Efter en mycket intensiv lästid känns det lite märkligt, att jag nu har slutkapitlet i Mikael Enckells essäsamling ”Om konsten att älska skriften” bakom mig. Innan jag gör ett försök till en samlad blick över hela boken, vill jag säga något om den sista essän.
Essän ”Också jag har visst varit här en gång -” handlar till stor del om skriften som något som ger tillvaron sammanhang, ja, något som också på ett rent konkret sätt håller ihop livet. Jag tänker på ordet ”väv” och på ordet ”text”, ja för en text är ju också en väv. Den här skriftväven gör att inte alltsammans faller isär, utan allt binds genom den ihop till en meningsfull enhet. Enckell talar i början av kapitlet om Goethes upptäckt av Spinoza och också det får mig att tänka på det här med väven, för i Goethes Faust I, som jag alltid läser, kommer ordet ”väv” gång på gång tillbaka, kanske för att visa på textens sammanhållenhet. Enckell talar i början av essän – genom Fromer – om Goethes fascination inför Spinozas
mäktiga harmoniseringsförmåga att gjuta samman dialektiska motsatser, hur han förmådde samordna sin förhärskande rofylldhet och frid med sina vitala strävanden, sin matematiska metod med sitt poetiska synsätt.
Och så tillägger han:
Det var uppenbarligen denna vidöppna motsatsbejakande harmoniseringsförmåga hos Spinoza som i sista hand gjorde Goethe till ”spinozist”.
Vidare pekar Enckell på det som Goethe såg som kärnan i Spinozas verk: ”den som älskar Gud helhjärtat skall inte kräva genkärlek!” Jag gör ett försök att gå in i tanken, men måste släppa försöket ofärdigt. (Jag märker tydligt när jag skrapar mot mina gränser.) I stället vill jag ge ytterligare ett citat ur det Enckell säger om Goethe och Spinoza:
Den judiska kärnan hos Spinoza är betydelsefull och en utgångspunkt för Goethes blixtlika reaktion av igenkännande av sig själv och sina strävanden hos den bannlyste Amsterdamjuden: förmågan till obönhörlig realism å ena sidan och outsläcklig hängivenhet i relation till idealen å den andra.
Ett viktigt tankestråk i den här sista essän är idén om släktskapet mellan poeten eller litteraturmänniskan och juden, eftersom för båda det skrivna intar en så framskjuten plats. Båda erfar dessutom en känsla av främlingsskap, eftersom de ser att omvärlden förhåller sig helt annorlunda än de själva till det skrivna:
Placeringen av tillvarons tyngdpunkt på det i skrift fixerade uttrycket, så som är fallet inom judendomen och litteraturen, medför i sin tur konsekvenser som närmar det litterära ödet till det judiska.
Jag stannar upp lite för jag måste släppa fram lite ”mottankar”: Är inte de flesta religioner baserade på heliga skrifter? Vilken är härvidlag skillnaden mellan judendomen och de andra skriftreligionerna?
Enckell kommer in på ordet ”hebré” och försöker ringa in dess innebörd. Ordet ”betecknar att subjektet passerar”. Det innehåller en betydelse av ”andra sidan” och ”jag har ingen varaktig stad”. I detta ord finns det judiska ödets utsatthet, men denna utsatthet lindras genom skriftens sammanhållande väv, verkar Enckell vilja antyda.
…
Resan genom den här boken har för mig varit full av omskakande upplevelser och när jag tittar bakåt utan att leta mig fram till enskilda detaljer, ser jag att första kapitlet givit mig en inblick i filosemitismens fascinerande och gåtfulla värld, där gåtan är livgivande, att det andra är en sinnrikt uppställd samling speglar som reflekterar bilder av texter av bilder av texter nästan in i oändligheten. Det tredje kapitlet är det klappande hjärtat som övervinner allt. Det fjärde är det ädla försöket att införliva det som svårligen låter sig införlivas. Det femte kapitlet är en kärleksförklaring till ”bokens religion” och till ”bokens folk”. Och det här sista handlar om skriftens skyddande och sammanhållande väv.
Jag behöver väl inte tillägga att detta är en ytterst subjektiv sammanfattning av Enckells hemlighetsfulla bokpärla?
…
Här nedan finns för den intresserade mina texter om bokens tidigare kapitel:
Om George Eliot och det judiska
Säger bara Spinoza, 300 år av bannlysning…
Att tänka fritt har aldrig varit populärt.
Spinoza bannlystes av sin judiska församling… men gick inte över till en annan för det. Inte heller dräptes han eller förföljdes för någon ”fatwas” skull.
Hans förhållningssätt tycks vara inspirerande än i våra dagar… Ibland undrar jag hur många svenskar egentligen är ”spinozianer” utan att någonsin ha hört talas om mannen?
(Nu lovar jag att vara tyst)
Det märkliga är att Spinoza dyker upp på flera håll i sådant jag läser just nu, som om det vore ett tecken på att det är dags för mig att läsa Spinoza. Frågan är var jag ska börja.
Jo.