Gårdagens inlägg här handlar till stora delar om en text av Bodil Malmsten. Jag kritiserar denna text. När jag lagt ut mitt inlägg, kommer efter en stund en kommentar och i denna står det att texten jag kritiserat varit mycket bättre, ja, fantastisk som tal (resten av den kommentarens innehåll lämnar jag därhän). Jag svarar och förklarar att det är texten och inte talet jag behandlat. Sedan följer fyra kommentarer från olika personer, som mer eller mindre tydligt är kritiska till Malmstens text. Sedan dyker den förste kommentatorn, ”Anders”, upp igen och är besviken och indignerad. Han inleder så här: ”Oj, förlåt så mycket att jag yttrade mig. Det här är tydligen inte en blogg där man får ha avvikande åsikt.” Det här är egentligen en överraskande och underlig reaktion, men ändå blir jag inte så överraskad, för jag har sett det här sättet att reagera flera gånger på sista tiden, kanske inte främst i min egen blogg men i andra bloggar jag brukar läsa. Om man går in och kommenterar i en för en själv kanske ny blogg och sedan upptäcker att ingen eller bara någon enda av de andra kommentatorerna tycker som man själv gör, då anklagar man – gärna inlindat i ironiska ursäkter – bloggens ägare och de andra kommentatorerna för att inte tillåta avvikande åsikter. Eller så beskyller man dem för elitism och snobberi – det har jag sett på andra håll. Det här är trist och det befrämjar verkligen inte något tankeutbyte mellan människor med olika åsikter. Frågan är hur man ska komma till rätta med det här problemet. Sådana här reaktioner är egentligen utslag av omognad. Vi har alltså problem med omognad i vårt offentliga samtal (Ja, kanske kan det ses som en överdrift att kalla det så, men sådana här små bloggdiskussioner är faktiskt en form av offentliga samtal.), men omognad kan faktiskt gå över i mognad, så vi kanske inte ska se alltför dystert på det. Möjligen kan till och med ett sådant här litet påpekande föra till eftertanke och ett litet steg mot något bättre.
Hej Bodil,
jag håller med dig, och samtidigt måste jag erkänna att jag ogärna kommenterar över huvud taget på bloggar där jag inte håller med den som skriver. Vilket väl inte heller befrämjrar diskussionen direkt. Men jag ser ingen poäng med det helt enkelt, jag kommer inte lyckas övertyga den som skrev och han/hon kommer inte lyckas övertyga mig. Alltså bortkastad tid.
Där det handlar om åsikter alltså.
När det handlar om fakta kan jag förhålla mig lite annorlunda, om jag nu kan bidra med något som gör att saker kommer i ett annat ljus eller något.
Men ta ledarsidorna på SvD och Aftonbladet som exempel. De gapar ju ut sina åsikter och sina tolkningar av fakta var och en på sitt sätt. De kommer aldrig bli överens, ibland råkar de i luven på varandra men POÄNGEN är kanske inte att komma fram till konsensus utan att låta olika åsikter stå mot varann?
Din Anders igår backade på ett par punkter, Ekman var bra, och han ville förmedla att det hade varit BRA i hans ögon på KUlturhuset. Naturligtvis får han tycka det. Liksom vi får tycka att Malmstens tal i textform är en katastrof i synnerhet i förhållande till sammanhanget.
Ingen av oss behöver egentligen ändra sig eller be om ursäkt. Det är just åsikter som står mot varandra. Punkt slut.
Men det är kanske det att alla kommentarer stannar kvar i all evighet här på nätet. Det är ju annorlunda i ett levande samtal. Då yttrar man sig och slåss med ord mer eller mindre, och när man märker det är för många med en helt annan åsikt så tystnar man kanske eller drar sig undan – om inte den egna åsikten ändras under själva samtalet. Men här står allt kvar hur länge som helst och det ser ju inte så lustigt ut och kanske gör det lite ont också när man hamnat på alldeles fel ställe med sin åsikt.
Karin,
möjligen låter jag lite missionärsaktig i det här inlägget och egentligen förstår jag att jag knappast når några andra än sådana som håller med mig och kanske någon som blir irriterad på mig och ”aldrig mer kommer hit”, det vill säga det blir ingen ändring på det här missförhållandet, allra minst på grund av inlägget här.
Jag är inte ute efter konsensus (som när det blir till ett öppet eller dolt påbud slår över i åsiktsförtryck) utan efter möjligheten att diskutera saker och förhållanden på ett civiliserat och vuxet sätt.
Jag brukar inte heller gå in i diskussioner under texter som uttrycker åsikter som är mig främmande, men någon gång kan jag tänka mig att göra det. Och då kan jag naturligtvis inte vänta mig annat än att övriga kommentatorer har en annan åsikt än jag. Och det vore då orimligt om jag som motreaktion skulle säga att ”här får man visst bara tycka på ett sätt”.
Och ursäkterna som föll under mitt förra inlägg uppfattar jag som sagt som hyckleri.
Keri,
Jo, det spelar nog in det du säger. Och i vanliga livet kan man ju ibland ändra sig eller åtminstone nyansera sina åsikter.
Apropå gårdagens diskussion fann jag det här inlägget via knuff:
http://miaisageek.wordpress.com/2008/11/26/en-liten-stuga-rosso/
Jag vill inte säga att jag ändrat mig, men jag tycker att alltsammans kommer i just ett lite annat ljus. Kanske.
Å tredje sidan, där är det ju BRA att man ”slänger ur sig något” och att man sen får lov att testa det mot andra synpunkter?
Bodil,
Såg inte ditt svar när jag skrev min andra grej här. Vi har tydligen skrivit samtidigt.
Och du har helt klart rätt i att det behövs ett vuxnare debattklimat på bloggar och i vissa fall även i resten av det offentliga samtalet. Rätt ofta går ju diskussioner över i personangrepp. Och man diskuterar just personen, hans/hennes moral istället för vad han/hon gjort. Jag tänker på Noréns dagbok, tex. Hur många skrev egentligen om BOKEN? Och hur många skrev om personen Norén?
Själv skrev jag just ett inlägg och trettonåringar och språkliga nyanser. De går förlorade för trettonåringarna. Man kan nog tillägga att de går förlorade för fler än så.
Detta kan man förhålla sig till på olika sätt sen.
Men eftersom jag nu påstår att jag kan ändra mig eller åtminstone nyansera mig så måste jag ju tro att även andra kan det.
Kanske även Anders. (Men då måste jag läsa om hans sista kommentar och det orkar jag inte nu.) Det är principen jag är ute efter.
Ja, det gjorde vi visst, skrev samtidigt alltså.
I alla fall är det som hände under gårdagens inlägg – dvs att en person som kritiserade detta sedan, när han inte fick medhåll i sin kritik, fick för sig att han hamnat i ett intolerant rum, där han inte kunde yttra sig fritt – både vanligt och trist. Jag letar efter en väg att komma åt det här.
PS Jag kom nu att tänka på mitt inlägg [Vad är en arbetarbakgrund?](http://www.bodilzalesky.com/blog/2007/03/07/vad-ar-arbetarbakgrund/) och det som hände i kommentarflätan där under. Det var just detta. (Att kommentarfuntionen där är avstängd beror på att det annars väller in spam, inte på något annat).
Tillåter ni en avvikande åsikt? Jag var en av dem som skrev om ”Norén”, inte om hans bok som jag inte läst. (Jag minns f.ö. att Karin i en kommentar gjorde ett försiktigt ifrågasättande av min ståndpunkt men det tillät jag 😉 Nog var min bloggpost ett personangrepp men inte kan man alltid skilja på ”personen” och vad ”han/hon har gjort.” Då skriver man ju ut väldigt generösa fribrev. Jag talar här inte om vanliga mänskliga svagheter eller ens förbrytelser utan om de i ordets rätta mening djupt omoraliska. Octavio Paz skrev en gång: ”An artist may commit political errors and even common crimes, but the truly great artists–Villon or Pound, Caravaggio or Goya–pay for their mistakes and thereby redeem their art and their honor.
Och tänk på motsatsen. Vad tänker vi först på när vi nämner Nelson Mandela? Är det vad han gjorde för Sydafrikansk politik eller på den tolerante, förlåtande och beundransvärde personen, ett ouppnåeligt exempel för oss alla? Där blandar vi, med rätta, ihop sak och person.
Om nu någon kritiserar det jag sagt tar jag det personligt. Det här är mina personliga åsikter som jag tror på. Men det måste ni ju få göra. Jag kommer att lyssna, möjligen nyansera min uppfattning men troligtvis insistera på att det är jag som har rätt och ni som har fel. Men jag kommer inte att klandra någon för att ”blanda ihop sak och person.” En åsikt som inte är personlig är knappast värd att framföra.
Ja., det här hör ju inte hit, det var närmast en knee-jerk reaction när jag såg namnet ”Norén.”
Hehe. Det är som en startknapp. Norén, säger man. Noréén? Och då kommer det!
Du har på sätt och vis rätt, men det har jag med!
”Om man går in och kommenterar i en för en själv kanske ny blogg och sedan upptäcker att ingen eller bara någon enda av de andra kommentatorerna tycker som man själv gör, då anklagar man – gärna inlindat i ironiska ursäkter – bloggens ägare och de andra kommentatorerna för att inte tillåta avvikande åsikter.”
Ironiska ursäkter?
Ber jag om ursäkt så menar jag det!
Förlåt!