Vandringarna längs de mjuka stigarna mellan tallarna och björkarna skapar underströmmen i det mesta av mitt tänkande och skrivande. Här i mosskanten hämtar jag ro.
Och vid min sida eller kanske snarare strax framför eller strax bakom mig finns hela tiden Londi. I skogen är det svårt att se skillnaden mellan människa och djur, mellan Londi och mig. Båda går vi, båda hoppar vi bland tuvorna, båda iakttar vi det som rör sig omkring oss. Vi lyssnar till spillkråkans och gröngölingens knackande och om det som rör sig inne i oss vet ingen mer än vi. Fast kanske vet inte ens vi…
…
PS Här i Hufvudstadsbladet finns förresten min recension av Olga Tokarczuks roman ”Löparna”.
Se kärleken och jämnmodet (i Londis ögon). Och denna underbara skog som jag saknar här i vintergäckens envisa, men rätt låglänta parad (det var nog ett galet adjektiv, men det kändes rätt). Och snart reser jag i österled, men det visste du, Bodil, att jag framhärdar, men kommer förmodligen åter. För endast Sverige dessa eftertänksamma, men självklara och slumpmässiga skogsmarker har. Varför: för att de är hemma. Och endast Sverige hemma har.
Ja, Londi är som du säger. Nu vill jag önska dig allt gott där i ”Österlandet” och att sedan din återkomst hit till Norden blir lycklig.