Op Talkas

Jag har grävt mig ett bra stycke in i Klaus-Jürgen Liedtkes ostpreussiska kartläggningsverk i rum och tid. Den lilla byn Kermuschienen undersöks på längden och tvären och i genomskärning med hjälp av röster från diasporans kermuschienenättlingar, dokument av många slag, brev och vandrande i den bygd som har efterträtt Kermuschienen. Liedtke säger i sitt efterord att han känt igen sitt arbetssätt i PO Enquists ”dokumentarische Methode”. Kanske finns det likheter, fast på mig verkar det som om Liedtke använt en alldeles egen ”dokumentarisk metod”. Det mest utmärkande för hans text hittills (jag är på sidan 164) tycker jag är detta att man hela tiden ”hör röster”, röster som tvingar mig att titta noga på alla möjliga detaljer: frukosten i bondstugorna, speciella fordon för att frakta tunga saker i djup snö, bröllopssederna, barnens lekar, olyckorna, tjuvskyttet och alla de märkliga ostpreussiska orden: Gnaschel, Gnos, Hichel, Pirwaß, Scharpettke… Men mer om allt detta längre fram när jag har läst och börjat smälta detta massiva material.

bok

Det som jag vill stanna vid idag är ett intressant uttryck som dyker upp då och då i boken: ”Op talkas”. Så vitt jag kan se är det ett uttryck av finsk-ugriskt ursprung som iklätts en lätt plattysk kappa. Den första anblicken av ordet ”talkas” fick mig genast att minnas den tid då pausträdet ännu var en ungpinne och det egentligen inte alls gick att sitta under det. Satt jag tätt intill pinnen hade jag möjligen på sin höjd ett tunt lövknippe över huvudet. På den tiden sysslade jag nämligen då och då med att samla intresserade kring vad jag kallade ”semantiska talkon”. Här finns en bra förklaring av ordet:

talko, fi. talkoo(t), oavlönat gemensamt arbete; grannhjälp, arbetsgille. T. är benämning på den urgamla seden att bistå grannarna vid sysslor, som kräver en större insats av arbetskraft, t.ex. i skördetiden och vid uppförandet av hus. Den har ända till vår tid bevarats bland den finska bondebefolkningen. Senare har sedvänjan upptagits av andra befolkningsgrupper, bl.a. är många Folkets hus och ungdomsföreningslokaler byggda "på talko".

Också till Kermuschienen hade alltså detta ord nått, förmodligen via estniskan. Det är ju inte långt mellan det som var Ostpreußen och Estland. Så här skriver Liedtke:

Bei der Ernte haben sie sich gegenseitig geholfen, vor allem, wenn es ”op Talkas” ging, wenn neu gebaut wurde, haben alle mit Hand angelegt. ”Talkas” sagte man für diese Dorfgemeinschaftsarbeiten, wenn sie zu einem Nachbarn helfen gingen, reihum von einem zum andern. (s 130)

Vid skörden hjälptes de åt , framför allt när de gick ”op Talkas”, när man byggde något nytt räckte alla en hand. ”Talkas” sa man om de här gemensamma byarbetena, när de gick till en granne för att hjälpa till och det gjorde de laget runt från den ene till den andre.

Och så här:

Auch die Scheune vom Franz Steinke war 1929 ”op Talkas” gebaut worden, beim Bau kamen alle Nachbarn helfen. (s 149)

Också Franz Steinkes lada byggdes 1929 ”op Talkas”, vid bygget kom alla grannarna och hjälpte till.

Liedtkes grävande i Kermuschienens talkasförflutna lockar mig att gräva lite här i pausträdets semantiska-talkotid. Vad var det vi gjorde? Vi samarbetade kring orddefinitioner – ett ord valdes och sedan fick de som kände sig kallade ge sina definitioner. Egentligen var det en början till ett lexikon av ett eget slag. Här är några exempel:

Första utropet eller inledningen: Semantiskt talko

Sedan följer några av dessa talkon:

Sentimental – en sammanfattning av gårdagens samtal

Semantiskt talko 2

Tolerans – återblick på tisdagens begreppsdiskussion

"Kunskapssamhället"

Talko om ”kunskapssamhället”

”Kunskapssamhället” – diskussionsöversikt

Semantiskt talko: essä

Vad är en essä? – sammanfattning av ett samtal

9 kommentarer till “Op Talkas”

  1. Ja, ordet ”talko” känner vi till mycket väl från våra vistelser på en liten ö i Åbolands skärgård. Det hände rätt ofta att vi fick spänna våra krafter vid vedbärning, lyft av tunga båtar, anläggning av växthus m.m. Alla som kunde fick hjälpa till och detta uttryck samt företeelsen var spridda även bland den finlandsvenska befolkningen på öarna i denna skärgård.

  2. Nu återstår det – bland annat – att försöka ta reda på vad ”talko” heter på estniska: ”talk” kanske? Estniska ord brukar ju vara kortare än sina finska systerord. Fast först måste vi ju veta om ordet alls finns på estniska.

    Sedan vet jag inte om det är helt klarlagt att ”talko” verkligen ursprungligen är ett finskt eller finsk-ugriskt ord. Det kunde ju möjligen vara inlånat dit från något av de baltiska språken, fornpreussiska till exempel.

    En annan sak: I Liedkes bok dyker ordet Marjell (flicka) upp. Apropå det så skrev jag ett litet inlägg om det ordet här för något år sedan: [Na, Marjellchen?](http://www.bodilzalesky.com/blog/2006/02/08/na-marjellchen/)

  3. Ett litterärt minnesmärke över en (äkta) finsk talko finner man i inledningen till Väinö Linnas roman Högt bland Saarijärvis moar, där Jussi och Alma får hjälp att uppföra sitt hus.

    Enligt Wikipedia heter det ”talgud” på estniska.

  4. Jag hittade faktiskt ordet ”talka” i litauiskan, som ett begrepp för dels bi, dels grannsammankomst, och ordet ”talkininkas” som någon som hjälper till. Kanske är det då så, eftersom litauiskan är så uråldrig, att ordet vandrat upp och ned längs Östersjökusten därifrån.

  5. I och för sig tror jag att det vimlar av finska och finlandssvenska talkon som är äkta. Det utmärkande för ett talko är väl att det är ett gemensamt arbete som inte bestäms uppifrån av varken den ena eller den andra sortens makthavare.

    Tack för estniskans ”talgud” – jag hade förstås tänkt fråga dig om det finns någon litauisk motsvarighet – och för litauiskans ”talka” och ”talkininkas”. Det låter ju intressant och bestickande med den där bibetydelsen (ursäkta de fåniga skämten, det var för svårt att låta bli). I ett bisamhälle pågår det väl ständigt olika talkon. Samtidigt talar detta med att ordet betyder både ”bi” och ”någon som hjälper till” för att det är i litauiskan som ordet har sina rötter.

  6. Jag har ofta tänkt på dina ”semantiska talkon” eller vad det nu kan heta i pluralis. Fint att du listade dem härovan. Jag har läst igenom allt och minns med speciell glädje diskussionen om ”tolerans” resp. ”essä”.

    Finns det förutsättningar att göra något liknande? Eller var det bundet till en tid då det inte fanns så många bloggar eller andra diskussionsfora? Dina kommentarstrådar är så gott som alltid intressanta och du gör dig ju verkligen mödan att ta tag i dem och utbyta tankar med de som skrivit. (Någon enstaka gång skärper du t.o.m tonen 😉 ) Men något mera ambitiöst tankeutbyte mellan flera deltagare samtidigt blir det kanske mera sällan. Kanske tar jag dock helt fel här.

    Som jag ser det fattas det fortfarande ett digitalt rum för verkliga samtal. Mekaniken finns nog men kan vara litet avskräckande, jag tänker på ”wiki” och sådana saker. Själv brukar jag skriva på min egen website när jag tycker att jag behöver breda ut mig litet om något som du eller någon annan skrivit. Givetvis länkar jag alltid men det blir ju ändå litet svåröverskådligt för den som vill följa hela diskussionen.

    Intresset för gemensamma projekt verkar f.ö. vara svagt. Du och Jelena har dock gjort en kraftprestation på ”Salongen” där åtminstone ett antal skribenter samlats kring samma ämne.

    Dina talko(n) med långa och många kommentarer fungerade ju ganska bra. Kanske är det den enda framkomliga vägen. Men jag undrar ibland om vi verkligen fullt ut utnyttjar den potential som mediet har.

    Hoppas jag inte trampat på några tår nu. Jag uppskattar verkligen allt som skrivs här och på angränsande bloggar. Det är bara ”en trevare ut mot nästa fält” som ni-vet-vem skrev 😉

  7. Bengt,
    jag blev lite nostalgisk när jag läste uttrycket ”op Talkas” i Liedkes bok för jag tänkte på de här semantiska talkona vi hade då i bloggbronsåldern (du, Jorun och Jelena och en del andra var ju med redan före den epoken). Det var väl kort efter att jag hade börjat blogga som jag fick den där idén, och att jag gav mig in på det berodde väl på något slags internetnaivitet, men det gick ju för att jag hittade ett gäng som ville vara med. Det var minsann ett riktigt talko.

    Det här rent tekniska som du talar om, har jag av naturliga (otekniska) skäl inte så mycket att säga om, men visst skulle det vara roligt med lite fler kreativa samtal så här i väven. Annars tycker jag att jag i kommentarerna under dagens inlägg redan har lärt mig ett och annat, förutom att det varit trevligt. Kanske reder någon ut hur det verkligen är med ordet ”talkos” ursprung. Michael har ju tills vidare (en stark) en hypotes om detta.

  8. Någon sorts motsvarighet till talkon bör väl ha funnits även på svensk landsbygd. Man hjälptes åt med något och hade sedan någon sorts fest. Om det fanns speciella ord för det hela vet jag inte. Men den festliga delen av sådant här kunde ju vara ett gille, slåttergille till exempel.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *