En kunskap om att tillvaron är ett enda långt försök att acceptera det villkor som säger att världen inte är fullkomlig

Pia Tafdrups bok ”Över vattnet går jag” läser jag mycket långsamt i små portioner, kanske – med lite list – får jag den räcka genom hela februari.

bok

Alldeles nyss läste jag något av det Tafdrup säger om sin debutbok. Jag plockar ut ett stycke:

”När det går hål på en ängel” tematiserar den smärtsamma övergången från ett oskuldstillstånd, en upplevelse av helhet till en vuxenerfarenhet som rymmer insikt om frånvaro och död. Polerna är här längtan efter trygghet och beskydd – och en vilja till överskridande, en strävan efter frihet, en kunskap om att tillvaron är ett enda långt försök att acceptera det villkor som säger att världen inte är fullkomlig, men att skönhet trots allt låter sig skapas som en glimtvis manifestation av enhet. Inte så få dikter har kretsat kring försöket att lära sig att bära lidandet i en splittrad värld, full av motsättningar, att inse att livskänsla och utplåning hänger samman. All existens kastas mellan dessa kontrasterande kategorier.

Den rad i den här korta texten som tog mig särskilt hårt har jag låtit bli det här inläggets rubrik.

Kommentera