Ibland är det så att platsen bestämmer tiden. Lever man tillräckligt långt ifrån ”händelsernas centrum” kan det bli så att man stannar kvar i en annan tid än omgivningens. Sådant sker säkert alltmer sällan idag, när så många kan läsa och har möjlighet att se på TV eller att kommunicera via datorer eller mobiltelefoner. Kanske finns det ännu några isolerade folkgrupper i Amazonas eller Nya Guinea eller någon annanstans som lever i en annan tid, men snart inte mer. För inte så länge sedan, mindre än ett århundrade, kunde sådant hända lite överallt i världen. Nyss läste jag om en sådan här liten ”tidsficka”, låt vara i en roman, men säkert inte mindre verklig för det:
I Piero Chiaras roman ”Vedrò Singapore?” finns en kort passage som utspelar sig i ett hörn av den stora skogen Tarnova i östligaste Friuli (!). Två skogvaktare vandrar fram genom skogen en natt och får plösligt och oväntat syn på ett svagt ljussken i en glänta:
Era una casetta di legno dove vivevano due vecchi contadini, marito e moglie, ai quali le guardie chiesero da mangiare e un giaciglio per la notte. In cucina, sopra il camino, videro con sorpresa un ritratto di Francesco Giuseppe.
” Cosa ci fa quel signore in casa vostra?” chiesero.
”Come!” disse il contadino. ”Xe nostro imperator.”
Doveva essere l’anno 1929 o 1930 e quei due vecchi che vivevano con le loro bestie isolati dal mondo, non sapevano ancora che gli imperi centrali avevano perso la guerra, che l’Austria-Ungheria non esisteva più, che l’imperatore era morto e che da una decina d’anni erano diventati cittadini italiani.
(Det var ett litet trähus där ett gammal bondepar levde och skogvaktarna bad dem om mat och en plats att sova på för natten. I köket ovanför spisen fick de till sin förvåning syn på ett porträtt av Frans Josef.
”Vad gör den där herrn i ert hus?” frågade de.
”Va?” utropade bonden. ”Det är våran kejsare.”
Detta hände troligen 1929 eller 1930 och de båda gamla som levde där med sina djur bortom resten av världen, visste inte att centralmakterna förlorat kriget, att Österrike-Ungern inte längre fanns, att kejsaren var död och att de själva sedan ett tiotal år var italienska medborgare.)
Det här för ”osökt” min tanke till en annan tidsbubbla, visserligen den här gången en avsiktlig sådan men lustigt nog i samma del av Europa. I Cormons i östra Friuli, finns en stadsdel som heter Brazzano, där man varje år, alltså ännu idag firar kejsar Franz Josephs födelsedag:
Der Ortsteil Brazzano liegt am Ufer des Judrio und war der letzte Ort kaiserlicher Herrschaft vor der Grenze. Jährlich im August wird im Ortsteil Brazzano der “Kaisergeburtstag von Franz Joseph” gefeiert – auch heute noch.
Och eftersom associationer går som de vill – ibland från Friuli ända till Indien – så släpar jag nu fram Salman Rushdies roman ”Marken under hennes fötter” (jag har den tyvärr inte på engelska), närmare bestämt till ett ställe i boken där Rushdie talar om den indiska landsbygdens tidsdjup:
Den totala bristen på kartläggning av det lantliga Indien i dess innersta djup upphörde aldrig att förvåna. Man tog av från landsvägen och ut på stigarna och kände sig genast som jordens tidiga navigatörer måste ha gjort; som en landytans Cabot eller Magellan.
Här upphörde landsvägens polyfoniska verklighet och ersattes av tystnader, stumheter lika vidsträckta som landet. Här fanns en ordlös sanning, en som kom före språket, ett vara, inte ett bli till.
Ingen kartograf hade fullständigt kartlagt dessa ändlösa vidder. I avkrokarna fanns byar begravda som aldrig visste om det brittiska imperiet, byar för vilka namnen på landets ledare och grundare inte skulle betyda någonting, trots att Wardha, där mahatman hade grundat sitt ashram, bara låg knappa tjugo mil bort. Att färdas på en del av de här småvägarna var att resa mer än tusen år tillbaka i tiden.
PS. Under min text om kapitlet om arumänerna i Karl-Markus Gauß’ bok ”De döende européerna” har det denna morgon – passande nog – kommit in en intressant kommentar om arumänernas historia och om det gamla Moschopolis. Läs den!