För några dagar sedan stötte jag på en gammal vän, som berättade att han nyss hade läst Wolfgang Borcherts ”Utanför dörren” i min översättning. Han sa att han särskilt fäst sig vid prosastycket ”Längs den långa långa gatan”, för att den hade fört honom så långt in i en hallucinationstunnel, att han fortfarande hörde slutorden studsa mot väggarna i den: ”Och ingen vet — och ingen vet — och ingen vet —”
Ni ska nu få följa med ett litet stycke längs den långa långa gatan; det rör sig om en historia om en ung hemvänd underofficer, som sett så mycket skräck, så mycket död, så mycket vanmakt, att han själv inte längre kan avgöra om han är levande eller död. Och har han egentligen alls rätt att leva kvar – om han nu lever – när så många många andra dött?
…
Längs den långa långa gatan
Vänster två tre fyr vänster två tre fyr vänster två fortsätt, Fischer! tre fyr vänster två framåt, Fischer! friskt humör, Fischer! tre fyr andas, Fischer! fortsätt, Fischer, framåt hela tiden två tre fyr framåt pojkar friskt humör det är det som susen gör susen gör susen gör – – –
Jag är på väg. Två gånger har jag redan legat. Jag vill till spårvagnen. Jag måste med. Två gånger har jag redan legat. Jag är hungrig. Men med måste jag. Måste. Jag måste till spårvagnen. Två gånger har jag redan tre fyr vänster två tre fyr men med måste jag tre fyr framåt pojkar tre fyr friskt humör det är det som susen gör susen gör susen gör – – –
57 begravde de vid Voronezj. 57, de hade ingen aning, inte innan och inte efteråt. Innan dess sjöng de ännu. Framåt pojkar. Och en skrev hem: – – – sedan köper vi oss en grammofon. Men fyratusen meter längre bort tryckte sedan de Andra på befallning på en knapp. Då bullrade det som en gammal lastbil med tomma tunnor på en kullerstensgata: Kanonmuller. Och sedan begravde de 57 vid Voronezj. Innan dess sjöng de ännu. Efteråt sa de inget mer. 9 bilmekaniker, 2 trädgårdsmästare, 5 tjänstemän, 6 försäljare, 1 frisör, 17 bönder, 2 lärare, 1 präst, 6 arbetare, 1 musiker, 7 skolpojkar. 7 skolpojkar. Dem har de begravt vid Voronezj. De hade ingen aning. 57.
Och mig glömde de. Jag var inte riktigt död än. Friskt humör. Jag var fortfarande lite levande. Men de andra, dem begravde de vid Voronezj. 57. 57. Lägg till en nolla. 570. En nolla till och en till. 57 000. Och en till och en till. Och en till. 57 000 000. Dem begravde de vid Voronezj. De hade ingen aning. De ville inte. De ville inte alls. Och innan dess sjöng de ännu. Friskt humör. Sedan sa de inget mer. Och den där ene köpte inte grammofonen. De begravde honom vid Voronezj och de 56 andra också. 57 stycken. Bara jag. Jag, jag var inte helt död än. Jag måste till spårvagnen. Gatan är grå. Men spårvagnen är gul. Alldeles underbart gul. Med den måste jag. Det är bara det att gatan är så grå. Så grå och så grå. Två gånger har jag redan framåt pojkar framåt, Fischer! tre fyr vänster två vänster två legat tre fyr fortsätt, Fischer! Framåt pojkar friskt humör det är det som susen gör susen gör, Fischer! fortsätt Fischer! vänster två tre fyr om bara hungern den eländiga hungern alltid den eviga eländiga vänster två tre fyr vänster två vänster två vänster två – – – –
Om bara inte nätterna fanns. Om bara inte nätterna fanns…
…
Här är en kort introduktion till boken.
Och här, via perenns hemsida, finns den att köpa till förlagspris.