Jag läser och ser mig omkring i ”Rumänska synvinklar – författarporträtt av Cato Lein och Lütfi Özkök”. Till dagens dikt här väljer jag ”Vindburen stjärna” av Ana Blandiana i översättning av Dan Shafran:
Vindburen stjärna
Redan från början bar vinden dig
som ett frö.
Jag skämtade: Vem har någonsin sett
en vindburen stjärna?
Men senare,
när du satte dig på min panna
och började gro,
förstod jag att du var ett frö.
Omättlig, vilt genomborrande min hjärna,
med obarmhärtiga strålar som alstrade rötter,
är du ett frö.
Vad synd
att den planta du,
ljus ur ljus, ger upphov till
blir synlig
först när
jag gått in i mörkret.
•
PS I Salongen är vi just nu mycket rumänska.
Det här var verkligen en mycket vacker dikt, jag kommer att tänka på Södergran. Det känns nästan som om den handlar om omöjlig kärlek. Men den är vacker ändå…
Hmmmm. Du får inte bli arg nu men jag associerade omedelbart till baron Münchhausen som sköt en hjort med en körsbärskärna i stället för en kula i geväret och när han senare återsåg det skadskjutna djuret växte ett ståtligt körsbärsträd på dess panna.
Och vad är fröet till en stjärna? Har det något med svarta hål att göra?
Förlåt, förlåt, förlåt. Jag skall aldrig göra så mer. (Med fingrarna i kors).
(Detta är inte en plats för snarstuckenhet utan för hejdlös fröspridning.)
Ana Blandianas dikt ”VIndburen stjärna” föder visst många associationer (kommentarerna här är säkert bara en bråkdel av de associationer dikten kan ge upphov till). För mig lät först själva uttrycket ”vindburen stjärna” alldeles naturligt och helt enkelt bara vackert; jag noterade inte det märkliga med det förrän diktrösten skämtade.
Själv blir jag skakad (med risk för att Bengt skakar ner några körsbär ur mig) av bilden av den där plantan som spränger sig ut ur huvudet ”först när jag gått in i mörkret.”
När grejor växer ut ur eller in i skallen, kanske man ska ha den gode Zeus (fast god var han väl inte) i åtanke, kom där inget ur den knoppen…?
Jag överlåter den undre scenen här till herrarna: