Hur man dödar minnet – om förstörelsen av kulturlandskapet

I förlaget Tranans berättarserie från olika delar av välrden ingår en antologi med berättelser från Estland, som heter Hur man dödar minnet. Jag har för dagen valt att läsa titelberättelsen som är skriven av Viivi Luik.

bild

Det här är inte någon berättelse i egentlig mening, det är en, stundtals rasande (!) och svavelosande, uppgörelse med det nutida Estlands förhållande till byggnader och hus. Så här skriver Luik till exempel:

Varför skulle människan inte kunna få ha en rosaskimrande illusion om att hon har ett hus, när hon har köpt en barack?

Därför att en barack inte är något hus!

En barack kostar inte som ett hus. En barack är inte värd stress och depression. För en baracks skull ska man inte behöva ha en skuld till banken i tjugo års tid.

Luik menar att färre och färre ester vet vad ett riktigt hus är. Numera byggs det bostadsområden i stället för hus och allt gammalt får stå och förfalla tills det så småningom rivs. Snart minns ingen längre vad ett riktigt välbyggt och vackert hus är.

Hon blickar bakåt mot en tid, då det ännu var på ett annat sätt:

Det fanns en tid då husen också i detta land hade väggar och inte var kulisser av papp och plåt. Då man bemödade sig om att bygga på en VACKER plats där man visste vad som var ett träd och vad som var en buske. De planterades med kärlek och omsorg. Fortfarande finns det syrener från den tiden som är vid liv, än finns det lindar och lönnar, till och med gamla äppelträd.

Hon talar om alla hus som förfallit och rivits och tillägger: ”Dråparen var varken Onkel Sam eller den ryske ockupanten utan estländaren själv.”

Luik gjuter etter och galla i sina ironiska formuleringar:

Så om ni vill bli av med minnet, kulturen, historien (för de är alltid en black om foten för de snabba klippen) skapa då först och främst de rätta förutsättningarna, avskaffa valfriheten, gör livet surt för människorna så att det inte ens faller dem in att vilja ha något bättre. Gör hjärntvätten grundlig!

Förlöjliga ”småborgerliga seder” och ”herrskapsstil”, klargör från barnsben att ”livet går vidare”, att ”idag måste man leva i nutiden”, skratta ut dem som bekymrar sig för Kadriorgs eller Kalamajas ursprungliga bebyggelse, förklara varför […] och hur mycket mer ”samtida” de meningslösa lådor och ömkliga ”skyskrapor” är som byggts i deras ställe.

För några rader vänder hon så blicken ut mot Europa (knappast mot Sverige) och säger att där i det gamla Europa finns det fortfarande människor som ser ett värde i att bevara det gamla, att mödosamt återställa det som anfrätts av ålderns tand.

Och så är Luik tillbaka i Estland igen:

Efter någon tid kommer ingen att minnas att det i det här landet någonsin funnits parker, alléer, skogsdungar, slåtterängar med träd kvar, talldungar vid stranden, gårdsträd, äppelträdgårdar, syrenhäckar, bersåer, kullar, källor, mejerier, väderkvarnar, vattenkvarnar, skolhus på landet, tågstationer. Att det funnits byggnader av kalksten och byggnader av tegel, lador, ladugårdar och källare av natursten. Mäktiga bondgårdar i Livland av nordtysk typ osv. osv. Att det också här har funnits klassicism och barock, jugend och funktionalism. Att också detta land har ett förflutet och en levnadskultur.

Först nu kan man se vad sovjetockupationen har gjort med vårt land och vårt folk.

Alldeles i slutet av texten talar Luik om vad det här avskärandet av de historiska banden i bebyggelsen får för följder på andra områden i den mänskliga tillvaron:

Någon gång har jag själv sagt att när landskapet förändras till oigenkännlighet förändras också språket och tänkandet, förändras kulturen till oigenkännlighet.

Även om vi i Sverige inte haft någon sovjetisk ockupation, så finns det åtskilligt i den här texten som påminner om förhållandena här.

Här vill jag länka till [en text hos Karin]( http://blottsverige.blogspot.com/2008/12/svensk-byggnadsvrd-har.html) som behandlar ett angränsande tema.

(Översättningen av Viivi Luiks text är gjord av Marja Talgre.)

6 tankar om “Hur man dödar minnet – om förstörelsen av kulturlandskapet

  1. Bodil, tack för tipset om denna intressanta novellsamling! Jag kommer läsa en kurs i Estlandskunskap under våren. Tänker lägga denna bok i min litteraturlista. (Vi får nämligen välja själva 3 skönlitterära böcker som obligatorisk läsande.)

  2. Ja, den här samlingen innehåller allt möjligt intressant, bland annat novellen ”Fursten” av Jaan Kross.

    Estlandskunskap? (Det låter spännande.) Läser du det vid Uppsala universitet? Vem leder den undervisningen?

  3. Tack, jag har tittat in (om du undrar så ”fixade jag till” länken lite). Lite synd kanske det där med nätbaserad, när ni ändå går förbi varandra i vardagen. Intressant för dig som språkvetare att få lite inblick i de finsk-ugriska språken och kanske till och med in i den uraliska gruppen som helhet.

    PS Har du förresten redan valt de två andra skönlitterära verken?

  4. Tack för att du fixade länken!
    Ja, å en sida är det mycket synd att kursen inte ges i verkligheten, å andra sidan är det dock mycket lättare att kombinera med mina andra sysselsättningar. :)
    Nej, jag har inte valt än. Raimo vill ge mig en lista med titlar som även har översatts till tyska. Då går det ännu lite fortare att läsa!

    Jag har redan lärt mig en hel del om Estland genom våra samtal. Fick även en bok om det estniska språket i present som jag läste med mycket nöje. Det som troligen intresserar mig mest (bortsett från minoriteterna förstås) är ju det tyska förflutna i Baltikum och hur språken påverkade varandra.

  5. Kanske intresserar dig då också frågan om det här med ordet ”talkos” ursprung. [Texten ”Op Talkas”](http://www.bodilzalesky.com/blog/2008/11/27/op-talkas/) och några av de första kommentarerna under den spekulerar i detta. Frågan är om ordet är av finsk-ugriskt härkomst eller om det har indo-europeiskt ursprung. En av kommentatorerna under den texten funderade på om den litauiska formen av ordet kanske är tidigare än den finska och estniska (och ostpreussiska).

    PS För övrigt är Klaus-Jürgen Liedkes ostpreussenbok mycket spännande av en rad skäl, bland annat rent språkligt.

Kommentera