Om gåtorna

Jag har börjat läsa en liten bok av den finlandssvenske essäisten Mikael Enckell, Om konsten att älska skriften, en bok som kommit till mig på vindlande vägar. Redan de första raderna har erövrat mig. Här är de:

Tidvis lever vi av våra gåtor. Exempelvis i det livsskede, när sökandet efter något att leva av, någon att leva med och någon att vara själv i det närmaste upphört, pensionen och hälsan i stort sett – såvitt den är bekant – inte ger anledning till anmärkningar, framstår det allt klarare att gåtorna är det element i tillvaron som upprätthåller livskänslan.

Även om det där livsskedet inte är mitt, inte ännu, så känner jag att det här med gåtornas betydelse är sant för mig.

bild

7 tankar om “Om gåtorna

  1. Låt oss se det hela vetenskapligt.
    Faktor 1: något att leva av ; faktor 2: någon att leva med ; faktor 3: någon att vara själv ; faktor 4: pension u. a. ; faktor 5: hälsa u. a.
    Av dessa faktorer har jag klarat av 1-3 och 5. Faktor 4 närmar sig alltför fort.
    Den process när dessa faktorer klarats av (det kallas ”livet”) har mynnat ut i att gåtorna blivit fler – och tätnat.
    Som barn är allt en gåta, men man bekymrar sig inte så mycket. Som ung vuxen hittar man svaren. Som äldre inser man att det inte var hela svaren.
    Och jag tror att det vore förödande för livskänslan att en dag stå där med alla svaren, punkt slut.

  2. Hej Lennart,
    tack för den här ”uppbeningen”. Jag kan följa din tanke. Det är nog ockkså ungefär så Enckell menar och egentligen ligger det något djupt trösterikt i detta.

  3. Vill minnas att Enckell även arbetat som psykoanalytiker och där väl sett en och annan gåta. Jag stötte på honom första gången eftersom han skrivit väldigt insiktsfullt om Gunnar Björling (tänk om någon kunde skriva mer om Björling) och hans böcker om fadern är förstås väldig läsvärda. Men det är en annan historia.
    Bra med en plaidoyer för en essäist från andra sidan Kvarken.

  4. Michael,
    jag tänker undan för undan skriva ett och annat om vad jag hittar i den här boken, så det ska bli mer än den här lilla inledningssnutten.

    Gunnar Björling har jag för mig att du har talat om här (eller via mail kanske?) tidigare?

  5. Björling talar jag om så ofta jag kommer åt, ett fantastiskt författarskap. Suggestivt, idylliskt, men ändå aldrig tråkigt, syntaxupproriskt, heroiskt ledande svenskan till aldrig nådda nejder. Han är som kådan på trädet, alltid utanför, men aldrig utanför. Det är som en dag på cirkus jämfört med en dag på jobbet, det är helt enkelt inte sig likt i världen mer. Jag skrev i Horisont om honom 2001 men ville så mycket mer, men det vill man ju alltid. Han tar alla finalplatser i Poesifestivalen 2009 och Petra Mede får gärna konfereranciera. När det vackra blir jolmigt, kan man läsa Björling, när han blir jolmig, kan man ta en båt ut till Sveaborg. När man kommer tillbaka står Björling där med ett par dikter och försöker låna pengar (han var kroniskt pank). Kanske han berättar ett och annat om Parland-bröderna eller någon av Enckellarna. Han är som ett osynligt nav i ett innanhav, det finlandssvenska, det av fyra ensamheter tormenterade.
    Ja, börjar jag prata om Björling, så…

Kommentera