gammalt, så att det nästan inte finns några såna kvar längre. Och det sista rummet var hans salong; för han var ogift, eftersom han var kvinnohatare…”

“Är det möjligt?”

“Och överallt var golvplankorna mörka och nötta och på de ställen där det saknades någon planka, där fanns det en murkelbädd och jag gick förbi alla murkelbäddarna tills jag till sist kom till hans rum.”

“Är det möjligt?” upprepade fru Dörr och tillade: “Murklor. Men man kan väl inte tala om murklor hela tiden.”

“Nej, inte hela tiden. Men ofta eller åtminstone ibland och egentligen gör det väl detsamma vad man talar om. Om det inte är murklor, så är det champinjoner och om det inte är det röda polska slottet, så är det det lilla slottet Tegel eller kanske Saatwinkel eller Valentinswerder. Eller Italien eller Paris, eller stadsbanan eller om floden Panke borde fyllas igen. Alltihop gör det samma. Om allt kan man ju säga något antingen man gillar det eller inte. Och ‘ja’ är lika mycket att ha som ‘nej’.”

“Men”, sade Lene, “om allt bara är tomma fraser, då förstår jag inte varför du är med vid såna tillställningar.”

“Åh, man ser ju också vackra damer och vackra kläder och då och då också blickar som, om man är uppmärksam, avslöjar en hel historia för en. Och i vilket fall som helst brukar sådant här inte vara långvarigt, så att man hinner ta igen allt på klubben. Och på klubben trivs jag verkligen, där hör man inga floskler, där börjar verkligheten. Igår tog jag ifrån Pitt hans svarta Graditz-sto.”

“Vem är Pitt?”

“Äsch, det är såna där tillnamn som vi har och som vi använder när vi är för oss själva. Kronprinsen säger också Vicky, när han menar prinsessan Viktoria. Det är verkligen tur att det finns såna här smeknamn. Men tyst, jag tror att konserten börjar där borta. Kan vi inte öppna fönstren, så att vi hör bättre? Du vippar ju redan hit och dit med tåspetsarna. Tänk om vi skulle försöka oss på en Contre eller en Française? Vi är tre par: Herr Dörr och min goda fru Nimptsch och så fru Dörr och jag (om jag får den äran) och så kommer Lene med Hans.”

Fru Dörr sade genast ja, men herr Dörr och fru Nimptsch avböjde, hon för att hon var för gammal och han för att han inte var van vid sådana fina nöjen.

“Nåväl, fader Dörr. Men då får han slå takten; Lene, ge honom kaffebrickan och en sked. Och nu, mina damer, blir det dans. Fru Dörr, er arm. Och nu Hans, vakna, se så.”

Och verkligen, båda paren ställde upp sig och fru Dörr blev ännu ståtligare, när hennes kavaljer tog till orda med högtidlig danslärarfranska: “En avant deux, Pas de basque.” Den fräknige, tyvärr ännu sömndruckne trädgårdsmästarpojken, fick finna sig i att mekaniskt fösas hit och dit precis som om han varit en docka, de andra tre däremot dansade som folk som kan sin sak och herr Dörr blev så till sig att han reste sig upp från sin pall och började slå på brickan med knogen i stället för med skeden. Också gamla fru Nimptsch kände sig som ung på nytt och eftersom hon inte kom på något bättre att göra, krafsade hon runt med eldgaffeln i glöden så att elden flammade upp.

Så fortsatte det tills musiken där borta tystnade; Botho förde fru Dörr tillbaka till hennes plats och bara Lene stod kvar, eftersom den tafatte trädgårdsmästarpojken inte visste, vad han skulle göra med henne. Men det passade Botho perfekt och när musiken spelade upp igen där borta, började han valsa med Lene och han viskade till henne hur älsklig hon var, älskligare än någonsin.

Alla hade blivit varma, särskilt fru Dörr som nu stod vid det öppna fönstret. “Herregu’, jag ryser så”, sade hon plötsligt och Botho sprang då hövligt upp för att stänga fönstren. Men fru Dörr ville inte veta av något sådant och menade: “att fint folk, de var alla för frisk luft och en del av dem var så till den grad för det friska att täcket frös fast vid munnen på dem på vintern. Andedräkten är som ångan som kommer ut ur pipen. Alltså fönstren måste vara öppna, något annat kunde hon inte tänka sig. Men om lilla Lene hade något för det inre, något för själ och hjärta…”

“Javisst kära frun; allt vad hon önskar. Jag kan göra te eller punsch eller ännu bättre, jag har ju kvar av körsbärslikör, som hon gav mig och mor Nimptsch till den stora mandelkakan förra julen…”

Och innan fru Dörr kunde bestämma sig för punsch eller te, var flaskan med körsbärsbrännvin där, med glas, både stora och små, som var och en kunde fylla efter behag. Och så gick Lene varvet runt med den stora sotiga vattenkitteln i handen och hällde i av det sjudande vattnet. “Inte för mycket, Lene lilla, inte för mycket. Tänk på helheten. Vattnet tar bort kraften.” Och i samma stund fylldes rummet med den uppåtstigande doften av körsbärslikör.

“Ah, det gjorde du bra”, sade Botho, medan han smuttade på glaset. “Gudarna ska veta att jag inte fått något som jag tyckte lika mycket om, inte igår och verkligen inte på klubben idag. Skål Lene! Men egentligen är det vår goda vän, fru Dörr, som vi ska tacka för det här, ‘för att hon rös så’, så jag utbringar strax en skål till: Fru Dörr, skål!”

“Hurra för henne”, ropade alla i mun på varandra och gamle herr Dörr slog med knogen på brickan igen.

Alla tyckte att det var en utsökt dryck, mycket finare än puschextrakt, som på sommaren alltid smakade besk citron, eftersom man för det mesta fick gamla flaskor, som sedan fastlagen stått i det skarpa solljuset i skyltfönstret. Körsbärslikör däremot var något hälsosamt som aldrig blev dåligt och innan man blev förgiftad av bittermandeln i den fick man allt dricka en hel del, minst en flaska.

Det var fru Dörr som fällde denna kommentar och den gamle, som inte ville gå närmare in på saken, kanske därför att han kände till denna sin frus speciella passion, manade till uppbrott: “Imorgon är också en dag.”

Botho och Lene försökte övertala dem att stanna lite till. Men den goda fru Dörr, som väl visste, “att man emellanåt måste ge efter, om man ville behålla herraväldet”, sade bara: “Det är ingen idé, Lene lilla, jag känner honom och han går nu en gång och lägger sig med tuppen.” ”Nå”, sade Botho, “om det är så, så är det så. Men då följer vi också familjen Dörr hem.”

Och så bröt alla upp och bara gamla fru Nimptsch blev kvar och hon såg vänligt efter de andra och nickade för att sedan resa sig upp och slå sig ner i farfarsstolen.

minnessten vid Hankels Ablage i Zeuthen i Berlins ena sydände, där delar av romanen utspelar sig och där Fontane skrev de sista kapitlen

…

PS Jag tar gärna emot förbättringsförslag på översättningen.