Jag går omkring här i huset och dagen blandas med natten. Ibland rasar jag uppåt över gräsvallen igen, krockkuddarna, de där gråvitt skimrande jätteblåsorna spänns ut på nytt med en smäll. Jag skriker till för jag ”vet” att det är bråttom, allt kan brinna upp. Sedan är jag ”vanlig” igen, bara ovanligt saktfärdig. Jag försöker hinna igenom morgonrutinerna innan det blir kväll igen. Jag gläder mig åt och förundras över människors omtanke och hjälpsamhet. Jag tar mina tabletter. Och emellan varven finns det sömnvarv, ibland snäva, ibland vida. Jag läser i Sigrid Bauschingers Else Lasker-Schüler-biografi – långsamt, som om det vore den enda boken jag tänker läsa någonsin mer. Jag häller vatten i Londis skål. Ibland kommer grannarna och hämtar henne på promenad. Nej, det är inte så att jag inte kan gå, det kan jag, fast inte så långt och nu är det lite halt. Jag funderar över det här med kulturkonservatism, vad det är och vad det är för mig och vad det är i förhållande till Else Lasker-Schülers dikter. Kanske ingenting alls, fast kanske är det bara ordet som blivit nedtyngt och meningsberövat av all babblande användning.
Jag ligger stunder på soffan och följer med blicken linjer av skugga och ljus i taket. Jag både letar och gömmer med mina tankar, men det finns ingen väg som för till att göra detta oskett.
Oj, det var gripande läsning! Vilken tur i oturen att ni klarade er från detta med livet i behåll och inte alltför stora skador. Vila och så världen slutar att snurra. Alla dina bloggläsare är tacksamma att du finns kvar under trädet!
Kristina
Tack, Kristina,
här hemma klarar vi oss ganska bra tack vare alla våra snälla grannar som kommer med mat, handlar saker och promenerar med Londi. Och bloggen är bra att luta tankarna emot allt emellanåt.