Nyligen läste jag ett tunt tvåspråkigt diktband med namnet ”Diciotto liriche – Arton dikter”. Originaltexterna är skrivna av Percival – en ny bekantskap för mig – och de italienska översättningarna är gjorda av Giacomo Oreglia, som bland annat är känd för sina översättningar av svensk lyrik.
På tre ställen i boken finns detta portvalv, en gång i skarpt svartvitt och två gånger i nedtonat gråskimmer:
lätt beskuren och gröntonad bild
Grundtemat i dikterna – de flesta av dem i alla fall – är människan och tiden. Kanske finns här också ett stänk av evighet.
Jag läser en på prov:
I solens trapets
Se de träd som stilla
talar i vinden
då dag blir ljus –
och natt finner morgon
Livets sol leker i vattnet
Vakna till klara ljud
Allt glimtar förbi – en lek
i solens trapets
…
Nel trapezio del sole
Vedi gli alberi che silenti
parlano nel vento
quando giorno si fa luce –
e notte trova mattino
Il sole della vita gioca nell’acqua
Svegliati a chiari suoni
Tutto luccica e passa – un gioco
nel trapezio del sole
Bodil, någonstans berättar du om en polsk poet som läser sina dikter på polska (Zagajewski?) och du ”känner” att du förstår språket.
Italienskan här ovan (ett av de alltför många språk jag inte kan) får mig ofta att drabbas av liknande förnimmelse. Jag älskar att läsa främmande ord på vissa språk, ta dem i min mun – med de grundregler för uttal som lapats in från TV, resor, film – och ”smaka” på dem. Det kan vara franska, tyska eller italienska ord.
Är man innerst inne blott en papegoja? -tänker jag då…
Jag tycker också mycket om olika språks själva ljudbild. Jag brukar till exempel ofta (eller så ofta sådant är någorlunda åtkomligt) gå och lyssna på uppläsningar av poesi på språk jag inte förstår eller som jag bara förstår till en del. På bokmässan i Göteborg förra året åkte jag – för att ta ett exempel som ligger nära i tiden – ut till Röda Sten för att lyssna på lettisk, estnisk och litauisk poesi.
Vad gäller papegoja – j’oxå.