Om Simone Weil

![bild](/wp-content/Simone_Weil_431101r.jpg @alignright)När jag igår läste Kate Larsons understreckare i SvD om Simone Weil sattes tankarna i rörelse i mitt huvud. Eftersom mitt vetande om Simone Weil är mycket begränsat, har jag ingenting eget att jämföra Larsons text med, så jag får inskränka mig till att ta emot den som den är och förhålla mig till den, som om den vore ”sanna ord om Simone Weil” (tills jag eventuellt vidgar min horisont). Här följer nu några ställen i den larsonska texten som jag stannade upp vid.

Den första meningen som grep mig var den här och den grep mig, för att jag ser ett stort hopp lysa i den, men ett hopp som man själv måste vinna sig:

Ingen, tänker hon, kan uteslutas från sanningens rike om hon begär sanningen tillräckligt mycket och vänder sin fulla uppmärksamhet mot den.

Några rader ner fortsätter tankegången i nästan samma riktning, fast bara nästan samma (för i meningen ovan hade nog ändå viljan en framskjuten plats):

Det är uppmärksamhet, snarare än vilja, som bereder tillträde till sanningens rike. Det rör sig om en hållning som påminner om det österländska tänkandets förkärlek för väntan och kontemplation; en aktiv icke-handling i moralisk och andlig bemärkelse.

Jag fascineras av uttrycket ”aktiv icke-handling”. Jag tänker mig att det handlar om att bereda ett tomrum i det egna inre för att kunna ta emot något värdefullt inom sig i stället för att jaga det utanför sig.

Jag läser vidare:

Den brittiske filosofen Peter Winch har hyllat Weils intellektuella ärlighet; hur det enskilda fallet alltid förmådde henne att kritiskt ifrågasätta egna och överordnade begrepp.

I detta finner jag något djupt sympatiskt. När det gäller det levande ska vår strävan vara sådan att ingen enskild offras för att det system han/hon/den ingår i ska få fullkomnas.

I texten finns ett intressant avsnitt om vänskapen:

Dock är Weils utsagor om vänskap och kärlek inte helt lättsmälta. Simone Weil skriver att vänskapen är ett mirakel eftersom den tillåter oss att betrakta den människa som för oss är ”lika nödvändig som föda”, på ”ett visst avstånd”. Och att vänskapens tillgivenhet därför, på ett ovanligt sätt, också påminner om ”fullständig likgiltighet”. Vänskap finns bara, skriver hon, ”där distansen finns och respekteras”.

Här har jag inte riktigt smält tankegången ännu, men jag är inte ovilligt inställd till den. Det är något meningsfullt med den där distansen. Och jag tror att den har med detta att vi inte står ut med att tänka oss något enda enskilt ögonblick i vårt liv – hur underbart det än är – uppförstorat till evighet, för då förvandlas det till ett inferno. Ett enda möjligt undantag är kärleken, men jag är inte säker på att sådan kärlek finns.

Jag stannar också inför ett avsnitt som talar om Weil och kärleken:

Vi älskar som kannibaler, skriver Weil, men istället för att se den älskade som föda för vår hunger bör vi älska hennes egen hunger. Det är knappast en rigid kroppsfientlig attityd som Weil här ger uttryck för. Vad hon uppmanar till är att åsidosätta det ensartade perspektivet och bereda plats för den andre i dess frihet. Hon talar om kärlek som ”en vinge”: kärleken lyfter oss ovan vårt förminskande perspektiv. Kärlek är frihet, medan egoism och egennytta egentligen inte finns, inte på riktigt, eftersom kärleken finns.

Kärleken som vinge och givande av frihet i stället för ägande? Ja. Egennyttan finns inte eftersom kärleken finns. Är det så? Eller betyder det att egennyttan inte finns där kärleken finns? Fast nog finns väl också den ofullkomliga jagande kärleken…

Hela artikeln finns här.

9 tankar om “Om Simone Weil

  1. Lysande, självlysande nästan.
    Samma här: Simone Weil vet man för lite om, känns det som.
    Noterade just de av dig framplockade delarna i texten, samtidigt som tankarna snurrade kring den tid hon levde i, stycket om ”självhatet” och inte minst den anorexia som kom att ända hennes liv så tidigt. Vissa plantor är praktfullare än andra och bara tynar bort helt plötsligt i en miljö förgiftad av tvärsäkra livsdefinitioner, paradigm och ideologier. Tänkte jag.

  2. Rent intuitivt och utan att basera mig på något egentligt vetande verkar det för mig som om det Weil säger befinner sig någonstans i gränsen mellan ”sök så ska du finna” och ”sök inte så ska du finna”.

    PS Jag tar inte illa upp om någon skulle vilja leda mig ut ur den här inbillningen (om det nu är en inbillning).

  3. Jag har inte texten framför mig just nu, men jag läste den igår. Den var bra skriven. Jag fastnade mest för det som Susanne Sonntag sa eller skrev! Jag har läst, eller försökt läsa Weil t.ex Väntan på Gud och Tyngden och nåden. Det går bara inte; det är dödstråkigt och livsfientligt, precis som det är att svälta sig själv till döds och arbeta som fabriksarbetare när man inte kan göra någon nytta, bara vara i vägen. Ett slags inverterat högmod.

  4. Mycket uppfriskande, Kristina. Jag har försökt att hitta så mycket information som möjligt för att bara förstå detta borttynande av en till synes briljant förmåga. Läsa hennes texter verkar som jag inte kommer att göra. Den revolutionära, den katolska eller annan frälsningslära faller i stort sett alltid platt till marken pga – som du säger – inverterat högmod. Själv känner jag mig lockad att kalla detta högmod för perverterat. Kanske något högmodigt sagt, förstås…

  5. Det blir nog så att jag får läsa hennes texter – av högmod, egensinne eller av ren nyfikenhet, för nyfikenheten är nog faktiskt väckt nu…

  6. En lite senkommen (helt efter min natur…) kommentar. Inte om Weil, som jag inte läst, men om ditt sätt att läsa Larsons understreckare och att förhålla dig till Weil. Du stannar upp, orden griper dig, du fascineras av ett uttryck, du finner något djupt sympatiskt, du reflekterar och ställer frågor… Det är ju så man ska läsa. Och man ska inte läsa något som man inte reagerar på, verkligen re-agerar, har anvädning för. Denna kommentar lite med anledning av min läsning av John Carey.

  7. Tack Lennart,
    annars är ”anvädning” ett ord vi kanske skulle kunna förse med någon bra betydelse. Kanske skulle vi börja med verbet ”anväda” eller det enkla verbet ”väda”. Jag undrar om det inte kan bli något bra…

Kommentera