Il giardino dei Finzi-Contini

Det finns böcker jag tycker oerhört mycket om och som jag har läst flera gånger, men som jag när jag försöker berätta vad de handlar om, plötsligt märker att jag glömt nästan allt utom stämningen i dem. En bok som jag kanske är mer fäst vid än vid någon annan är ”Il giardino dei Finzi-Contini” av Giorgio Bassani. Den utgör den tredje delen i hans stora romanverk om staden Ferrara ”Il romanzo di Ferrara”, men den är ändå helt och hållet sin egen och behöver ingen ram. Om jag nu inte minns något alls utom stämningen, kan man kanske fråga sig hur då denna stämning är. Den är det inte heller lätt att säga något om, så här direkt. Det är som om atmosfären i den här romanen är just bara så som atmosfären i denna roman är. I romanen råder en giardino-dei-Finzi-Contini-stämning. Det finns en vag känsla av melankoli och nostalgi i den, en gåtfull sluten stämning som avtecknar sig som ett förlorat paradis mot den historiska verklighetens grymhet, där den unga Micòl Finzi-Contini och hennes familj slutar sina liv i ett nazistiskt koncentrationsläger. Men inne i det förflutna, det som fanns före, ja inne i trädgården finns allting kvar som ett skimrande minne eller ett strålande nu.

Jag ska plocka ut ett litet fragment ur denna minnets trädgård. I början av kapitel 6 finner vi berättaren/huvudpersonen och Micòl, där de står vid muren till hennes familjs trädgård. Det är en ett slags nyckelscen. De är båda i nedre tonåren och året är 1929 (eller rättare sagt så är det en återblick från ett avstånd på över trettio år som ser in i det här ögonblicket 1929). De två ser på varandra – de tittar noga, de liksom inspekterar varandra. Himlen ovanför dem är så blå som en himmel kan bli och helt molnfri. Det är Micòl som börjar tala. Hon försöker få berättaren att klättra över muren, men han tvekar, känner rädsla.

”Allora vuoi, o non vuoi?”, incalzò Micòl.
”Ma… non so…”, cominciai a dire, acennando al muro. ”Mi sembra molto alto”.
”Perché non hai visto bene”, ribatté impaziente. ”Guarda là…, e là…, e là” e puntava il dito per farmi osservare. ”C’è una quantità di tacche, e perfino un chiodo, quassù in cima. L’ho piantato io”.

”Sì, gli appigli ci sarebbero, per esserci”, mormorai incerto, ”ma…”

Micòls hus
Kanske är det här huset, där Micòl en gång bodde…

Jag minns inte hur den här scenen slutar, men egentligen vet jag ändå, för allt här handlar om det som aldrig blev av…

PS Här finns en av mina vandringar genom Ferrara, den i Bassanis fotspår.

20 kommentarer till “Il giardino dei Finzi-Contini”

  1. Just som jag greps av en obetvinglig lusta att läsa romanen… får jag veta att det blir till att ta en snabbkurs i italienska. Boken kan köpas i bokhandeln vid Stockholms Universitet – endast på italienska. Så det blev en snabbfalnad brasa.

    …men så finner jag att ett exemplar finns på Stadsbiblioteket, i utgåva från 1964, på svenska! Skall kunna ordnas lite snabbare än en kurs i italienska…

  2. Då hoppas jag bara att översättningen är riktigt bra. Annars – eller i vilket fall som helst – skulle du kanske kunna läsa åtminstone vissa sidor parallellt på italienska och svenska.

  3. ”…allt här handlar om det som aldrig blev av…”
    Du skriver vackert om sådant, Bodil.

    Sedan tänker jag på att Micól har verkligen funnits, på riktigt bott där borta, bakom de röda jalusierna. Bassani vill hålla kvar minnet av ett liv.
    Men.

    (Det är så många, så många ”men”)

  4. Vad roligt, tack för tipset, Wu.
    Läser nu ”Bakom dörren”, en skildring av Bassanis skolgång.
    Återkommer med mina intryck om de står sig.

  5. … och det gjorde de, intrycken. En ”pojkbok” med ovanlig öppenhet och viss poetisk skimmer. Jag kände igen mig själv i somligt, detta med lojaliteten mot efterhängsna men ändå – vänner, nyfikenheten och ängslan mot andra, manipulationer, tvära kast i sympatierna. Framför allt slutet, när inget är längre som förut, när det naiva, ungdomliga djupsinnet testas och… ja, det tänker jag inte berätta. Läs själva. Snabbt gjort, det är en liten bok men upplösningen känns som att den kommer att dröja sig kvar i sinnet länge.

  6. Sigurd,
    ”Dietro la porta” är en av de två böcker av de sex som ingår i ”Il romanzo di Ferrara” som jag – utan någon anledning alls – inte har läst. Dina ord här lockar till läsning.

  7. Mig med. Tack Sigurd.
    Nu är jag själv upptagen med Bodils tips, ”Den förlorade trädgården”… titelöversättningen kunde ha varit mer spännande, men jag förstår anspelningen på ”det förlorade paradiset”.

  8. Hade direktöversättningen ”Familjen Finzi-Continis trädgård” varit mer spännande? (Ursäkta, jag säger så här i stället: Vilket namn hade du velat ge den?

    PS Nyligen läste jag en annan ”trädgårdsbok” – [”I minnets trädgård”](http://www.bodilzalesky.com/blog/2008/11/18/i-minnets-tradgard/). Originalet är på polska, men jag vet inte hur titeln lyder, jag hittar inte boken här nu.

  9. http://pl.wikipedia.org/wiki/Joanna_Olczak-Ronikier
    Neråt till vänster i texten står originalets titel: W ogrodzie pamięci dvs exakt vad den svenska titeln också säger.

    “Familjen Finzi-Continis trädgård” vore kanske en dålig titel i Sverige av marknadsmässiga skäl. Vittorio de Sicas film baserad på boken fick dess namn. Också på engelska hette filmen ”The Garden of the Finzi-Continis”.
    Den förlorade trädgården har vi alla någonstans inom oss.
    Finzi-Continis trädgård är för precis här. Inte allmängiltig, inte allas vårt förlorade barndomsparadis. Jag medger att det vore ”kontroversiellt” att behålla denna italienska familjs namn i bokens svenska titel.
    Bassani borde ha tänkt sig för. Kan tänkas att han också gjorde det och valde sin titel med omsorg?

  10. Ja, säkert valde han titeln med omsorg och ofta är det ju så att själva namnen (just som de är och inte utbytta mot andra ”likvärdiga”) har sin egen poesi, sin egen ”äkthetspoesi”. Namn på människor, namn på platser…

    PS Tack för att du letade reda på originaltiteln på ”I minnets trädgård”.

  11. Än är jag inte klar med ”Il giardino dei…” men jag trivs med boken, Bodil. Vill å det varmaste rekommendera den åt alla som har möjlighet att finna ett exemplar.
    Tack för tipset. För mig är denna bok ”fun himl zugeschickt” just nu.

  12. Bodil, jag tror att du lär upptäcka en hel del nytt vid denna omläsning. Gammalt som känns aktuellt än idag.

  13. Hej Bodil!

    Jag visste att du skrivit om Giorgio Bassani tidigare och hittade till dina inlägg nu när jag själv i sommar läst (och delvis läst om) hans verk. Precis som du mindes jag hans text (den bok jag tidigare hade läst var dock i mitt fall Purpurhägern) framför allt genom den oerhört skickliga gestaltningen av stämningar som uppstår både ur ensamhet och i komplicerade relationer till andra. Jag fann förstås att detta gick igen i hans övriga verk, inte minst i den mästerliga boken om Finzi-Continis förlorade trädgård.
    Tack för dina fina bilder från Ferrara! Jag har bara varit där som hastigast under ett par dagar för några år sedan och skulle gärna göra ett nytt besök, nu när jag på allvar läst Bassani.

  14. Hej Einar,
    det var ett tag sedan sist, fast jag besöker allt din nya blogg då och då. Ja, Ferrara är en egenartad stad både när det gäller husen, färgerna och själva stämningen där. Och Bassani kan man läsa i oändlighet.

  15. Nej, det har jag inte och ärligt talat är jag inte alls säker på att jag skulle vilja se den. Min egen ”läsfilm” är nog för bra för det.

  16. Men Elisabeth von Törne-Arfwedson var ju min moster! Tänk att hon översatte så spännande romaner! (även från franska, engelska och portugisiska.) (har inte läst en enda. Dags att göra det.) Hej moster Elisabeth! (i din himmel.) Synd att vi inte lärde känna varann! (nu upptäcker jag att vi hade förbluffande lika intressen.)

Kommentarer är stängda.