Herrarna i skogen (3)

Hela skogen dånar av jättelika maskiners vrålande. Det knakar och knäcker i buskar som bryts, körs över och mals ner.

L i skogen

För en liten tid sedan hörde jag ordet ”slutavverkning” och att det var här i skogen den skulle ske. Det lät för mig som ”världsundergång” eller ”utrotning”. Hoppas det dröjer, hoppas det dröjer åtminstone lite till, tänkte jag. Men nu är de här, maskinerna och männen sitter inne i dem som vore de delar av dem. Allt ska bort, för kommunen behöver pengar och då gäller det att rycka upp vartenda träd som finns på en gång. Allt genast, sedan inget, efter oss… vem bryr sig. Londi och jag springer framför – vi känner oss som rådjur, harar eller älgar – för att en sista gång följa stigarna innan de rivs upp ända ner till berggrunden, innan de sköljs över med lera och modd. Jag plockar i svindlande fart av mina trattkantarellställen innan de försvinner för alltid.

Blanka färggranna jättemaskiner tränger in från alla håll, trampar ner och rycker upp.

skopa
träden här på bilden står nog inte längre och marken under är säkert ”avsjälad”

maskin

maskiner

Leran strömmar ur de gigantiska dubbla hjulspåren. Ner i kärren rinner den tjocka illaluktande geggsmörjan. Varför luktar det egentligen så konstigt? Det luktar inte skog längre.

lera

Här gick vi för bara någon dag sedan. Nej, det var väl inte så vackert på just den här platsen då heller, för här har de kört förr, gång på gång. Hela marken här befinner sig under en nästan rytmiskt återkommande misshandel. Den är sjuk och söndertuggad och nu löper stora öppna sår långt långt in bland träden, träd som väl snart mejas ner. Slutavverkning är det ju.

spår 1

Jag ser små vilsna rådjursspår i lervåden. Vart ska de vilda djuren ta vägen?

djurspår

Vattnet i maskinspåren har en underlig färg. Hur ser det ut här imorgon?

spår 2

Hemma läser jag Kerstin Ekmans ”Herrarna i skogen” igen. Nu är det inte de förtrollande avsnitten ”Den lövgröna skogen ” eller ”Varelserna” jag läser, nej, nu läser jag ”Katastroferna”:

Folket i bygderna fick lära sig ett nytt ord: KALHYGGE. Det blev så småningom ett mycket laddat ord. Man kunde säga om någonting helt annat att det var ett kalhygge. I hjärnan. I skolan. I vår civilisation.

Jag tänker igen på de brutala jättemaskinerna och deras ödesdigra spår genom skogen eller det som varit skogen. Och det går inte att hindra den här skövlande framfarten, inte ens med tanken. Kommunen behöver pengar för att bygga jättestora idrottsarenor på förgiftad mark – nej, det visste vi inte, men nu blev allt plötsligt ännu dyrare. Lösningen är: SLUTAVVERKNING.

Jag går in i Kerstin Ekmans katastrofavsnitt igen:

Nu var avverkningsmaskinerna så effektiva att de kunde ta ut hela trädets volym ur skogen. När man till slut tog också barrmassan med sig innebar det att all potentiell näring försvann. Nu måste man gödsla. Och skogen växte så det brakade; skog som gödslas vart femte eller sjunde år växer femtio procent fortare. Men det var näring till döds. Nitraterna och fosfaterna rann ut i bäckar, åar och sjöar – som försurades.

Precis samma process pågår på ett kalhygge, fast ”naturligt”, om man kan använda ett sådant ord om en så förvriden process. Solvärmen som när träden är avverkade kommer åt att värma upp markytan frigör kväve och andra näringsämnen. De rinner bort med regnen, de når sjöarna – som försuras. Livet kvävs.



Här finns, undanträngda till botten av sidan, lyckligare texter om skogens liv och ur Kerstin Ekmans bok:

Herrarna i skogen (1)

Herrarna i skogen (2)

bok

8 tankar om “Herrarna i skogen (3)

  1. Det gör mig ont att läsa vad som håller på att hända med din skog. Var ska du och Londi kunna gå i fortsättningen ? Jag tyckte mig ha läst någonstans att man skulle upphöra med förstörelsen av dessa jättemaskiner, men det är väl en önskedröm. Din far tycker att du skulle skriva om detta med adress till ELA.

  2. Jag var och tittade nyss och det pågår avverkning på tre eller fyra olika ställen i skogen och det går väldigt fort, men jag antar att de karga åsarna lämnas ganska orörda och i de magra kärren finns ju bara lite tunna pinniga björkar att hämta och dem bryr de sig kanske inte om att ta. Jag tror inte att det är någon idé med ELA eller ttela (som den så underligt heter efter sammanslagningen med Trollhättans Tidning). De tycker säkert också att det är viktigt att få ut pengar genast, även om det sedan kommer att dröja innan det finns något att hämta i ”skogen”. Fast jag ska fundera på det.

  3. Jösses. Jag undrade samma sak som Ingeborg, vart ska ni ta vägen nu då, du och hunden?
    Bra text annars.

  4. Ja man blir både arg och ledsen och känner sig fullkomligt maktlös. Det finns också andra omedelbara hot mot den svenska ”naturen” som ingen verkar alls bry sig om. Jag tänker på den nedmontering av strandskyddslagen till förmån för privata och ekonomiska intressen som pågår liksom den utredning som skall förslå att man nu får avverka tidigare skyddad ”svårföryngrad och fjällnära skog.” ”Att effektivisera processen” kallas det på fackspråk.

    ”Brave new world that has such people in it.” Vi hänger inte med i utvecklingen, det är klart. Det måste ju vara bra eftersom alla är med på det.

  5. Ja, åsarna blir väl kvar för på dem växer bara småträd och buskar, som inte kan vara något för ett ”rejält virkesuttag”. Dessutom är de smala och fulla med djupa sprickor – däruppe kan man inte köra de här stora maskinerna. Och kärren finns också och ibland är de ganska torra i kanterna, så där kan man också gå. Och kanske gäller den här slutavverkningen inte alla delar av skogen heller; det går inte att veta. Jag försökte fråga en man högt uppe i en sådan här maskin härom dagen, hur mycket de ska ta. Han visste inte, sa han.

    När jag går in i skogen nu vet jag aldrig vilken syn som väntar mig. Vad finns kvar? Vad är bortrakat?

    Jag läste nyss att sådan här snabbväxande granskog inte ger något särskilt bra virke…

    Nej, jag hänger helt säkert inte med i den här utvecklingen.

  6. Avverkning måste ju finnas, men det är inget vackert landskap man lämnar bakom sig, jag vet av egen erfarenhet.

    Nej, virke måste ha åldrats ”naturligt”, men då handlar det mest om material för byggnad etc. Den snabbväxande skogen blir mest massaved, alltå papper.

    Det är synd om er att ni förlorat ett vackert och viktigt landskap, för det handlar inte alltid om kapitalvinst, utan också om viktiga naturrum, för rekreation, för miljön etc.

    I min uppväxtkommun bygger de en mastodont-skola som ingen vill ha, kanske de också skalat skog för syftet, kommunen är annars i starkt underskott, kulturkontoret stängdes nyligen. Vet inte vem som styr din kommun, men det verkar tagit slut på manualer för lokalpolitiker i Sverige. Bra betalt, men inget vett.

  7. Jag har under åren jag har bott här jämfört skogen på vår sida av järnvägen (som nu i stället går genom en tunnel) och på den andra sidan. På den här sidan ägs skogen av Vänersborgs kommun, på den andra har skogen en privat ägare. Avverkningen har alltid varit mycket brutalare och lämnat mycket fulare och hemskare spår här än på den andra sidan. Och den här gången ska tydligen alla rekord i brutalitet slås.

Kommentera