Das Meer

Eftersom havet också för mig är mer än vågorna mot stranden, vill jag läsa början av Else Lasker-Schülers korta text ”Des Meer” ur essäsamingen ”Konzert”.

Auch das Meer war einmal vom Körper umfangen gewesen, bevor es losbrauste. Das Meer ist die weite strömende, der Welt ”gebliebenen” Seele. Das Meer ist von dieser Welt. Aber der Geist Gottes schwebt über seine Wasser. Wir tauchen in das heilige Element und erlösen uns von aller Erdenschwere. Schiffe gleiten über dem Ozean von Erdteil zu Erdteil. Man möchte immer das seligbrausende Gewässer anbetend umarmen. Eine Erlösung sondergleichen, sich der Welle hinzugeben; Hochzeit feiert das Geschöpf mit dem Meer. Bewundernd blicke ich über die feierlich perlengeschmückte, rauschende Tafel. – Nun ist es Nacht, das ewige Wasser aber leuchtet silbern wie mein befreites Herz. Wie breite ich die Flügel aus und weiß nichts mehr als: Schweben – Vogelsein!

Också havet hade en gång varit inneslutet i en kropp, innan det brusade iväg. Havet är en vidsträckt strömmande själ, världens ”kvarblivna” själ. Havet är av denna världen. Men Guds ande svävar över dess vattenmassor. Vi dyker ner i det heliga elementet och befriar oss från all jordisk tyngd. Fartyg glider över oceanen från världsdel till världsdel. Man vill alltid i tillbedjan omfamna det saligt brusande vattnet. En oförliknelig befrielse är det att hänge sig åt vågen; bröllop firar skapelsen med havet. I förundran blickar jag ut över den glansfullt pärlsmyckade, sjudande skivan. – Nu är det natt, men det eviga vattnet lyser silverfärgat som mitt befriade hjärta. Och jag brer ut vingarna och vet ingenting mer än: Sväva – vara fågel!

hav

5 tankar om “Das Meer

  1. Kanske kan denna text ge en förklaring till att jag, som så många, i dystra stunder kan uppleva något av befrielse när jag går nere vid havet och ser de två väldiga, öppna ytorna mötas vid horisontlinjen…

  2. En (freudiansk) felsägning(?) då: kan det vara ett slags längtan till moderlivet? Ty ur havet är visst allt liv en gång kommet…
    Eller kanske är detta streck i fjärran det av sig självt självskrivna tecknet på allt vi vet om Evigheten.

  3. Det finns två saker med stora vatten, att se ut över dem och att vara inne i dem. Jag tänker i detta ögonblick mest på det sista och kan inte låta bli att – lite odrägligt – stoppa in ett självcitat om sommarens bad vid Vänerns sydände:

    *Under den varma tiden i början av augusti brukade vi komma hit fram mot kvällen och jag brukade simma med slutna ögon rakt in i solljuset. Hela världen var varmt ljusröd, jag hörde och kände vattnet klucka dovt och den mjuka gröna sjölukten gick in i mig och det var som om jag guppade omkring på en jättestor lite slappt pumpad boll, jordklotet kanske, och jag var i sjön och sjön var i mig och sjön och jag var ett.*
    Hela texten.

  4. Åh, så himla vackert! Och så bokstavligt hon skriver, så trovärdigt, så exakt! Så bra, så bäst!

  5. Ja,
    bernur, så är det. Jag ger mig just nu in på för mig nya eller nästannya ELS-områden, hennes prosa: ”Konzert” (essäsamling), ”Das Hebräerland”(ett mycket speciellt slags reseskildring) och de båda pjäserna ”Die Wupper” och ”Arthur Aronymus und seine Väter”. Jag tror att några av Konzert-essäerna kan vara med i Peter Handbergs översättning som kommer ut nu om någon vecka eller så.

Kommentera