Så här lyder vagabonddiktaren Peter Hilles Else Lasker-Schüler-porträtt (Han var hennes enda uttalade diktarförebild och om honom skrev hon Das Peter Hille-Buch.):
Der schwarze Schwan Israels, eine Sappho, der die Welt entzwei gegangen ist.
Israels svarta svan, en Sapfo, vars värld gick itu.
Else Lasker-Schüler var också tecknare och målare och en tid levde hon på sina bilder:
Prinz Jussuf reitet auf seinen kleinen blauen Elephanten.
Inför Else Laskar-Schüler-aftonen i Julia Romanowskas salong läser jag här en av de dikter som senast införlivats i programmet. Det är dikten ”Weltflucht” ur den första diktsamlingen Styx (1902) och jag har valt den andra versionen, som skiljer sig från den första främst genom att den har färre utropstecken och versaler:
Weltflucht
Ich will in das Grenzenlose
Zu mir zurück,
Schon blüht die Herbstzeitlose
Meiner Seele,
Vielleicht – ists schon zu spät zurück.
O, ich sterbe unter euch!
Da Ihr mich erstickt mit euch.
Fäden möchte ich um mich ziehen
Wirrwarr endend!
Beirrend,
Euch verwirrend,
Zu entfliehn
Meinwärts!
…
Världsflykt
Jag vill till det gränslösa
Tillbaka till mig,
Redan blommar tidlösan,
I min själ,
Kanske finns ingen väg tillbaka.
Åh, jag dör bland er!
Ni kväver mig med er.
Trådar vill jag spinna kring mig
Till virrvarr!
Förvillande,
Förvirrande för er,
För att fly bort
In i mig.
(Min översättning kommer möjligen att förändras ytterligare något litet steg…)
Här under pausträdet blir det förmodligen tyst i några dagar, om jag inte skriver någon rad imorgon innan jag reser. Några av er som läser detta kommer jag kanske att möta här.
Jussuf reitet auf dem Kameel durch die Wüste.
Elefantbilden är underbar, inklusive det lilla hjärtat på strumpan! Jag visste inte att hon var bildkonstnär också.
Jag hade gärna kommit och lyssnat, om jag bara hade varit i Stockholm…
…der die Welt entzwei gegangen ist…
Om och om gör den visst det. Världen.
Laura,
ja, hon gjorde massor med väldigt fina små teckningar som hon färglade och som jag sa uppe i texten, så levde hon under en period på sitt tecknande och målande. Jag kommer att sakna dig i publiken.
Sigurd,
det finns säkert ett samband mellan det här itugåendet/krossandet och ELS:s längtan efter och kamp för försoning. Flera av hennes dikter heter ”Versöhnung” eller något liknande.
Det är gripande med denna försoningsdrift, jag känner starkt för ELS, hennes kamp, hennes rörande öde. Det känns på något sätt lite välbekant, som om man hört liknande om andra…
Denna “Versöhnung”-längtan uppträder oftast …unilateralt, för att tillgripa det så praktiska diplomatspråket.
Bodil, jag förstår. Men:
It always takes two to tango.
Äh, nu tar du väl i lite, Sigurd?
Det finns alltid människor som kan bryta sig ur sina begränsningar och finna vägar till varandra trots alla ”för och emot”. Se dig omkring bara.
Hör ni ni , grabbar, du Sigurd och du Wu. Hur skulle det vara om ni brydde er mer om vad Bodil här håller på med att förmedla?
Lite mer poesi och mindre ”kvickheter”, tack.
Har observerat er ett tag, i tysthet. Känn er sedda, va?
Sigurd, Wu, Vilgot – mina herrar,
tack för era engagerade kommentarer. Jag tar dem som ett gott omen (uppfatta nu inte detta som vidskepelse) för söndagskvällens föreställning.
Tar mig så friheten att i allas vårt namn önska dig, Bodil, en riktigt angenäm och upplevelserik söndagskväll med ELS i Stockholms Röda Berg.