Strax före jul råkade jag ut för en bilolycka, som var mycket nära att ta mitt liv. Under de tre månader som gått sedan dess har jag i skov förföljts av skrämmande minnesbilder. En av de vanligaste ser ut så här: Jag ligger på en åker med ansiktet mot jorden och kan inte komma på vem jag är. Allt glider undan: det förflutna, mina närmaste, min identitet. Samtidigt har jag en förnimmelse av att ligga några minuter efter i förhållande till den vanliga tiden, alltså att jag ännu inte tagit in något (dramatiskt?) som just hänt.
När jag nu läser Péter Nádas’ bok ”Egen död” känner jag igen mycket, ja, mycket mer än jag egentligen vill. Så här återges i korta drag bokens handling eller tema på en av pärmarna:
”Egen död” är en mans innersta tankar och reflektioner under den dag då han på gatan drabbas av en hjärtattack och efter tre och en halv minut återförs till livet från döden. Det är en historia som balanserar och kontrasterar det vardagliga och det extraordinära; kraften och tempot i nära-döden-upplevelsen ställs bredvid de lugna tankarna kring smärta, rädsla och försoning på dödsranden, medan en berättelse om nuet och det efterföljande tar form.
Jag är just nu halvvägs in i boken, så jag har ännu ingen klar föreställlning om dess helhet, trots att jag naturligtvis anar mycket. Medan jag läser känner jag i vissa stunder ”precis igen mig”, medan jag i andra blir överrraskad över Nádas utblickar in i sig själv. Jag vill citera ett lite längre stycke från mittpartiet av boken. Mannen (Nádas?) befinner sig på sjukhus och hjärtstillestånd har inträtt:
I ett sådant läge förlorar man sitt ordinära medvetande, men i motsats till läkarna skulle jag inte vilja säga att man förlorar sin förmåga till varseblivning. Jag var klarare i huvudet än någonsin tidigare. Och då börjar något synnerligen intressant, då inträffar något fantastiskt, och det är det man egentligen borde tala om. Det händer någonting som det är ytterst svårt att formulera i ord, ty i det tillstånd som kort föregår döden upphör nästan den sedvanliga kronologin att gälla. En stor strömbrytare slås av, själva huvudströmbrytaren. Varvid seendet, varseblivningen och tänkandet inte alls upphör, långt därifrån. Dessa parallellt verkande funktioners nyvunna intryck fogas dock inte ihop med medvetandets vedertagna kronologi.
Någon sida längre fram hittar jag det här stycket som ytterligare skärper bilden av ”undantagstillståndet” i gränslandet mellan det vanliga livet och något annat:
Min syn hade inte längre några tidliga eller rumsliga begränsningar. Mitt livs detaljer stod inte längre i förbindelse med mitt eget livs historia. Därför att en sådan historia finns inte och har aldrig funnit. Vilket överraskade mig oerhört.
…
PS Översättningen från ungerskan är gjord av Ervin Rosenberg och förlaget är Rámus.
Bara en kort kommentar, på språng mellan andra aktiviteter. Dessa ord:
”Mitt livs detaljer stod inte längre i förbindelse med mitt eget livs historia. Därför att en sådan historia finns inte och har aldrig funnit. Vilket överraskade mig oerhört.”
beskriver de inte en känsla som kan komma över oss även i mindre extrema situationer? Vi lägger ju ner mycket jobb på att göra våra liv till en sammanhängande historia.
Vi lägger väl ner mycket tid och energi på att om och om igen försöka skapa en helhet av våra liv. Stora delar av romankonsten sysslar väl också på ett överindividuellt plan med just detta.
Det är nog sant det du säger om att de här berättelserna kan spricka upp också vid andra och mer vardagliga tillfällen än i dödens närhet. Lite vid sidan om kan jag säga att jag då och då kommer på mig med att önska att jag funnes inne i någon berättad historia som jag just läser. Jag skulle liksom vilja vara skyddad av berättelsens meningsskapande helhet.
Vid närmare eftertanke och efter att ha läst din text om bilolyckan: det jag skrev får inte tolkas som ett förringande av den upplevelsen!
Jag började också tänka på vilken berättad historia jag skulle vilja ingå i. Men jag kommer mest på fiktioner som jag INTE skulle vilja hamna i…
Erling,
så har jag inte alls tolkat det.
En av de märkliga sakerna med Nádas’ bok är att den på vissa ställen gömmer på något som närmast skulle kunna beskrivas som eufori. Jag undrar om du inte vill läsa den här boken…
Det är roligt det du säger om fiktioner du INTE vill ingå i och jag märker genast att det ofta är så för mig också I DET KONKRETA FALLET (jag ser nu att jag uttalat mig lite slarvigt i kommentaren här ovanför), men SOM PRINCIP lockar mig berättelsen på det här sättet, alltså att jag vill vara innesluten i en berättelse.
Men tänk, Bodil, om du kanske är med i en berättelse någonstans?
😉
Britta,
tack, jag tolkar detta som en vänlig tanke.
Efter att lite sporadiskt, men dock ha följt din blogg en tid nu, ser jag ingen anledning att hysa annat än vänliga tankar för dig och det du gör. Så här i vårdagjämningstid kan det vara på sin plats att vara glad.
🙂