Vad jag läser nu

Jag brukar i och för sig nästan alltid läsa tre-fyra böcker samtidigt, men just nu har denna parallelläsning blivit ännu mångspårigare. Detta har ingenting med snabbhet att göra, utan snarare med att jag har svårt att lämna åtminstone vissa böcker bakom mig. Så här ser mitt svar på frågan ”Vad läser du just nu?” ut:

böcker

Pia Tafdrups bok ”Över vattnet går jag” har läst sedan strax efter jul någon gång och långsamheten accelererar mer och mer, så snart kanske jag rör mig bakåt i den. Den här meningen läste jag igår kväll:

Murar har fallit och gränser har flyttats, men det andliga proletariet blir allt större.

”Djurvänskaper” av Evelyn Sokolowski följer mig också sedan mer än en månad. Jag läser i den för min hund Londi, för hon ser inte bokstäver så bra:

Den genuina, kulturellt oanfrätta medkänslan är inte selektiv och gör inte halt vid gränsen mellan folkslag eller mellan människor och djur.

Inte här heller.

”Arnes kiosk” fick jag mig tryckt i handen av författaren, Karin Stensdotter, för någon vecka sedan och jag har den här i min ”läsbinge” nu. Efter läsningen av ”Den gordiska soffan” visste jag att jag ville läsa den här också. Jag hade hört att de skulle vara så ”väldigt olika” de här båda romanerna, men märkligt nog känner jag igen stämningen och en viss sorts stockholmsluft i den ena från den andra.

Else Lasker-Schüler läser jag ju egentligen alltid, men mest har jag genom åren vistats i dikterna. Sedan jag i januari fick mig boken ”Konzert” tillsänd, en bok som innehåller både själva essäsamlingen ”Konzert”, den lyriska reseskildringen ”Das Hebräerland” och pjäserna ”Die Wupper” och ”Arthur Aronymus und seine Väter” läser jag hennes prosa. Jag läser fram och tillbaka – det är som att resa hit och dit – i ”Das Hebräerland” nu. Så skriver ELS om Gud på ett ställe där:

Det liebe Gott ist ja selbst ein Kind, immer wieder aufwachsend mit jedem kleinen Menschen, der groß wird.

(Gud är ju själv ett barn, som om och om med varje liten människa växer upp och blir stor.)

I förrgår kom Thomas Nydahls nya bok ”Alla de andra som också skrev”. Till den boken har jag bara gläntat på dörren – egentligen hade jag tänkt vänta lite, men nyfikenheten brottade ner min avsikt – och sett Thomas på ett café i Berlin inbegripen i ett mycket verkligt fiktivt samtal med Witold Gombrowicz. Jag läste nyss en rad – ett citat av Witold Gombrowicz – som fick mig att undra/protestera (samtidigt har denna lockelse till protest något dynamiskt i sig):

Polacken är formad av nederlag, tysken av segrar.

Hm. Vi får se vad det blir…

Rilke, Rainer Maria, är en poet jag egentligen inte riktigt klara av att läsa. Han bygger upp och river ner världar och jag tappar andan, där jag sitter och tittar på.

Ach, in meinem wilden Herzen nächtigt
obdachlos die Unvergänglichkeit.

Nej, jag översätter den inte. Det blir inte bra. Här är hela Wunderliches Wort.

Om första kapitlet i Mikael Enckells bok ”Om konsten att älska skriften” har jag ordat här nyss. Enckells bok kommer att dyka upp här gång på gång kapitel för kapitel ett tag framöver. Den utgör ett tydligt liksom fetstilt stråk i min läsning just nu.

Innanför allt läser jag om ”Il giardino dei Finzi-Contini” – per l’ennesima volta – ett kapitel per kväll. Just nu är jag i andra delens tredje kapitel. I Ferrara har raslagarna just börjat göra sig bemärkta, först på ett smygande sätt. Ungdomar av judisk härkomst har uteslutits ur stadens tennisklubb och spelar nu tennis i den välsituerade familjen Finzi-Continis trädgård. Det är höst, men ännu är luften ljum och kylan anas bara i kvällningen:

Fummo davvero molto fortunati, con la stagione. Per dieci o dodici giorni il tempo si mantenne perfetto, fermo in quella specie di magica sospensione, di immobilità dolcemente vitrea e luminosa che è particolare di certi nostri autunni.

17 tankar om “Vad jag läser nu

  1. (Gud är ju själv ett barn, som om och om med varje liten människa växer upp och blir stor.)

    I bästa fall.

    Fritt för var och en av oss att leva upp till. Fast det finns enklare vägar, uppenbart, eller var det ”uppenbarade” det bör stå där? Det blir så mycket mer att välja på då…

    Citatet, Bodil, detta citat är i min smak. Drabbande.

  2. Bodil
    borde kanske tillägga att citatet ur min bok är hämtat från Witold Gombrowicz. Jag är inte själv så säker på att han har rätt.

  3. Det synes att Thomas kan mena att en generalisering av detta slag mycket väl kan vara lite brutal, eller rentav mycket så.
    Det finns tyskar med nederlaget inpräntat i märgen, lika väl som en del polacker kan föra sig som vore hela världen deras egen lekstuga. Tänker ofta på att det finns alla sorter i alla folk.
    Här t.ex., hos Bodil, har jag träffat på flera ”främlingar”, vilka rent instrumentellt inte borde, men mänskligt sett får mig att tro på att vi ändå är av ”samma sort”. Sådant känns stort.

  4. Jag känner igen mig i detta med att ha flera böcker ”gående” samtidigt. En del av dem vill man läsa mycket sakta och eftertänksamt, andra kan passeras snabbare. Vissa böcker vill man inte att de ska ta slut. En sådan bok var för min del Fernando Pessoas ”Orons bok”. Den hade jag i åratal på mitt sängbord.

  5. Min läsning ligger i träda ett tag nu och kön av böcker bara växer… Å andra sidan växer ju också lusten att läsa…

    Tack för den underbara eufemismen ”Jag läser i den för min hund Londi, för hon ser inte bokstäver så bra” – dagens roligaste!

  6. Tack för kommentarerna här. Jag har varit i internet-skugga under dagen.

    Thomas,
    jag har förtydligat nu. Ursäkta mitt slarv!

    Wu, du är min riddare.

    Einar,
    vad läser du nu?

    Lennart,
    jag tittar på din läslista ibland. Jag tror vi har en del gemensamt där.

  7. Kul att du också läser flera böcker samtidigt. Här är min aktuella lista: Bernard Gui: The inquisitors handbook; Pierre Belperron: La Croisade contre les Albigeois; Stieg Trenter: Träff i helfigur; Buzz Bissinger: A prayer for the city.

    Just nu har jag mycken tid att läsa. Av de böcker du listat har jag bara läst en (Arnes kiosk) plus naturligtvis en del lösryckta dikter av Rilke. Else Lasker-Schueler har jag följt via din blogg plus en del neddykningar i Die Fackel på nätet.

    Jag märker att det blir allt mindre skönlitteratur vilket lär vara ett ålderstecken. Framför allt svensk d:o. De senaste jag läst var Kunzelman resp. Edelcrantz förbindelser. Speciellt den senare tilltalade mig mycket.

  8. Bengt,
    är det sant, det där med skönlitteratur och ålderstecken? (Du säger visserligen ”lär vara”.) Om så – varför tror du det är så?

    PS Någon annan som har en hypotes här?

  9. Ja, det återigen en sådan där generalisering baserad på ”conventional wisdom” som jag inte kan belägga. Men dels tycker jag mig har hört det ofta, dels framgår det ju ibland av intervjuer och artiklar och inte minst av egna observationer, dels genom introspektion dels genom observationer av andra.

    Men det är väl så att skönlitteratur ställer krav på en fantasi och emotionell rörlighet som avtar eller försvinner med åren eller helt enkelt blir mindre betydelsefull. (Fråga inte nu hur jag vet detta…) Att hålla reda på och analysera fakta och att finna nya sådana är däremot en rent rationell verksamhet som endast behöver begränsas av fysiskt förfall som, om man har tur, kan dröja ett tag.

    O sörjen alla dagar!
    Kronos kör sitt spann
    mot höstens gula hagar.
    Han samlar med sin kvast
    all vägens fallna skräp

    och när vi blomstrat på vår stjälk och vissnat utan gagn,
    då mötas vi bland soporna i Kronos stora vagn.

    Om jag säger så.

  10. Tack Bengt, intressant. Här finns nog en del att fundera över. jag minns hur jag för kanske tjugo år sedan eller vad det kan ha varit – när jag var äldre än nu – under en period på kanske ett halvår inte kunde läsa någon skönlitteratur alls för att jag var ”orolig i själen”, olycklig eller deprimerad kanske man kan kalla det. Jag vågade inte läsa någon fiktion utan läste bara böcker om historia, arkeologi, språkhistoria och lingvistik. Romaner och lyrik fyllde mig med skräck.

  11. Vet du, Bodil? Vi kan ha haft det på liknande vis för så där tjugo år sedan. Det verkar nästan festligt, att vi kan känna oss yngre nu än vi kände oss då. Eller så är det på det viset: först när vi är äldre förstår vi oss på vilka vi var i yngre dagar. Det är lugnare nu, vi törs känna efter? 😉 Kanske är sådant olika hos kvinnor och män?

  12. Britta, vi får väl se vad Bengt säger om detta… (Om han nu har lust att säga något, när jag ”trycker på” så här.)

  13. Nej, någon skillnad mellan kvinnor och män i just detta avseende tror jag inte på. Det är väl så att förut hade man mera ansvar och var tvungen att ta saker och ting allvarligare. Nu spelar det ingen roll längre och man göra litet som man tycker. Om man orkar.

  14. Just nu läser jag en gammal favorit: Kolakowski!
    Hittade en ny bok av honom i en bokhandel i Phoenix av alla platser. Den heter ”Why is there something rather than nothing? 23 Qeustions from great philosophers”. I korta kapitel presenterar K. berömda filosofers tänkande med avslutande (!) frågor som provocerar läsaren att tänka vidare. Från Sokrates till Husserl. Denna bok lindrade verkligen min jetlag.

  15. Leszek Kołakowski (nu är jag odräglig) har jag inte läst något av sedan jag var i fjortonårsåldern. Jag minns att jag snurrade in på något om ”inkonsekvensens konsekvens” eller var det tvärtom?

    Förlåt Einar (jag är på ett underligt humör), i stället för att fåna mig så här, skulle jag förstås ta ditt lästips till mig. Tack!

  16. Ha ha, jodå, filosofer kan förvisso krångla till det ibland. Men jag tycker i så fall att Kolakowski är ett av de stora undantagen. Särskilt i den nämnda boken är han ett under av klarhet i förhållande till de klassiska filosofiska nötter han presenterar.
    Men man måste förstås vara på filosofiskt humör… :-)

Kommentera