Idag läser jag dikten ”Unsterblichkeit” av Franz Werfel.
Unsterblichkeit
Viel ist es weil Tod ist,
Mensch zu sein!
Doch aller süßen Worte
Süßestes
Ist die Unsterblichkeit!
Daß erschüttert sind
Die rasenden Himmel oben
Und ewig die Sterne all,
Von einem Kindertag
Und den Fahnen im Sand
Und den Burgen…
Daß späteste Tränen knospen,
Weil einst vor einem
Unendlichen Antlitz
Ein Herz
Zusammenstürzte zum Lied!…
Vad är det som griper mig här? Och vad vill jag av odödligheten? Det ljuvaste ordet – är det odödligheten?
Stort är det, eftersom döden finns, att vara människa, börjar dikten, men det var inte de raderna som band mig starkast. Kanske var det andra strofens korta fjärde rad – av en barnadag – som först tog tag i mig. Den strofen berättar också om att rasande himlar och eviga stjärnor. Gör tanken på odödligheten att himlarna skakas av en enda barnadag?
Och sedan finns den hisnande slutstrofen som mynnar ut i ett hjärta som inför ett oändligt anlete störtar samman till sång…
Jag reser runt i Werfels dikt och för varje gång jag läser den, så far kärnan i den iväg åt ett nytt håll.
Himlen över Ferrara…