Mikael Enckell – Heidi

Jag ha tillbringat helgen i den tredje essän i Mikael Enckells bok ”Om konsten att älska skriften”. Den heter helt kort ”Heidi” och handlar om författarens mor Heidi Parland. Det är den längsta av texterna i boken, det är den mittersta och den innersta, vågar jag säga utan att ha läst de därpå följande texterna. Den är hjärtat i boken, tror jag.

bild

Essän börjar så här:

Min mamma – eller snarare Heidi; hon föredrog att kallas så av sina barn – var en för andra och för sig själv påfallande gåtfull personlighet. Hon tillfogade alla sina fyra barn besvikelser och smärta i och med att hon i långa perioder överlät dem åt andras hem och omsorger – hon själv jämförde sig med göken i detta avseende, en i våra öron något illa skärande ”lustighet” – och ändå tror jag att ingen av oss under någon längre tid varit förbittrad eller hatfylld i förhållande till henne.

De här raderna, särskilt den sista, kan ses som en helhetsbild av Heidi Parland som mor – vad gäller den känslomässiga grundfärgen – sedd genom sonen Mikaels ögon. Med vad mer än denna ”grundfärg” är då denna bild målad? Det finns ett kronologiskt ordnat biografiskt stråk som berättar om Heidis uppväxt, om konflikterna med föräldrarna och sedan om det första äktenskapet, det med Rabbe Enckell, Mikael Enckells far, skilsmässan, och det andra äktenskapet, det med Oscar Parland, om de fyra barnen som föddes i de båda äktenskapen, två i varje. Vi får dessutom inblickar i Heidis yrkesliv, som musa och medförfattare vid Rabbes sida, som passionerad men ändå ytterst lyhörd bibliotekarie, som översättare, som kritiker och som involverad i en psykiatrisk kliniks göranden.

För mig, som sitter här ”på andra sidan havet”, förmedlar denna skildring av ”yttre ting” också en flik av detta speciella finlandssvenska. Och vad bär dessa människor för namn: Runeberg, Enckell, Parland… Alla pekar de in i en högkultur, där nästan var och en är en konkret bärare av detta stora och ovanliga. Men det är naturligtvis en ”sidotanke”, för mig oundviklig, men tveklöst ”sido-” i det här sammanhanget.

Vad finns då under ytan av den konkreta skildringen av en levnad och hur förhåller sig det här kapitlet till bokens grundtankar om förebildernas betydelse och om skriftens livgivande kraft? Jo, stråket med litterära förebilder finns i det här kapitlet också och det är nog så tydligt. Enckell skriver på ett ställe så här om modern och hennes litterära orientering:

Men hon hyste alltifrån sin tidiga ungdom en tydlig förkärlek för sådana litterära skapelser, som erbjöd läsaren en hel värld. Till dem hörde redan barndomens Homeros, men också Tolstojs romaner, och, senare, Prousts romansvit, även om den sistnämnda kanske inte omfattades med samma upptäckariver som frukterna av ungdomens läsning varit förbunden med. Dickens författarskap, som Heidi tidigt sökte sig till, kan utan överdrift också inbegripas bland de världsskapande verken.

Enckell visar också att det åtminstone till en del fanns en personlig förmedlare och förebild som lockade Heidi i denna riktning:

Det är inte heller svårt att se hur hennes dragning till ”världsskapande konstnärskap” (Dante, Tolstoj och Proust) kan uppfattas som en konsekvens av hennes kärlek till farfadern, av hennes lärjungeskap till hans nyklassiska konstsyn med dess utgångspunkt i en idealvärld och sökande efter realitetsförädlande visioner.

Sedan finns det flera små avsnitt insprängda i texten som skildrar episoder där Heidi själv är om inte förebild så vägvisare. Enckell berättar att hon ofta vägledde människors läsning i deras egen riktning. Hon rekommenderade inte sådant som hon i största allmänhet tyckte var läsvärt, utan det som hon uppfattade som läsvärt för just den eller den personen. Enckell blev för egen del flera gånger av modern förd i ”sin egen läsriktning” och just för att det verkligen var hans egen väg, så följde han henne villigt:

En sådan bok var den första kontakt jag hade med Salcia Landsmanns ”Jüdische Witze”, i pocketupplaga. Bokvalet var motiverat av att hon redan då uppfattat mitt växande intresse för det judiska elementet i vår kultur och ett uttryck för hennes anpasslighet och obenägenhet att – som de flesta bokrekommendatörer – diktera vad de tyckte att man bör intressera sig för.

Denna välutvecklade lyhördhet hos Heidi förklarar delvis hur hon kommit att påverka min läsning och min litterära smak i så stor utsträckning.

Något som möjligen för en aning åt sidan från det här med förebilderna, men som ändå har med det att göra, är det märkligt djupa samarbetet som fanns mellan Rabbe och Heidi i dennes böcker och som sonen uppenbarligen greps av; så här skriver han om detta:

När han i en dedikation skrev ”Till Heidi som skriver alla mina bra böcker och målar alla min bra tavlor” var det inte enbart en älskvärd överdrift. Utifrån är det omöjligt att riktigt förstå djupet och intensiteten i samlivet på denna sektor mellan två, i begynnelsen mycket unga estetiska idealister.

Men nu tilbaka till min fråga ”en sida” uppåt här: Vad finns då under ytan av den konkreta skildringen av en levnad? Det som präglar hela texten är värmen med vilken den här sonen betraktar sin mor, en mor som, trots alla sina goda egenskaper, ändå tillfogat sonen mycket skada, inte minst i tidiga år. Trots att Enckell vill förklara detta med just moderns alla goda sidor, så kvarstår ändå gåtan med den här överseende kärleksfulla blicken som når överallt, in i alla skrymslen. I början av läsningen brottades jag med gåtan och försökte hitta ett hål in i den, men så småningom släppte jag efter och lät mig liksom ledas av Enckells sätt att se på Människan, ja, för stundtals är det inte Heidi vi ser utan ”människan i denna värld”. I den här essän blir – för mig i alla fall – förebilden Enckell själv, alltså han blir min förebild. I de andra texterna i essäsamlingen betraktar läsaren andras förebilder i det skrivna ordet och i mänsklig gestalt bakom detta. Där finns då ett (litet) avstånd mellan läsaren och det som texten berättar och dessa texter berättar OM något. I det här kapitlet möts författaren och läsaren och författaren tar läsarens hand och för honom/henne genom landskapet, genom tillvaron – alltmedan han berättar om sin mor, om sin uppväxt.

Texten om Heidi har för mig varit mycket svårare att skriva än de båda föregående. Detta för att jag själv känner mig indragen i den och liksom blottad av den. Det är som om jag talade med Enckell direkt här och som om jag plötsligt måste visa min egen insida med alla dess skråmor och knottror. Och ändå känner jag mig på ett märkligt sätt lättad efter läsningen och efter skrivandet om det lästa, som om jag vore förlåten för att och inte fastän jag är som jag är. Ja, jag ser, vad någon tycker: Jag håller på att glida ner i ett känslosamhetens eller vekhetens dike. Jag tar tag i ett citat av Italo Svevo och häver mig, med en liten protest mot psykoanalysen som vetenskap, upp på kanten igen: ”En stor man, allas vår Freud, men viktigare för romanförfattarna än för de sjuka.”

PS Här finns mina texter om bokens två första essäer:

Mikael Enckell om George Eliot och det judiska

Mikael Enckell – Helen af Enehjelms essäistik

4 kommentarer till “Mikael Enckell – Heidi”

  1. Låter skumt. Men det finns grejer man har svårt för. Kommer att tänka på Mustafa Cans bok om hans mamma. Han beskrev sin mamma på ett sätt som gjorde att hon i slutet framstod som ett helgon. Han blev själv förvånad, försökte finna mindre goda sidor hos mamman, han rannsakade sig själv, men det hjälpte inte. Hon var och förblev ett helgon.
    Då hamnar man ju, som läsare, i frågan om det FINNS helgon. Det blir så att säga en trosfråga.
    Det här låter likartat på något konstigt vis. Eller som om en annan sorts text smugit sig in i boken, en text som möjligen borde (för läsarens skull) rubriceras annorlunda.
    Man kan väl i och för sig, som vuxen, komma över skador som föräldrar åsamkat en, det är väl en av poängerna med att bli vuxen? Eller snarare tecknen på att man faktiskt just börjar bli vuxen?
    Så på så sätt är det hela ok.
    Det skumma förefaller vara något annat.
    Eller kanske inte skumt. Han kom närmre något här, och därmed närmre sin läsare. Läsning är ju på olika avstånd. Med somliga författare eller texter sker något som närmast kan te sig som en förälskad sammanblandning. Man vet inte om det är man själv eller författaren som tänker högt, så BRA tycker man det är, så klockrent(!) slår det an strängar i en. I såna fall har man just läst en text (tror jag) som på ett litet hörn är med och skapar den man är. Som liksom sakta men ändå omskapas hela tiden.

    Kanske lyckades han just här skriva en sån text? Iaf med dig som läsare.

  2. Du säger något väldigt bra här, Karin.
    Enligt Enckells egen tes (?) är just läsning av förebildliga texter något som är danande för oss alla, eller för dem som i sin läsart ”tar in” det lästa. Enckells bok innehåller en rad syftningar till och kärleksförklaringar till både texter och personer, jämte en analyserande tankegång, vilka uppenbart har danat honom och lett till det han redovisar. Därför är texten om Heidi lite svår, fram till dess när man inser att det kanske är just ett valt förhållningssätt som är den ledande tanken, inte känslor eller kalla fakta.
    Bodil gör det igen!

  3. *Om konsten att älska skriften* är en mycket märklig bok och i kapitlet om Heidi har jag en känsla av att ha nått kulmen, men, och detta är nog väldigt speciellt, jag är ändå mycket nyfiken om de återstående tre essäerna. Den här boken har gett mig större ”upptäckter” än något jag läst på länge, fast det blir en del brottningar med texten, men det är ju ingen nackdel. Jag vet att nästa kapitel handlar om Némirovsky och där har jag en del förväntningar, eftersom jag nyligen läst en av hennes böcker.

  4. Detta med Freud är jätteroligt, ju!
    Det skall jag verkligen lägga på minnet. 😀

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *