En dikt av Giuseppe Ungaretti igen:
Un’altra notte
In quest’oscuro
colle mani
gelate
distinguo
il mio viso
Mi vedo
abbandonato nell’infinito
…
Och ett översättningsförsök – ja, jag har ändrat lite på radordningen:
Ännu en natt
I detta mörker
urskiljer jag
med iskalla
händer
mitt ansikte
Jag ser mig
förlorad i ändlösheten
med iskalla händer grips jag av dikten.
jag ryser.
ännu en natt…
Det här nog en av Ungarettis mörkaste och plågsammaste dikter. I de flesta andra finns det ett ljus eller i alla fall en strimma av ljus.
jag tycker verkligen om den här dikten!!!
Ja, den går modigt rakt in i det allra svåraste.