Mikael Enckell – Helen af Enehjelms essäistik

För en vecka sedan skrev jag här något om den första texten i Mikael Enckells essäsamling ”Om konsten att älska skriften”. Nu har jag simmat omkring i den andra essän i några dagar. Den heter helt okonstlat ”Helen af Enehjelms essäistik”. Helen af Enehjelm är en amerikansk-finlandssvensk författare och för att inte lura någon säger jag här direkt att detta är en helt ny bekantskap för mig. Samtidigt passar detta ju förunderligt väl ihop med denna det lyckliga främlingskapets bok, en bok som hela tiden tittar in till Det Andra med förundran, beundran, ja, ibland till och med i hänryckning.

Inte blir det sämre av att jag läst mycket lite av de anglosaxiska och franska författare som Enehjelm behandlar i sina texter. Min litterära orientering är en helt annan: den tyskspråkiga litteraturen ligger kanske allra närmast, fast ibland är det den italienska som finns innerst och min nyfikenhet på central- och östeuropeisk litteratur i allmänhet är nog omättlig, fastän min läsning är osystematisk, som en stor ”bumlig” okoncentrerad humlas flykt över ”landena”.

En allmän kommentar till innan jag dyker in i kapitlet: Jag kommer med min text att foga in ännu en spegel i den spegelström som redan finns här. Jag skriver om Enckells essä som handlar om Enehjelms essäer som handlar om författarskap ibland speglade i andra författarskap. Men detta är ingenting att rädas. Den som vill kan dessutom ställa ytterligare en spegel framför min text.

I det första underkapitlet i essän om Enehjelm för Enckell oss ut i hennes essäsamling ”Promenad med favoriter”. (När jag tittar på den titeln rusar min tanke som ett spjut till Klara Johanson. Varför?) Enckell börjar med att citera en ”trumpetstöt” ur denna:

Beundran, liksom kärlek, vidgar hjärtat. Det är hälsosamt att beundra och älska: man går spänstigare, bröstet blir lättare och ögat klarare. Under en tid fylld av hat och bitterhet erfar man starkare än eljest behovet att uppsöka de själens hälsokällor, som äger förmågan att utlösa beundran och glad tillgivenhet.

Många av oss har väl under de långa och svåra krigsåren gjort den erfarenheten, att konsten har hjälpt oss att leva.

Och Enckell fortsätter så här – i tydlig samklang med bokens grundton:

Litteraturens och diktens resonansbottnar vilar så djupt i oss att de båda samtidigt talar till våra tidigt grundlagda relationsbehov och till våra senare önskningar om att spegla oss i en annan, besläktad, likartad och likväl annorlunda själ.

”Promenad med favoriter” innehåller essäer om Katherine Mansfield, Edgar Allan Poe, Jane Austen, Emily Brontë, Emily Dickinson, Stendhal och kanske fler. Enckell tycker sig se lätt naiva drag i inledningen till boken eller så kallar han dem bara så, med ett anslag av ömhet i rösten:

Jag misstänker att det drag av naivitet vi tycker oss möte i Enehjelms introduktion har att göra med denna ungdomliga lust att bli vägledd.

Han talar vidare – och slår an bokens grundtema igen – om den längtan som finns i oss efter att följa någon – en förebild – i spåren:

I denna drivkraft förenas vår kärlek till dem som ”förfört” oss till livet med, bland annat, efterbildningsdriften att bli likadana, att finna detsamma i oss själva som i förebilden, och de sammangår i en mäktig attraktion till litteratur och dikt i ett slags förening av gestalterna Beatrice och Vergilius.

Jag kikar – genom en glipa som Enckell öppnar för mig – in i Enehjelms essä ”Katherine Mansfields nostalgi”. Där ser jag något om främlingsskap, radikala miljöombyten och hopp, ting som förbinder Mansfield och Enehjelm med varandra. Så här säger Enckell:

Essän förmedlar en bild av Mansfield, där denna i sitt författarskap och i sin stil strävat efter att ur rester och spillror återskapa och foga samman tavlor föreställande någonting som borde ha funnits, och kanske stundtals också fanns. Påverkad av Tjechov, vars brev Mansfield varit med om att översätta, kretsade hennes berättelser kring spänningsbågarna mellan dröm- och minnesbilder i den inre verkligheten å ena sidan och de yttre realiteter, vilka dominerade ramarna för skrivandet å andra sidan.

Jag hisnar några ögonblick inför ordet ”spänningsbågarna”…

Ur Enehjelms text om Poe citerar Enckell några rader som skildrar vad som drivit henne att skriva denna essä:

Jag skriver om Poe emedan han var en olycklig poet; hans mörka gestalt har spökat för mig sedan jag var en ung flicka och genom studiet av hans liv tycker jag att man kan lära sig skilja mellan äkta sorger och romantisk pose.

I samma essä visar Enehjelm på att Poe enligt henne mottagits på ett mycket djupare och mer kongenialt sätt i Frankrike än i England. Så här säger hon bland annat (genom Enckells ”penna”):

I de anglosaxiska länderna har det främst varit kritiker som skrivit om Poe och hans arbeten, medan det i Frankrike har varit diktare som gjort hans arbeten kända. Poe är naturligtvis ”a poet’s poet”.

Fast, äsch, nu blir jag lite irriterad på den här lite ”snåla” behandligen av kritiker. Men – bort det – vi går vidare.

I alla fall närmar sig Enehjelm Poe, på ett för henne uppenbarligen fruktbart sätt, genom Baudelaire. Och här kommer nu ett Baudelaire-citat om Poe genom Enehjelm genom Enckell – ljuset blänker sig fram från spegel till spegel till…

[Poes huvudsakliga tillgång som poet var] den omättliga passionen för skönhet, som framför allt annat ger honom rätt till andra diktares tillgivenhet och aktning.

Under vandringen bland de olika texterna i ”Promenad med favoriter” identifierar Enckell ett slags svag punkt hos Enehjelm: splittringen, det ständiga jagandet efter allt. Samtidigt ser han något gott i detta. Splittringen kommer av en nästan alltför utvecklad inlevelseförmåga. Värre skuggsidor kan man ha, (säger jag lite snusförnuftigt till mig själv).

I slutet av Enckells avsnitt om ”Promenader med favoriter” stannar jag upp inför de här orden:

Som det anstår en genuin litteraturälskare avslutar Enehjelm sin första essäsamling med en kärleksförklaring till den egentligaste och kanske ursprungligaste av all diktning: lyriken.

Det andra avsnittet i den här Enckell-essän handlar om Enehjelms essäsamling ”Hemlängtan”, henns andra. Denna börjar med texten ”Hemmet i fransk lyrik” och tar upp författarskap som bland andra Victor Hugo och Verlaine. Om föremålen för denna essä och om skribenten i förhållande till dessa skriver Enckell så här:

Det är en understruket oheroisk diktning som möjligen reflekterar inte bara Enehjelms egen tidvisa hemlängtan, utan även speglar en heroismövermättnad, naturlig hos en krigstrött poesiläsare.

Och så här fortsätter Enckell i sin karakterisering av essän:

Så blir Enehjelms essä om hemmet i fransk diktning en hyllning till det avspända livet, sådant det ofta kunde och borde vara, oretoriskt och genuint hängivet de grundläggande omständigheterna i tillvaron.

Jag skrattar till lite vid ordet ”avspända” – det avspända livet, det låter något. Hur ofta lever vi det?

I samlingen finns vidare texter om Balzac, Henri Alain-Fournier, Virginia Wolf, Shakespeare och Tjechov. Jag ska här bara snudda vid något Enckell säger om det Enehjelm säger om eller gör med Alain-Fournier, något som på ett särskilt sätt fångar min uppmärksamhet:

I likhet med vad hon gjort tidigare begagnar essäisten landskapen som identifikationsbryggor över till Alain-Fournier: hos båda får saknaden efter älskade gestalter företrädas av känslor för landskap.

Så kommer vi då till det tredje och sist avsnittet i den här essän och här anar jag ett slags förtätning. Vi kommer till Enehjelms bok ”Holländsk himmel”. Först handlar det – som ett slags inringande preludium – om det holländska; kynnet, landskapet. Hon citerar Descartes: ”I vilket annat land kan man åtnjuta en så fullständig frihet?” Och Enckell kommenterar detta så här:

Det var också denna generositet som gjorde Holland till en fristad för de katolskt förföljda och tvångsdöpta sefardiska judarna, de så kallade marranerna, den möjliggjorde deras återgång till tron på Abrahams, Jakobs och Isaks Gud, sålunda skapades förutsättningarna för Spinozas livsverk i Holland.

Lite parentetiskt kan jag säga att det här för mina tankar till en bok om portugiska ”marrani”, ”L’ebrea errante”, av den italienska författarinnan Edgarda Ferri. Här en länk för den intresserade.

Men tillbaka till huvudtemat: Det riktigt färgmättade och pulserande fältet i ”Holländsk himmel” är essän ”Kring Rembrandts hus”, i alla fall ter det sig så i Enckells essä – för mig. Och i denna är det judegestalterna i Rembrandts målningar som är magneten. Så här skriver en vän till mig om detta (och jag vet inte hur det skulle kunna sägas bättre):

Rembrandts färgsprakande judar sätts i ett ljus som ingen annan tycks ha riktat på detta måleri.