Hermann Hesse: Frid

hav och klippor

Es gibt Frieden, gewiß, aber nicht einen, der dauernd in uns wohnt und uns nicht mehr verläßt. Es gibt nur einen Frieden, der immer und immer wieder mit unablässigen Kämpfen erstritten wird und von Tag zu Tag neu erstritten werden muß.

Det finns en frid, det gör det, men inte en som ständigt bor i oss och som inte lämnar oss mer. Det finns bara en frid som vi om och om igen under oavlåtlig kamp strider för och som vi dag efter dag på nytt måste strida för.

3 tankar om “Hermann Hesse: Frid

  1. Frid känns mer som en gåva man får när man inte förtjänar den mer, inte önskar den mer, inte bryr sig mer…men behöver den som mest. Förlösning.

    Det andra påminner mer om lugn och ro. Slängt ut ungar, partners, hundar, knöande grannar, druckna backstusittare, tomögda tomtar, vansinniga musikkårer med fyrtioåtta blåsare m.m. Det pustas ut.

    Fastnade för många år för sedan för grannlandskaparen Karlfeldts centrallyrik i denna dikt som säger mer om mig, än om Hesse, Fontane, kanske dig Bodil och andra:

    ”Jag är en sjungandes röst på stora, tomma slätter,
    där intet öra hör, där intet eko bor.
    Jag är ett irrande bloss över sjön i svarta nätter,
    en nyckfull eld, som slocknar snart i mörkret: hos min mor.

    Jag är ett drivande blad i höstens vida rike,
    min levnad är en lek vid alla vindars kör.
    Om jag stannar på ett berg, eller drunknar i ett dike,
    det vet jag ej, det bryr mig ej, det rår jag icke för.”

    Det ger mig en viss fridskänsla, att jag ändå är, fast det mesta kanske inte blir så bra… eller som man vill… men att man ändå finns till… som ett väsen, som syns, hörs, märks, men finner frid. För en stund.

Kommentera