Träden

Vi går i skogskanten och tittar ut över åkrarna, Londi och jag. Just nu är vi i den här stumma januarivåren som föregår vintern, för snart blir det vinter, med eller utan snö.

åker

Alldeles nyss har de varit här och avverkat igen, inte så grovt och hänsynslöst destruktivt som i höstas, men jag kan ändå inte låta bli att känna vemod inför anblicken av varje nyfällt träd. Det här var en stor präktig gran. Jag tittar på årsringarna och låter pekfingret glida över dem och de ojämna sågspåren. Barren ser fortfarande alldeles friska och levande ut:

gran

Jag tittar på andra träd som är borta och märker att man inte kan titta på det som är borta, att minnet inte kan återskapa mer än på ett vagt sätt. Var det här aspar? Eller vilka träd är det som har den här gula färgen i sitt inre? De stod alldeles i kanten av åkern, för nära kanske.

asp?

De liggande träden, det kringspridda riset och de tomma stubbögonen fyller mig med sorg. Som väl är finns Londi vid min sida och hon sörjer nog inte utan gläder sig i stället över avbrutna grenar.

Londi

5 kommentarer till “Träden”

  1. Det ser ut som al. De får en närmast saffransgul färg efter ett tag.
    Träd lever ett liv i långsamt tempo och har nog en del att lära oss.
    Det går fort att fälla ett träd, men det tar lång tid innan ett nytt växer upp.
    Industriellt odlad granskog med marken sönderkörd av skogsmaskiner är ingen vacker syn. Men en lövskog, eller en betad hage med träd och stenar, det är bland det vackraste som finns.

  2. Så sant, Lennart, så sant.
    Samtidigt kan det också sägas att människans frånvaro gör betade hagar, de paradisiska oaserna till snabbt igenväxta snårskogar. Så länge människan fäller träd för sina boningars skull skapas det avtryck i naturen av en närvaro. Utan den närvaron finns intet.

    (Bodil har tidigare visat så fina bilder på husgrunder, hopfallna tak, rester av boningar – alla på väg att slukas upp, sönderfalla och förena sig med jorden i sakta mak.)

  3. Tack, Lennart, jag hoppades så att någon skulle komma hit och identifiera det gula trädet. Runt om såg jag bara eklöv för de bryts ju ner så sakta.

    Kalle,
    det här med människan och skogen är, som du antyder, komplicerat. Det du säger här får mig än en gång att tänka på Kerstin Ekmans bok ”Herrarna i skogen”. I [Salongen](http://salongen.de/) finns sju texter som anknyter till den boken.

  4. Tack, Bodil, har nu läst på och känner mig mest generad över att inte ha läst boken ifråga, vilket dock inte hindrar mig från att inse min tankes ”släktskap” med det avhandlade.

  5. De fällda trädens stubbar ger mig blixtsnabba minnesbilder av de 9 jättegranar, 6 bautatallar, en flerstammig sälg, åtskilliga aspar och otal andra småekar, rönnar och björkar, vilka alla fått falla för att ljuset skulle få nå till familjens sommarglänta. Den vore just ingen glänta annars. Varken skam eller sorg har iinfunnit sig ännu.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *