För en liten tid sedan läste jag den tyske författaren Thomas Pletzingers debutroman ”Bestattung eines Hundes” (En hunds begravning).
Ett koncentrat av handlingen ser ut så här: En etnolog som befinner sig i en livkris får i uppdrag att göra en intervju med en framgångsrik barnboksförfattare som lever tillbakadraget vid en sjö i Norditalien. Mötet mellan de båda männen mynnar ut i en oväntad och ganska rafflande historia med djupdykningar i banrboksförfattarens brokiga liv.
Boken utspelar sig i Hamburg, vid Lago di Lugano, i New York och i Brasilien. Romantiden sträcker sig några år kring det senaste sekelskiftet. Huvudpersonerna i boken är en grupp människor ur en rätt välsituerad medelklass som är hemma överallt och ingenstans i världen. Romanen rör sig mellan olika handlingsskikt; en nutidstråd och tre olika skikt ur det förflutna kan man urskilja.
Nå, är då detta något att läsa? Den ansedda tyska kritikern Iris Radisch skriver någonstans att boken har en ”Fick- und Bierdosen-Ton” och det är helt sant att dessa komponenter är rikligt representerade i boken, kanske mer än vad som är läsvärt, men det finns mer: Pletzinger lyckas faktiskt spänna upp ett ganska stort romantält och de olika skikten i boken är både tillräckligt klara och tillräckligt oklara för att läsaren ska känna sig både stimulerad och alert. Trådarna till andra författarskap, den till Uwe Johnson, den tunna men ändå inte bara citatspröda till Wofgang Borchert och den till Max Frisch är väl integrerade och känns åtminstone allt emellanåt riktigt kreativa. Max Frisch-påminnelserna är särskilt starka – de finns i både konkreta hänvisningar till verk, i citat ur dessa och i ett slags maxfrischstil som gör sig bemärkt här och där (någon gång kanske övertydligt). Den här boken lockar mig faktiskt till omläsning och nyläsning av Max Frisch och det är väl inte det sämsta?