Jag läser ett avsnitt i Pia Tafdrups bok ”Över vattnet går jag”, ett avsnitt om poesiöversättandets villkor och omöjligheter:
Det säger sig självt att poesi i viss mening är oöversättlig. Medan musik, dans och bildkonst låter sig transporteras över gränser, gäller andra förhållanden för poesin. Poesin har till och med en särställning i förhållande till andra litterära genrer, som utan större förlust låter sig översättas. Men även om språket oftast når sin yttersta sensibilitet och mest raffinerade struktur i poesin, skall man likväl försöka att översätta den, eller snarare överföra den med omdiktning.
Om poesi skall presenteras på ett främmande språk, måste den naturligtvis vara semantiskt försvarbar, något som ofta låter sig göras, men den måste också ha estetisk och fonetisk uttrycksfullhet på det andra språket, vilket kan visa sig vara mer problematiskt att åstadkomma. Utmärkta dikter kan ha svårt att komma till sin rätt på ett främmande språk, och mindre goda dikter kan ibland vinna i styrka. En volym med utvalda dikter på originalspråket bör därför aldrig göras identisk med ett urval med översättningar av samma författare till ett annat språk.
Det är alltså möjligt att omdikta, men resultatet är och förbliver andra dikter. Idealiskt vore det naturligtvis, om läsaren aldrig lät sig nöja med ett eko av det ursprungliga, utan istället tog sig för att lära sig en viss diktares eget språk för att kunna läsa texterna i original.
Jag läser och begrundar de här raderna både för att trösta mig själv och för att med gott samvete kunna misströsta.
http://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%B6ga_Visan
Hur fick man till det med att kalla Sångernas Sång för Höga Visan?
”Sjir ha-sjirim” skulle inte mått sämre av att översättas ordagrannt redan i sin titel? Vad kan man då tro om resten, kvalitén däri?
Jag menar: problemet är gammalt som gatan, med konsekvenser om vilka man kan säga: ” det man inte vet har man inte ont av”.
Fast själv är jag tjurig på den punkten. Barnsligt så rentav.
Bodil får ursäkta om jag min vana trogen tar upp en marginell och kanske ovidkommande sak. Jag har flera gånger på mina bloggar diskuterat , eller åtminstone skrivit om, fall när en översättning faktiskt blir bättre än originalet. Ser nu till min förtjusning att Tafdrup skriver om hur mindre goda dikter kan ibland vinna i styrka. Det skulle vara oerhört intressant om någon kunde ge exempel på sådana fall. Själv har jag nämnt Kipling/Gyllander och (tveksamt) Poe/Fröding.
Så får jag omedelbart en illustration i den första kommentaren ovan. ”Höga Visan” har alltid för mig tett sig som en oerhört suggestiv och, ursäkta, ’poetisk’ titel och betydligt mycket bättre än exempelvis ”Song of Songs.” Nu vet jag inte vad ”Sjir ha-sjirim” betyder (inte ens vilket språk det är) och än mindre hur det skall uppfattas och förstås i sitt ursprungliga sammanhang. Men ”Höga Visan” med sina associationer till en medeltida ballad, trubadurpoesi, minnessång osv. tycker jag är rätt lyckat.
Förlåt denna utsvävning.
Wu,
jag tittade nu lite både i en svensk och en tysk Bibel och fann i den svenska (den från 1917) att det längst bak i ordföklaringarna står: ”Höga Visan” egentligen ”Sångernas sång”. I den tyska, där det längst fram står ”Nach der Übersetzung Martin Luthers” har boken titeln ”Hoheslied” överst på sidorna som omfattar denna, men där boken börjar står det ”Das Hohelied Salomos”. Den svenska översättningen bygger på den tyska, men hur det här ordvalet i den tyska kom till, vet jag inte, fast jag antar att det finns en förklaring. Därmed har jag egentligen inte yttrat mig om resten i det du säger. jag får fundera lite.
Bengt,
jo, jag la allt också märke till denna lilla passus (jag la ju i och för sig märke till allt medan jag satt och skrev av texten) och funderade lite i din riktning här. Du kanske kan ge en länk till något av dina två exempel.
PS Jag har inget emot utsvävningar av det här slaget och det vet du egentligen, men man vill ju gärna kråma sig lite ibland, eller hur? Det hör ju också till livets små nöjen.
Bengt O.
Wikipedia påstår att originalspråket är hebreiska.
Jag är inte säker att texten skulle bli sämre om den översattes lite mer troget mot originalet. Är tyvärr alltför slö för att ge mig på att kontrollera resten av ”visan”…
Bodil Z
Det hebreiska ordet ”sjir” står för både sång och/eller dikt.
Poemens Poem, Dikternas Dikt, Sångernas Poem… tag vad du vill.
Nä, Luther väljer att köra ”eget”. Varför?
Kanske var han en stor/större diktare själv?
(- där kom jag tillbaka till ämnet – det lyckades mig…)
Wu, det där med bibelöversättningen har ”de” ju vad jag fattar gått igenom, rubbet är numera nyöversatt, från så tidiga källor som möjligt. Men med i arbetet tog de förmodligen det som fortfarande ansågs levande och bra, t ex titeln Höga Visan. Även om den då inte är ordagrann. Bibelns texter har ju i alla fall femhundra år på nacken, inte exakt i sin nuvarande form, men på svenska. Man kan inte göra rent hus med det arvet heller, man måste alltså göra avvägningar.
Så förmodar jag i alla fall att man tänkte.
Och vad gäller Luther kan man väl tänka sig (fast man borde förstås veta) att han översatte från latin, vilket i vissa fall redan det var en översättning.
Det här kräver en del googlingar som jag inte riktigt orkar genomföra.
Ordet Höga i Visan är flott, om visan är lika fint som sången vete sjutton. Om man nu ska vara petig. Å andra sidan är det ett väl inarbetat begrepp.
Bengts idé köper jag helt, så måste det vara även om det inte ens finns några bevis. Det är självklart. Ta en sån som Camilla Läckberg. Hon kan ju bara bli bättre…
Ja, som alla vet är ju ordet ”visa” identiskt med det fornsachiska ”wisa” som kan betyda en hel massa olika saker. Men innan jag blir till en visa på hela nätet skyndar jag mig att hänvisa tillSvensk etymologisk ordbok som berättar detta och en hel massa annat. Bl.a. att ordet, precis som jag trodde, redan finns hos Homeros: ”att framgent kommer en visa att sjungas om oss” kväder Helena om sig och Paris, ett annat kärlekspar låt vara ogrannlaga.
Nu sjunger jag väl en gammal visa men här länkar jag vidare till de poeter jag nämnde
Karins observation är perfekt även om det inte var precis så jag tänkte.
OK, Karin. Innan jag ger mig (vilket jag alltid gör till slut, av princip) måste jag få ur mig något.
Att jag drog upp ”Flotta Valsen” beror på att Wiki-googling ger vid handen att titelöversättningen är ”egen” endast i protestanters språk. Lätt att kolla på länken: språk efter språk… Varför?
Sedan till Bodils egentliga problemställning…
Kom precis att tänka på att dikter tonsätts ibland, rätt ofta – om de tilltalar sin publik – och då menar jag dikter, inte texter till schlagers. Där tror jag mig se poesiöversättares instrument som kan vara av rang – musiken, melodin, rytmen, klangen.
Att en svensk diktöversättning kan tänkas var ”sjungbar” likt originalets musikalitet. Har inte dikter oftast något musikaliskt i sig?
Sedan kan jag medge att jag antagligen har fel. Bågen blev spänd om så strängen den brast.
Wu,
Ja, jag är också rätt skeptisk till protestantismen och det rejset, ju längre från källan, desto falskare sång?
Vad gäller sångbarhet av dikt så håller jag bara med. Fröding, jag kommer inte på något bättre exempel.
Så jag hade också fel, menar jag.
Själv är jag inte skeptisk mot protestantismen. Jag ser den som en ”förfining” av ett slag. En dialektik: allt förfinas hela tiden. In absurdum. Någonstans har det börjat, sedan öppnar man en filial, en bryter sig ur och startar eget, sedan är det igång enligt vissa regler.
Men sånger/dikter skall sjungas.
Dikternas Poem/Höga Visan bör tonsättas.
Poesin översätter sig när ”själen lyfter”? -vad vet jag.
Men inte alla dikter ska sjungas eller tvingas att vara sångbara. Det finns melodier, klanger och klangfärgsskiften bortom sången och sjungandet eller hitom, om man så vill.
Sant, Bodil. Det var inte riktigt meningen att jag skulle vara så kategorisk. På något sätt dröjde sig dualismen dikt/sång för länge i närheten. Höga Visan sjungs inte heller. Men det sjunger om den.