Cesare Pavese: Anche tu sei collina

Igår blev jag av en märklig och glädjande tillfällighet påmind om Cesare Pavese och hans romaner och dikter, om hans piemontesiska landskap som en gång också var mitt eller i alla fall befann sig inom räckhåll från mitt mer alpina Piemonte. Paveses romaner ”La bella estate” och ”Paesi tuoi” var det första jag läste på italienska av en italiensk författare (absurt nog började jag med Sartre och Nietzsche i italiensk översättning, en tämligen underlig läsning, där jag åtminstone till en början snarare tittade på orden än förstod dem) och det första jag verkligen tog till mig. Jag minns också en sång av Francesco de Gregori (en av sjuttiotalets och även senare decenniers mest uppburna italienska cantautori), där Pavese spelade en roll. Här är ett litet utsnitt ur texten:

Cesare perduto nella pioggia
sta aspettando da sei ore
il suo amore ballerina
e rimane lì
a bagnarsi ancora un po’
e il tram di mezzanotte se ne va

Mina tankar gick sedan som av sig själva vidare till Natalia Ginzburgs lilla porträtt av honom, ”Ritratto d’un amico” i ”Le piccole virtù”. Så här skrev jag en gång om det och här är ett litet utdrag:

Vi ser Pavese släntra fram där längs gatorna i sin mörka rock med uppfälld krage och med hatten långt ner i pannan och kring halsen har han ”den där fula ljusa halsduken”. Sedan ser vi honom fylla sida efter sida i ett litet häfte med sina dikter, och i dem skildrar han staden i dimman, floden och kullarna.

Och i länken som avslutar den här meningen finns ännu en text jag skrev om Pavese för några vintrar sedan, egentligen en småsak men den slutar med den berömda dikten Verrà la morte e avrà i tuoi occhi.

Jag slår upp dikten ”Anche tu sei collina” i diktsamlingen ”La terra e la morte”:

Anche tu sei collina
e sentiero di sassi
e gioco nei canneti,
e conosci la vigna
che di notte tace.
Tu non dici parole.

C’è una terra che tace
e non è terra tua.
C’è un silenzio che dura
sulle piante e sui colli.
Ci son acque e campagne.
Sei un chiuso silenzio
che non cede, sei labbra
e occhi bui. Sei la vigna.

È una terra che attende
e non dice parola.
Sono passati giorni
sotto cieli ardenti.
Tu hai giocato alle nubi.
È una terra cattiva –
la tua fronte lo sa.
Anche questo è la vigna.

Ritroverai le nubi
e il canneto, e le voci
come un’ombra di luna.
Ritroverai parole
oltre la vita breve
e notturna dei giochi,
oltre l’infanzia accesa.
Sarà dolce tacere.
Sei la terra e la vigna.
Un acceso silenzio
brucerà la campagna
come i falò la sera.

Utan att vilja något särskilt med det, skissar jag på en provöversättning av den första lilla strofen:

Också du är kulle
och stenig stig
och lek i vassarna
och du känner vingården
som tiger om natten.
Du säger inga ord.