Tänkandets sorg (1)

Egentligen hade jag tänkt vänta med att återkomma till George Steiners bok om tänkandet och dess förening med sorgen, men nu vill jag ändå redan säga några ord om den första ”meditationen” av de tio.

bok

Steiner talar om tankens möjlighet att leka med allt – ”det finns ingenting allvarligare och på sätt och vis hemlighetsfullare än leken”, skjuter han in i en parentes. Han talar om dess möjlighet att bygga teorier om tidens vara eller icke-vara, om dess ändlighet lika väl som om dess evighet. Med tanken har människan möjlighet att ändra också det förgångna, skriver Steiner och tillägger: ”Det mänskliga minnet utför det tricket dagligen.” Vi kan bygga upp idéer om universums kölddöd lika väl som vi kan argumentera för det eviga livets existens och för återuppståndelsen – ”vilken hemsk tanke” – eller för cykliska förlopp där allting återkommer i evighet. Tankens oändlighet är ett avgörande kännetecken för det specifikt mänskliga. Men varför är allt detta förbundet med sorg?

Tankens oändlighet är en ofullständig oändlighet, säger Steiner. Vi kommer aldrig att veta hur långt vår tanke når i förhållande till verklighetens helhet. Kanske ryms allt det som vi ser som en oändlighet i en inskränkt eller barnslig fiktion. Hur länge var inte jorden platt för människorna? Mitt inne i hjärtat av tankens ström finns tvivlen och oron: Kanske är allt detta ett intet, en illusion.

huvud

5 kommentarer till “Tänkandets sorg (1)”

  1. Allt är förgänglighet… Det är väl en sorgsen tanke. En naiv? tanke/episod från min barndom – funderade mycket som barn, på allt och ingenting.
    En dag tycktes allt förgäves och jag frågade mamma om jag inte skulle studera och lära mig mycket i min ungdom.
    – Jo, svarade hon.
    – Och jag kanske reser, träffar många människor, lär mig nya saker och blir starkare och klokare för varje dag?
    – Ja, kanske, sa hon, mer vaksamt.
    – Men se’n dör jag ju – och då är ju alla dessa erfarenheter, all denna kunskap helt förgäves, helt meningslös. Då kan jag ju lika gärna strunta i att studera vidare efter grundskolan och bara leva.
    Mamma tänkte en stund, innan hon svarade ungefär så här – helt lugnt:
    – Ja, det kan så tyckas, men det gäller att fylla livets dagar med så många meningsfulla saker man kan – åtminstone för tillfället. Att studera gör ditt liv mer intressant medan du är här.

    Jag kan ha modifierat hennes svar som vuxen, men jag funderar på det ibland. Man får helt enkelt låta bli att tänka på ”sedan” och fokusera på ”nu” om man vill vara lycklig.

    Shakespeare sa ju också något liknande om tankens sorg och elände.
    Varthelst ett barn föds i världen hoppas dess föräldrar att barnet ska bli intelligent. Men jag, som med min tankes kraft tänkt mitt liv i bitar, jag hoppas barnet blir dumt, dumt såsom natten.
    Orden ”…as stupid as the night” om lyckans hemlighet citeras ofta i olika sammanhang.

  2. Jag tror i och för sig inte att den som känner sorg eller smärta över tänkandets gränser och begränsningar behöver vara olyckligare än den som inte gör det eller som håller sådana ”tankar” ifrån sig. Och hur jämför man sådant som personlig lycka?

  3. Nej, vet du, det tror inte jag heller. Funderade mycket på det som ung, men har med ökande ålder kommit att tänka att det finns så många sätt att vara olycklig – och lycklig – på, att det blir meningslöst att jämföra. Däremot säger nog de flesta ”lyckoprofeter” t.ex. Dalai Lama, som ju är en mycket vis man, att lyckan är vårt normaltillstånd och den ökar ju mer medkännande vi är med andra och hur hjälpsamma vi är. Ett fokus på här & nu, för att trygga en god tillvaro (lycka?) tycks också vara en gemensam nämnare.
    Kanske är tilltro och förtröstan viktigare för att känna sig lugn och ”lycklig” än evinnerlig tankemöda om ”sedan” och ”om”. Det finns mätningar o statistik (lögn, förbannad lögn och statistik…:)) på att troende människor ät lyckligare än genomsnittet.
    Men – du har så rätt – hur mäter man lyckan och hur skulle man någonsin kunna jämföra den? Och hur skulle världen kunna utvecklas, om ingen funderade i ”större” begrepp? Vi är väl knappast lyckligare utan utveckling? Eller? Kanske… 🙂

  4. Jag vet inte om den här bindningen till eller fokuseringen vid ”här och nu” är närmare livet än ett funderande kring ”där och då” eller kring ”om”. När man funderar över ”där och då”, över ”varför” och ”om”, så är man ju lika mycket här nu som den som gör som Dalai Lama säger att han gör. Man kan till och med säga att man utvidgar nuet och häret med tanken när man blickar ut ur dem.

    Sedan vet jag inte riktigt vad ”lyckan är vårt normaltillstånd” ska betyda.

  5. Nja, om man ”blickar ut” från ”här och nu” är man ju per definition någon annastans. På så sätt är man kanske mer fjärmad från livet. Tror jag… 🙂 Själv tillhör jag dem som får skärpa mig för att inte tänka mitt liv i bitar…

    Enligt buddismen är väl jordelivet ett lidande som man genom att i flera reinkarnationer av ett ”gott” leverna i medlidande och hjälpsamhet så småningom kvalificerar sig för att få lämna och uppgå i Nirvana i ett ”upplyst” tillstånd. Jag GISSAR att om man undviker att fundera över hjälpsamhetens och medlidandets eventuella futilitet i ett längre perspektiv och bara fokuserar just på att hjälpa dra försorg om sina medmänniskor här och nu, så skänker det lycka och lyckan är därmed ett normaltillstånd. Detsamma gäller troligen om man fokuserar på detta livet här och nu, inte på nästa reinkarnation. Läste Dalai Lamas bok ”Lycka” och minns att jag tyckte det var kloka ord, men jag kan inte alls redogöra för dem särskilt väl just här och nu. 🙂

    Nå’t så’nt…tror jag, tra-la-la… 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *