I lördagens SvD finns en artikel om Stalin sedd genom den amerikanske forskaren Jonathan Brents ögon. Det är Ricki Neuman som skrivit tidningstexten. Jag har läst den ett par varv och funderat över innehåll och uttryckssätt.
Ingressen avslutas med det här uttalandet av Brent:
-På flygplatsen i Moskva säljer de chokladkartonger med Stalin på utsidan. Skulle vi acceptera att det gick att köpa choklad med Hitler på flygplatsen i Berlin?
Nej, några Hitlerchokladaskar skulle säkerligen inte accepteras i Tyskland (eller någon annanstans) mer än av en mycket trång och marginaliserad krets och produktionen av de här askarna skulle mycket snabbt stoppas. Vad gör det då möjligt att i dagens Ryssland fortsätta att hylla Stalin? Ett svar är att det inte finns någon verklig demokrati i Ryssland idag. Ett annat är att det inte finns några demokratiska traditioner att falla tillbaka på i Ryssland, utan man ser (sig tvingad att se) och fortsätter att se det politiska idealet i en ”stark man”. Ett tredje svar är att en stor del av vänstern utanför Ryssland aldrig har gjort upp med sovjetkommunismen på allvar.
Så här börjar artikeln:
I början av 90-talet började Ryssland att öppna sina arkiv från Sovjettiden, och förväntansfulla forskare flög till Moskva och Sankt Petersburg, för att se vad som fanns. Jonathan Brent från Yale University Press var tidigt ute:
Neuman berättar vidare att ett av de första arkiven som forskarna förhandlade med var det som förvarade dokument som handlade om kommunistpartier utanför Sovjet. Brent hade då bland annat intresserat sig för akter som rörde det amerikanska kommunistpartiet. Han berättar bland annat så här om resultaten av undersökningarna av materialet och om de böcker som sprungit ur detta:
–Den bok som har fått mest uppmärksamhet visade vilken omfattande roll Moskva hade för det amerikanska kommunistpartiet, och den som har fått mest kritik, mest från vänster, handlade om ryssarnas nesliga roll under spanska inbördeskriget.
Som en sidokommentar till berättandet om fynden i arkiven, säger Brent:
Ryssland har aldrig konfronterat sitt förflutna, som till exempel Tyskland, och så kommer heller aldrig att ske.
–Det är inte längre möjligt. Landet är på väg åt ett helt annat håll.
Här kan jag inte låta bli att ställa mig frågan om Ryssland någonsin efter kommunismens officiella fall varit på väg mot någon verklig genomlysning av sitt förflutna. Glasnost stannade väl vid en proklamation.
Neuman berättar vidare om ett av Brents besök i Ryssland:
I december förra året var han i Sankt Petersburg, på en internationell konferens om Stalins allt större närvaro i det moderna Ryssland. Dagen före invigningen gjordes en razzia hos människorättsorganisationen Memorial. Maskerade polismän beslagtog böcker, dokument, hårddiskar, brev och fotografier.
Och lite längre ner skriver Neuman så här:
Brent ser inget ljus, utan menar att Ryssland stadigt blir ett alltmer fascistiskt samhälle. Alexander Jakovlev, liberal rådgivare till både Gorbatjov och Jeltsin, förklarar i boken att Putin och hans efterföljare aldrig på allvar kommer att bekämpa korruptionen och kriminaliteten.
-I själva verket önskar man behålla det vilda samhället. För då kan man utan problem göra precis som man vill.
Jag funderar lite över termen ”fascistisk”. Betyder det något annat än kommunistisk? Stalinhyllningar är de främst fascistiska eller kommunistiska?
Neuman frågar hur väst borde hantera det här. Skulle det till exempel vara en bra idé att ge Nobels fredspris till den ryska människorättsorganisationen Memorial. Brent svarar:
-Ha! Det skulle inte förändra någonting. I varje fall inte något avgörande. Fast det är klart. Det skulle ge Memorial kraft att också föra den nya kamp som väntar, om vilka historieböcker som ska användas i skolundervisningen.
Beträffande Putins hållning till det sovjetryska förflutna citerar artikeln ett avsnitt ur ett tal vid en konferens med gymnasielärare i Moskva 2007:
”Beträffande några problematiska sidor i vår historia: ja, vi har sådana, vilka länder har inte det? Och vi har färre sådana sidor än många andra länder. Och våra är inte lika hemska som många andras. Och vi kan inte längre tillåta oss att bli nedtyngda av skuld…”
Brent kommenterar detta uttalande så här:
Vad Putin säger är: ok, Stalin mördade miljoner människor, men han var ju också en lysande administratör och byggde upp vår industri. Det hela jämnar ut sig. Nu går vi vidare.
Brent talar om trettiotalets sovjetiska terror:
-Terrorn i slutet av 30-talet sattes inte enbart igång för att komma åt skyldiga medborgare. Lika viktigt var att skapa ett särskilt klimat, ett samhälle marinerat i rädsla.
Uttrycket ”ett samhälle marinerat i rädsla” låter mycket träffande, men det där med ”inte enbart skyldiga medborgare” oroar mig något.
Brent fortsätter:
I ett tal från 1937 säger Stalin att ”utan barmhärtighet kommer vi att förgöra var och en som med sina handlingar och sina tankar, ja, också med sina tankar, hotar den socialistiska staten”.
-Därmed blir alla potentiella förrädare. Det är genialt. Stalins paranoia drev honom också att anlita en speciell fotograf vid alla större partimöten. Denne hade till uppgift att smygfotografera deltagarnas ansiktsuttryck, som sedan studerades i detalj.
2010 kommer en bok i serien ”Annals of Communism” (som Brent är redaktör för) som handlar om Stalins eget arkiv och som enligt Brent kommer att ge intressanta inblickar i diktatorns inre:
-Han skrev ingen dagbok, och ytterst få personliga brev. Han hade ingen nära vän och ingen älskarinna, och vi vet märkvärdigt lite om hur han egentligen tänkte och kände. Men via hans anteckningar kommer vi honom nära.
I artikelns slutavsnitt frågar Neuman Brent på vad sätt dennes Stalinbild ändrats under arbetet med Stalins eget arkiv:
-Han kunde ha en forskares stränga blick. Han var en mycket känslig läsare och hade djup förståelse för språk och kommunikation. Och han var övertygad om att det är idéerna som styr. Han har kallats monster, maffiaboss och fullblodssadist. Nu vet vi. I själva verket var han en resonerande idealist.
Här hajar jag till. Stalin som resonerande idealist? Något blir underligt här. Det är väl så att en människa kan vara både resonerande idealist (de finns många märkliga ideal) och monster. Jag blir inte klok på det här avsnittet i artikeln. Fast Brent ändrar sedan själv riktning från det där med ”resonerande idealist” och fortsätter så här:
Han var tvungen att ständigt vara i kamp, och ständigt uppfinna nya fiender, och gjorde det med stor kreativitet, från kulaker och ukrainare till amerikaner och judar.
Men lite undrande står jag ändå inför det här sista avsnittet i Neumans artikel. Här finns för övrigt artikeln i dess helhet att läsa.
…
PS I Salongen chattar Jelena Selin och Håkan Lindgren om Juli Zeh.
Simone Weil skriver även intressant om USSR och Stalins Sovjet i ”Oppression and Liberty”.
Man kan också med fördel läsa Solsjenitsyns GULAG-arkipelagen om man vill bilda sig en uppfattning om Stalineran och Sovjetkommunismen.
Intressant läsning, både Neumans och din. Fenomenet Stalin fascinerar uppenbarligen. I en omröstning om de mest populära ryska historiska gestalterna låg georgiern Stalin etta länge. Men man måste fjärma sig från kommunismen för att förstå Stalintiden, för den förklarar inte mycket av vad som pågick då, eller vad som får Stalinbilden att inte flagna. Rysk makttradition och som du påpekar, behovet av en stark man och misstron mot demokratin, inte bara avsaknaden av den. Man får inte glömma det starka inslag av rysk historia och mentalitet i den (sovjet)ryska versionen av kommunismen, den var aldrig så påtaglig som under Stalintiden. Att hoppas på en uppgörelse med det förflutna i Ryssland är nog att inte förstå det ryska tänkandet särskilt väl. Jag kan tänka mig att man hänvisar till tövädret på 50-talet. Uttrycket ”marinerat i rädsla” är mycket träffande och speglar också vad Solsjenitsyn och andra försöker beskriva. Men som med allt annat ger det inte en fullödig bild av det samhället, för annars funnes inte chokladaskarna eller beundran av Stalin kvar i den omfattningen. Och att låta extremt kommunistfientliga författare förklara historien tror jag leder vilse igen. Fascinationen inför människan Stalin liknar den överdrivna fascination som finns kring hur brottslingar fungerar (snarare än tänker) och som alltid riskerar att mynna i ett idoliserande. Jag förstår din aversion inför uttrycket ”resonerande idealist”, tycker själv den är direkt opassande. En mycket beräknande maktmänniska, en skrupellös diktator, ansvarig för ett stagnerande samhälle med rädsla som främsta styrmedel och med kommunism endast förbunden till ordet. Mer att jämföra med Ivan den förskräcklige än med Lenin. En representant för en nationell rysk form av statsfascism som påverkade sovjetsamhället oerhört negativt och nu tenderar att återkomma i Putins gestalt. Eller som poeten Fet sa: Ryssland kan man inte förstå med förnuftet.
Har inte de allra flesta verkligen hemska och farliga ledare i vår historia varit resonerande idealister? Att man kämpar för ett mål man tror på betyder inte att man har rätt. Det verkar snarare betyda att risken finns att målet blir tillräckligt viktigt för att alla medel skall vara okej.
//JJ
Michael,
fast med Lenin hade Stalin också åtskilligt gemensamt. Se här några Lenin-citat jag rotat fram ur min anteckningsbok om GULAG-arkilpelagen:
”konfiskation av all egendom… inspärrning i fängelse, ivägsändande till fronten för alla som icke hörsamma denna lag” (ur ”Dödsarbetslägren” s 9-10)
”suspekta skola inspärras i koncentrationsläger utanför staden” ”skoningslös massterror genomföras”(ur ”Dödsarbetslägren” s 16)
”skoningslöst krossande av anarkistiska försök från fylleristers, ligisters, kontrarevolutionärers och andra personers sida”
”rensa Rysslands jord från allsköns skadeinsekter” (ur Fängelseindustrin” s 36)
Johan,
jovisst, jag håller med dig; det var bara det att Neumans text på det stället gjorde intryck på mig av att vilja tala om *antingen* monster *eller* resonernade idealist. Jag menar att i det här fallet (Stalin) så var den resonerande idealisten just ett sadistiskt monster.
Intressant diskussion. Jag påminns om den bästa bok jag läst om Stalintiden (jämte Solsjenitsyns), nämligen Nadezjda Mandelsjtam: Stalins mirakel, som kom på svenska redan i början av 70-talet. Förutom att vara en gripande bok om poeten Osip Mandelsjtams öde (och hustru Nadezjdas bragd att memorera makens diktning som enda sättet att bevara den för eftervärlden) skildrar den på ett utomordentligt klargörande sätt en socialt betingad paranoia som genomsyrade hela samhällssystemet uppifrån och ända ned. Eller man kanske borde säga en socialt realistisk paranoia som på så vis upphör att vara en fråga om psykologi och i stället blir ren sociologi.
Om någon ännu hyser illusioner om Stalins välde så torde man efter den läsningen för evigt vara vaccinerad mot alla förmildrande omdömen om ett sådant samhällssystem.
Tack Einar, för hänvisningen till Nadezjda Mandelsjtams ”Stalins mirakel”.
Jag håller med Johan. det är svårt för oss att acceptera att just ”idealism” och ”resonerande” skulle leda till barbari.
Men ”vägen till helvetet är stensatt med goda avsikter”.
Tänk på den franska revolutionens motto ”frihet, jämlikhet och borderskap ELLER DÖDEN” .De sista två orden brukar man utelämna, eller hur? Varför?
Vi vill inte SE det. inte smutsa ner det fina ”frihet, jämlikhet och borderskap” med hot om mördardet.
Som alla ”monster” hade Stalin också bra sidor. och Hitler kunde gråta över en död kanariefågel också.
det är lätt att falla i ”renhetstänkande”
Javisst har du rätt, Bodil, Stalin hade mycket gemensamt med Lenin, givetvis, jag menar inte annat, han fortsatte ju Lenins inslagna väg, men lämnade den ganska snart för att skapa ett eget helvete på jorden. Och när du citerar, kom ihåg att du citerar Solsjenitsyn (för det är väl hans titlar du nämner). Är du säker på att det är korrekt återgivna Lenin-citat han skriver? Och lösryckta som de nu är från sin kontext, återger de en skrämmande demagogi, men så var ju inbördeskrigets ”samtalston”. Och koncentrationsläger har vi ju dragits med i Sverige också. Det är en skrämmande reell historia, men som jag sa tidigare, man bör inte glömma helhetsbilden. Och fr.a. bör man komma ihåg att idka ett uns av skepsis mot Solsjenitsyn som historiekälla. Hans aldrig dolda hat mot kommunismen gör hans trovärdighet nödvändig att ifrågasätta.
Julia,
det gör jag också, håller med Johan alltså. Det jag hajade till inför var att Neuman verkade backa ifrån monster till förmån för idealism. Så här skrev han:
*Nu vet vi. I själva verket var han en resonerande idealist.*
Formuleringen ”i själva verkar” stryker liksom ett streck över ”monster”.
Och ja, det är sant att ”ELLER DÖDEN” oftast förtigs.
Michael,
ja, jag citerar Solsjenitsyn, men han anger sina källor i noter till varje citat, så för den som vill går det att syna honom. Det är också därför jag har givit exakta sidhänvisningar.
Fanns inte den här dikotomin mellan frihet och/eller död hos de kubanska (alt. sydamerikanska) revolutionärerna? Och är det inte en godtagbar väg genom kampen för överlevnad? Typ: Vi fortsätter spela rock and roll men vi håller på att dö…om någon minns den melodien?
Nu vet jag inte vad du menar skulle vara godtagbart: Att hota med död, om man inte rättar in sig i det revolutionära ledet? Nej, det kan du väl inte mena, men vad menar du?
Jag borjade igar lasa N.Mandelsjtams bok (pa ryska). Vansinnigt bra bok! Rekommenderar… Jag som ukrainare kanner an idag alla de foljderna av Stalins epok.
Intressant att pa ett stalle skriver N.Mandelsjtam om att Demyan Bedny noterade i sin dagbok att nar Stalin lanade bockerna fran honom da fanns det alltid feta (sager man sa?) flackar pa de vita sidorna… (alltsa var Stalins fingrar smutsade av fett nar han tag pa bockerna).
Tack Lev,
jag ser mig få ännu en anledning att läsa Nadezjda Mandelsjtams ”Stalins mirakel”.
Väldigt speciellt det där om de feta fläckarna (man säger kanske oftare ”fettfläckar”, fast ”feta fläckar” låter på något vis värre)!
Nej, givetvis inte något hot om död, jag tänkte bara på en paroll jag mindes typ ”frihet eller död” ur det perspektivet att man kämpar för något med hopplösheten och desperationen som drivkraft och önskar något bättre med livet och i många fall har det ju också skett så, att man kämpat så, och att man misslyckats så. Men i vissa fall, som för kämparna i Warszawa 1944, fanns det nog inte några valmöjligheter. Men de slogs ändå.