Jag tänkte att det här kunde få vara en plats för en urgammal kinesisk dikt. Strandgräsets vippor är som mjuka penslar som kunde doppas i djupsvart tusch för att med några snabba precisa drag sedan måla den ensamme fiskaren i sin ranka båt på det stilla vattnet under berget. Är det förresten inte hans lilla eka vi anar längst till höger?
Mitt vita hår kan bli ett långt, långt rep,
men lodar aldrig sorgens djup ändå.
Li Po
Vilka suveränt förtätade diktrader!
Och den vackra bilden och din text ger tanken ytterligare näring.
Egentligen fortsätter dikten med två rader till, men jag stannade vid de här två. Jag tycker att den svenska översättningen inte riktigt klarade att bära fram rad tre och fyra.