La pioggia nel pineto

"Alcyone" är det tredje bandet – av många betraktat som höjdpunkten – i Gabriele D’Annunzios stora diktverk ”Laudi del cielo del mare della terra e degli eroi”. Varje band har fått sitt namn efter en stjärna i stjärnbilden Plejaderna. Alcyone är en hyllning till jorden och himlen, en hyllning till den heta sommaren och till den grekisk-romerska mytologins värld. Många av dikterna har Versilia, det toskanska kustlandet mellan floderna Magra och Serchio som spelplats. I andra rör vi oss i antikens Grekland. Tiden i dikterna är sommaren eller sommaren som evighet. Vid sin sida har diktjaget följeslagerskan Ermione, kanske en förklädnad för Eleonora Duse som under en tid i början av 1900-talet var D’Annunzios kärlek.

Alcyone

För mig är många av dikterna alltför tyngda av mytologiskt stoff, av utstuderade formuleringar överfyllda av anspelningar på antikens och den italienska litteraturens stora eller av självförhärligande eruptioner. Men det finns några som har en oerhörd lyskraft och skönhet. ”La pioggia nel pineto” (Regnet i pinjeskogen) är en sådan. Den har den skenbara enkelhet som ofta utmärker stor konst. I dikten får vi uppleva hur regnet liksom spelar på pinjeskogens alla växter som på ett vittfamnande musikinstrument – de olika underlagen i kombination med regnets tilltagande och avtagande ger olika toner, rytmer och harmonier. De två människovarelserna i skogen blir till en del av denna – också de är tangenter eller strängar på det mångtonanade instrumentet.

Dikten består av fyra längre strofer, där de tre första har en ganska likartad början: ”Taci.” (Tig.), ”Odi?” (Hör du?) och ”Ascolta, ascolta.” (Lyssna, lyssna.). Jag läser den första av dem här:

La pioggia nel pineto

Taci. Su le soglie
del bosco non odo
parole che dici
umane; ma odo
parole più nuove
che parlano gocciole e foglie
lontane.
Ascolta. Piove
dalle nuvole sparse.
Piove su le tamerici
salmastre ed arse,
piove su i pini
scagliosi ed irti,
piove su i mirti
divini,
su le ginestre fulgenti
di fiori accolti,
di coccole aulenti,
piove su i nostri volti
silvani,
piove su le nostre mani
ignude,
su i nostri vestimenti
leggieri,
su i freschi pensieri
che l’anima schiude
novella,
su la favola bella
che ieri
t’illuse, che oggi m’illude
o Ermione.

Kanske finns den här dikten i svensk översättning, men jag har i så fall inte kunnat hitta den. Därför försöker jag nu ge åtminstone en ”platt” översättning av det här avsnittet av den. Jag släpper alltså den musikaliska eller ljudmålande sidan i dikten och nöjer mig med att återge innehållet:

Regnet i pinjeskogen

Tyst. Vid ingången
till skogen hör jag ej
mänskliga ord
från dig; men
nyare ord
som talar droppar och löv
långt borta.
Lyssna. Det regnar
från spridda moln.
Det regnar på tamariskerna
saltstänkta förbrända,
det regnar på pinjerna
spruckna och sträva,
det regnar på myrten
den heliga,
på den lysande ginsten
med blommor i klasar,
på yviga enbuskar
med doftande bär,
det regnar på våra ansikten
våra skogsansikten,
det regnar på våra händer
våra nakna händer,
på våra kläder
så tunna,
på tankarna så klara
som frigörs ur själen
så nyfödd,
och på den vackra sagan
som igår
förde dig vill, som idag för mig vill
o, Ermione.

Diktens fjärde stof slutar som denna första med undantag för en liten omkastning i slutet, där du blir jag och igår blir idag, där tiden och den enskilda människan suddas ut eller blir till evighet och enhet.

piove su le nostre mani
ignude,
su i nostri vestimenti
leggieri,
su i freschi pensieri
che l’anima schiude
novella,
su la favola bella
che ieri
m’illuse, che oggi t’illude
o Ermione.

2 kommentarer till “La pioggia nel pineto”

  1. Apropå Plejaderna, de här raderna av Sapfo har jag alltid tyckt om.

    Plejaderna sjunkit och månen
    gått ned, och midnatt är inne.
    Vår mötestimme är liden,
    men ännu ligger jag ensam.

  2. Tack Jelena,
    vacker dikt. Plejaderna har kanske alltid och mer än de flesta andra stjärnsamlingar inspirerat poeter. Jag får fundera över varför…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *