Den här sommaren har jag bland annat läst tio romaner av den italienske författaren Piero Chiara. De flesta av dem utspelar sig i trakten av Lago Maggiore på 30-, 40- och 50-talet. Chiara är en skicklig berättare med starkt driv i texterna, romanpersonerna är kanske lite väl vaga, men här och där skiner en vass replik från någon av dem fram som en blixt som fastnar i minnet och bäst av allt är kanske miljö- och tidsskildringarna. I alla de här romanerna har bordellen en central plats. Nästan alla de unga männen – ja, också en del äldre – frekventerar mer eller mindre regelbundet dessa ”casini” som om det vore en självklar del av livet och Chiara själv verkar inte heller ha någon distans till fenomenet; i alla fall framgår inget sådant. Men så vänds perspektivet i en av romanerna, ”Vedrò Singapore?”, den vackra Ilde som sitter i kassan i den populäraste baren i den lilla staden, bestämmer sig för att prostituera sig. Hon går igenom läkarkontroller i provinshuvudstaden och får så småningom ett certifikat som ger henne tillåtelse att ”söka en tjänst” i en bordell. Männen, kvinnorna får vi inte veta något om, är upprörda, många hade varit förälskade i henne eller i alla fall lockats av hennes skönhet. De frågar varandra: Varför? Varför just hon? Och de vill inte tro att det är sant. Huvudpersonen i romanen, som ofta besökt stadens bordell och hade sina speciella favoriter där, går igenom en kris på grund av Ildes beslut. Det kan inte vara sant att just hon…
Nej, inte just hon, men andra…
Ibland när jag cyklar till skolan så möter jag eller cyklar jag förbi en pojke, ja, nu är han närmast en ung man, som jag sett ändå från hans allra första år. Jag vet att föräldrarna diskuterade abort när han var på väg. Inte för att man upptäckt någon svår sjukdom hos fostret eller för att mammans liv var i fara, utan för att det räckte med två barn. Men till sist bestämde sig föräldrarna för att barnet skulle få födas. Varje gång jag ser den här pojken tänker jag på aborten som inte blev av.
Abort på ett allmänt plan som en ”rättighet för kvinnan” går att tänka sig för många, men knappast en abort av just honom eller henne…
Bodil, det du skriver om abort berör mig starkt. Och märkligt nog läste jag på annan plats idag att västerlandet idag kan sammanfattas i det faktum att aborter uppmuntras och att rökförbud införs överallt. Sundhetsfascism å ena sidan och ”frihetlig” slapphet å den andra – kan de gå hand i hand? Jag vet av egen erfarenhet att unga flickor använder aborten istället för preventivmedel och då är det riktigt illa. Nej, inte en abort av just honom eller henne, utan av ett abstrakt ”det”, dvs ”fostret”…
Samma sak var det för övrigt med mitt barnbarn. Det blev stora diskussioner i början, eftersom min dotter hade ju helt andra planer egentligen. Men aborten blev – lyckligtvis! – inte heller av.
Och nu tänker jag då och då när vi alla ihop är så glada att han finns: Tänk, om han inte hade fått födas…
PS: Jag hade ännu inte läst Thomas’ kommentar medan jag skrev min.
Ibland talas det ju om att alla barn som föds ska ha rätt att vara välkomna och älskade. Det låter ju fint, men vänder man på det så blir det hemskt: För människor som inte är älskade eller välkomna bland andra människor är det ”lyckligast”, om de är döda eller helt enkelt inte finns.