Charlotte Cerps roman ”Flyktfåglar” tar avstamp i ett Lettland klämt mellan Nazityskland och Sovjetunionen. I första kapitlet möter vi Anna, en av de tre huvudpersonerna i boken, och hennes far, där de ligger tryckta mot marken i ett hallonsnår medan sovjetiska soldater genomsöker området. Det är den 14 juni 1941, dagen då tiotusentals balter deporterades till fångläger i Sibirien. Anna och hennes far klarar sig bara på grund av att grannens löptik förvillar soldaternas hundar.
Boken skildrar familjer på flykt på den lettiska landsbygden och i sjönöd på Östersjön. Vi läser om Aleks och andra lettiska pojkar på väg till fronten, får glimtar från skräcken i skyttegravarna. Däremellan skiner lettiska somrar vid havet i byn Kaltene igenom som pärlor och vardag, för den lugna vardagen är en skimrade pärla när man ser den mot förtryckets och krigets bakgrund.
Vi följer den unga Vilma till sibiriska arbetsläger. Hon säljer sin kropp för att kunna livnära sin lilla dotter, men babyn som föds i fångenskapen dör av svält. Och ändå finns det ljus också där i eländet; kärlek och vänskap och Vilmas styrka gör att berättelsen blir uthärdlig.
Annas familj flyr till Sverige i en fiskebåt över havet. Vi får närbilder från livet i flyktingförläggningen, vi möter svenskars fördomar men också deras hjälpsamhet. Skildringar av den mödosamma vägen in i det nya samhället avlöses av bilder från den lettiska kolonins inre sammanhållning och glada fester. En mörk skugga faller från händelserna kring baltutlämningen. De flesta av de lettiska flyktingarna hade anknytning till åtminstone någon av männen bakom de flerdubbla taggtrådsstängslen.
Genom hela boken löper ett stråk av sång: på fester, i leken och i vardagens bestyr, men också i stunder av fara fyller sången en viktig plats. Och alla verkar känna sin sångskatt; rätt som det är faller man in flera i stämmor, ofta blir det både tre och fyra.
Stoffet till sin roman har Charlotte Cerps, som själv är född i Sverige, fått från berättelserna i familjen och bland lettiska vänner. Själva berättelsen är fiktion men alla byggstenarna är hämtade ur en nära verklighet. Förutom att det är en gripande roman, så tror jag att den här boken kan fylla en kunskapslucka hos många här i Sverige, när det gäller letternas öde i modern tid.
Det var nog den här boken jag skulle ha läst innan vi reste genom Baltikum i juli. Jag får väl slänga in jästen efter att bullarna satts in i ugnen… (Är det så man säger? Mitt huvud lider av middagsbrist för jag sitter på jobbet och ska bli klar med en massa saker innan jag tar ledigt en vecka. Just nu tar jag en mikropaus medan ett stort dokument skriver ut sig.)
Hej Jorun,
tack för din kommentar. Jag vet ju inte hur det egentligen är, alltså om du borde läst boken innan du reste genom Baltikum, men jag kan väl säga att det här är en mycket läsvärd bok och att bland annat det som skildrar flyktinglägret i Sverige och det som skildrar baltutlämningen är saker som kan vara ytterst intressanta att läsa för en svensk.
Jag har kolleger från Litauen och Estland och hade därför en del anknytningspunkter när vi gjorde vår baltiska resa. Lettland var däremot helt obekant och vi hittade liksom inte in utan åkte rätt snabbt igenom med lite pliktskyldig stadspromenad i Riga. Det hade varit bra att ha någon liten referens, men jag vet förstås inte om just den här boken skulle ha gett just det!
Kanske hade den lockat er till ett besök i byn Kaltene vid havet och kanske hade det givit en extra dimension åt resan. Det går inte att veta, men det är möjligt att det kunde ha blivit så.